16 november 2008 - The Souled Outs
Jag tror faktiskt att det hela kommer att bli super, pjäsen innehåller en lagom blandning av konflikter, humor, seriösa ämnen, sex och kärlek, allt framfört av skickliga musiker.
Jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna.
Besök oss på facebook (http://www.facebook.com/home.php#/event.php?eid=33324053497) eller myspace (http://myspace.com/thesouledouts) för mer information.
5 november 2008 - Allting trasigt ska bli helt
Nej, det som ger mig hopp är det faktum att USA har en svart president (i januari åtminstone), att en majoritet av det amerikanska folket har bevisat att de är redo att respektera och se upp till en färgad man. Vad det i förlängningen betyder är att förändringar som vi just nu inte vågar drömma om är möjliga.
Så nu ser jag på världens framtid med hopp och tillförsikt och ber till ingen gud att ingen skjuter honom nu.
(Jag känner att det här inlägget kan missförstås på jättemånga sätt men så får det väl kanske vara ibland.)
2 november 2008 - Stress
När jag inte har ledigt har jag valt något som jag prioriterar, då behöver jag inte tänka på allt det andra för det går inte att göra allt samtidigt så det är bäst att ta en sak i taget. Det är åtminstone den ena förklaring jag använt mig av. Den andra är att jag får tid att känna mer när jag inte är fokuserad på en uppgift.
Och nu vet jag att vissa tänker att vadå, SÅ mycket har hon ju inte att göra och hon sitter ju faktiskt och läser en vanlig helg också så det är väl inte så ovanligt för henne att vara ledig, vänta bara tills hon kommer ut i den riktiga världen. Ungefär som när jag var stressad på högstadiet och samtidigt visste att alla sa att högstadiet, det var ju ingenting jämfört med gymnasiet.
Och när jag väl är färdigutbildad och börjar jobba fnyser väl folk att jag inte ska klaga förrän jag fått barn. Aldrig är de nöjda.
1 november 2008 - Vintertid och bloggutveckling
Det enda som tidsomställningen tycks medföra är sömnstörningar under någon vecka för halva befolkningen.
Jag tycker att vi bestämmer oss för en tid, jag bryr mig inte om vilken, och så håller vi oss till den.
Om någon tycker att min blogg blivit väldigt ointelligent och intetsägande så handlar det om att jag varken har tid eller ork att skriva ordentliga, genomtänkta saker med ett genomgående hållbart resonemang. Och hellre än att inte skriva alls försöker jag posta något då och då, delvis för att jag på sistone lagt märke till att min förmåga att använda språket försämrats något. Jag gissar att det beror på att jag inte skriver så mycket (tidsbrist osv.) och därför är det kanske bättre att jag fingrar ner lite nonsenstankar och får träning än att jag inte skriver alls.
28 oktober 2008 - Nostalgi
Det gick över en sommar, året var 2006. Plötsligt infann sig ordet "emo" i allas medvetanden (jag kanske var lite efter men jag hade inte hört uttrycket innan jag började gymnasiet) och poparna var spårlöst försvunna. Snedlugg, svarta stuprörsjeans och överanvändande av kajal kvarstod men den prinsessliknande söthet som av de flesta eftersträvats ersattes av något annat, något punkigare (i ordets senare mening). Bandtröjorna som tidigare haft kents, Håkans, Winnerbäcks, Marits och BDs loggor gjorde nu oftare reklam för My Chemical Romance, Panic! at the disco och The Used.
Och svaret på ovanstående fråga är väl att vi växte upp och en ny generation alternativa tog över. Själv tillhörde jag väl en mellanårgång. Jag var popare men nästintill alla andra popare jag kände var 1-3 år äldre, jag visste några stycken som var ett par år yngre också men vi tycks ha varit några sista rester av vågen. De flesta så kallade alternativa jag känner i min ålder är emokids av något slag (med en del undantag, så klart).
Poparna gick under någonstans tillsammans med Broder Daniel, David & the Citizens och Jonas Gardells sista bok i trilogin om Juha och Jenny.
Och det kanske inte är så mycket att klaga över. Vi får ha våra band ifred (det var väl det vi ville?), ytterst få lägger tid på att anklaga kent för att sälja sig nu för tiden, My Chemical Romance och Simple Plan får stå ut med sådant istället. Men ibland saknar jag ränderna och prickarna, stjärnorna under ögonen, tyllkjolarna och tiarorna.
Nåja, jag lär väl skymta några stycken på kentsigneringen i Göteborg nästa vecka.
Och ja, det kan tyckas lite märkligt att skriva ett nostalgiskt blogginlägg om sin generation sisådär en två år efter att den stagnerade i mogenhet och universitetsstudier (speciellt med tanke på att jag själv inte ens kommit så långt) men jag har legat före min ålder de senaste sju-åtta åren så det är väl bara att hålla på traditionerna.
16 oktober 2008
25 september 2008 - Om senilitet så här på gamla dagar
Att bli myndig och "vuxen" betyder tydligen inte bara att en får lov att ta körkort och skriva på sina egna papper själv, det tycks även föra med sig minnessvårigheter och förvirring. I fredags gick jag hemifrån utan att stänga av en spisplatta vilket inte upptäcktes förrän mamma kom hem någon timme senare. Senare samma kväll tycks jag ha låst upp dörren när jag skulle låsa den så att den stod öppen hela natten. I måndags på ridningen upptäckte jag, efter att jag suttit av hästen att han inte hade några benskydd på bakbenen, genast antog jag att han tappat dem, att jag skulle ha glömt sätta på dem fanns inte ens i mina tankar. Efter att jag fått halva ridhuset att gå runt och leta efter dem kom dock en tjej i min grupp tillbaka med dem från stallet där hon hittat dem utanför hästens box.
Det verkar alltså som om mitt annars så eminenta minne börjar brytas ner och jag antar att det inte egentligen beror på åldern utan bara är ett stressymptom som tillsammans med min nedsatta förbränning och min oförmögenhet att somna om när jag vaknat på morgonen, även om det är söndag, försöker säga mig något. Typ att jag borde ta det lite lugnare. Det konstiga är bara att jag inte har något att vara stressad över. Mina måsten i livet består för tillfället av 950 poäng skola på MVG-nivå, körlektioner ungefär två gånger i veckan, diverse ointressant småfix med UNF, en cellolektion i veckan med tillhörande läxa, samt lite efterspaningar vad gäller kommande utbildning i USA. Det kan ju inte vara så väldigt betungande, egentligen. Speciellt inte med tanke på att jag går och lägger mig vid nio, dvs. får ungefär nio timmars sömn per natt, äter som vanligt, dvs. hyfsat bra och tränar som vanligt, dvs. ridning en gång i veckan. Det enda som borde läggas till är kvällspromenader med mamma och det jobbar vi på.
Men de säger att en ska lyssna på sin kropp så jag får väl försöka ta mig lite tid att koppla av, hur det nu ska gå till.
9 augusti 2008 - fabel (svenskuppsats)
(Och det faktum att en inte kan använda sig av ordentlig styckeindelning på den här sidan är, som alltid, irriterande.)
- Snälla herr Uggla, kan du inte läsa en godnattsaga för mina små barn? De har lekt hela dagen och ändå är de inte trötta nog att vilja sova.
Ugglan tittade ner och upptäckte att det var fru Kanin som talade. Eftersom att han var noga med att aldrig missa en chans att få lära de andra djuren saker landade han genast bredvid henne.
- Det ska bli mig ett sant nöje! svarade han uppriktigt.
Kaninbarnen flockades genast runt honom, de älskade hans berättelser.
- Är alla här? En, två, tre, ja, ni är sju stycken. Bra. Idag ska jag läsa en fabel för er, det är en slags saga som är skriven med syftet att bidra till visdom. Sätt er bekvämt och lyssna riktigt noga så ska ni få höra, kommenderade Ugglan och tog upp en stor bok ur sin portfölj.
Kaninbarnen satte sig lydigt ner och spetsade sina långa öron.
Det var en gång en katt och en hund som, sina olikheter till trots, levde under ett och samma tak. De kom mycket bra överens för det mesta och alla människor som såg dem ihop blev mycket rörda över att två så olika individer kunde trivas så bra tillsammans.
Hunden var mycket sällskaplig och läraktig, matte berömde honom alltid och sa att hon aldrig träffat en hund som kunde så mycket som hennes. Katten däremot trivdes ganska bra med att vara för sig själv. När hon var liten hade matte försökt lära även henne några enkla saker, så som att sitta på kommando, men Katten bara tittade på matte med sina stora, gröna ögon och gick sedan lugnt därifrån. Matte brukade sucka lite och tänka för sig själv att katter var bra mycket dummare än hundar.
En dag när Katten satt i soffan och slickade sin päls ren kom Hunden fram och satte sig nedanför henne.
- Jag har så tråkigt, sa han, kan vi inte hitta på något?
- Som vad då? frågade Katten och gäspade.
- Åh, jag vet inte, vi kanske skulle kunna gå ut på upptäcktsfärd i den stora världen, jag börjar bli lite trött på att alltid se samma träd, stenar och hus varenda dag.
Deras matte bodde på en stor bondgård och de fick gå lite som de ville, de brukade dock aldrig lämna gårdens område, de ville inte göra matte orolig. De hade en husse också men han brydde sig inte så mycket om dem och de lät honom vara ifred.
Katten tyckte att Hundens förslag lät ganska intressant, hon hade just suttit och funderat på var alla fåglar som flög förbi utanför fönstret tog vägen, så det hann inte gå någon lång stund innan de var på väg ner genom allén som alla som skulle besöka gården var tvungna att färdas igenom. Medan de gick delgav Hunden Katten sin kunskap om allt möjligt, till exempel hur vinden som blåste på dem uppstod och varför solen gick upp i öst och ner i väst. Katten lyssnade beundrande på Hunden men undrade ibland för sig själv hur denne kunde vara så säker på att allt han sa stämde. Hon vågade dock inte uttala sin fråga högt för hon visste att alla tyckte att hon var dum i jämförelse med Hunden och hon ville inte förstärka intrycket.
När allén tog slut kom de fram till ett litet vägskäl. Till höger fanns en liten stig som en bit bort ledde in i en skog och till vänster fanns en lite större grusväg vilken kantades av åkrar. Hunden hade pratat så mycket att han blivit törstig.
- Vi tar vägen till vänster, bestämde han, jag vet att det ska finnas vatten där borta och vi måste dricka om vi ska orka utforska världen.
Mycket riktigt dröjde det inte länge innan de kunde skymta en oändlig matta av blå vågor. Katten flämtade till, hon visste inte att det överhuvudtaget existerade så mycket vatten på jorden. Hunden blev nog också lite smått överväldigad för inte heller han hade vetat om att det fanns så stora vattensamlingar, han var dock noga med att inte visa sin förvåning, han räknades ju som lärd.
- Är du säker på att man kan dricka det där? frågade Katten försiktigt när de var nästan framme.
- Självfallet! Det är ju vatten, jag har druckit vatten i hela mitt liv och vad jag vet gäller detsamma för dig. utbrast Hunden, något förnärmad över att ha blivit ifrågasatt.
- Men det här kanske inte är samma vatten som matte ger oss, framhärdade Katten ynkligt, hon var lite rädd att Hunden skulle tröttna på hennes okunnighet men samtidigt ville hon inte att han skulle dricka något som kunde vara farligt.
- Dumheter, vatten är vatten och nu ska jag släcka min törst, sa Hunden och avslutade sedan diskussionen genom att gå fram till strandkanten och sticka ner nosen i det blå.
Så fort han slickat i sig den första klunken gav Hunden upp ett tjut.
- Vattnet smakar salt! ylade han och spottade och fräste i ett fåfängt försök att få ut den oväntade smaken ur munnen.
Här gjorde Ugglan ett kort avbrott i sin berättelse för att se att alla kaninbarnen förstått att det var det salta havet Hunden råkat dricka av. Därefter fortsatte han läsa:
Katten såg förvirrat på och visste inte riktigt vad hon skulle göra, hon ville gärna hjälpa sin vän men hon var ju bara en okunnig katt och då är det svårt att veta hur man råder bot på vatten som råkar vara salt. Hunden fick syn på henne där hon stod och insåg med ens att han hade haft fel för första gången i sitt liv. Detta gjorde honom så chockad att han glömde bort saltet på tungan och slutade spotta.
- Stå nu inte där och stirra, jag tycker det börjar bli kallt, det blåser för mycket här, kom så går vi. sa Hunden småsurt och lite högdraget, han ville inte visa hur pinsamt han tyckte det var att han tagit fel.
Katten var bara glad att hennes vän inte verkade vara förgiftad och traskade glatt efter honom när han började gå tillbaka längs grusvägen. Hunden återfick sitt glada humör ganska snart för Katten, som var mycket storsint av sig, frågade honom om alla möjliga saker så att han återigen fick visa upp sin allmänbildning.
- Det är en sådan trevlig dag, jag skulle mer än gärna gå här med dig till världens ände, kan vi inte fortsätta lite till? föreslog Katten när de nådde alléns början.
- Världen har ingen ände, jorden är rund förstår du, förklarade Hunden lite högfärdigt, men jag håller med dig, vi går inte hem än.
- Hur kan du vara så säker på att jorden är rund? frågade Katten. Har du måhända åkt upp i himlen och sett det?
- Varenda liten valp vet väl att jorden är rund! fnös Hunden, det är allmänt bevisat.
Katten tänkte länge och väl innan hon yttrade sig igen.
- Så du menar att om man går i en rak linje åt något håll kommer man till slut tillbaka till den plats där man började? frågade hon.
- Det är precis vad jag menar! Och för att du ska förstå detta ordentligt ska vi göra just det. sa Hunden förnöjt för han såg här sin chans att återta sin roll som bildad.
- Gå i en rak linje tills vi kommer tillbaka till allén? Blir inte det väldigt långt? undrade Katten.
- Nej, inte så farligt tror jag.
De följde stigen in i skogen och var sedan noga med att fortsätta på ett rakt spår. Efter ett tag tog skogen slut och så långt ögat nådde såg de bara gröna ängar vilket passade dem utmärkt, då blev det lättare att låta bli att vika av lite åt fel håll. Ganska snart kom de fram till en hage de var tvungna att gå igenom. Inuti hagen stod ett ganska stort djur med svarta och vita fläckar.
- Det är ingen fara, det där är bara en ko, de brukar inte vara speciellt argsinta av sig. sa Hunden lugnande när Katten såg lite tveksamt på det stora djuret.
- Är du alldeles säker på att det är en ko, kan det inte lika gärna vara en häst eller en björn? frågade hon.
- Verkligen inte! Jag har då aldrig hört talas om något så dumt som en fläckig häst eller björn.
- Men det kanske finns björnar du inte hört talas om, eller nya hästraser som inte blivit kända ännu.
- Dumheter, det där är en ko och nu tycker jag att vi ska fortsätta så att vi kommer hem innan det blir mörkt. sa Hunden och traskade obesvärat in i hagen med Katten i hasorna.
Det stora djuret kastade en misstänksam blick på dem och närmade sig sedan långsamt.
- Goddag, fröken Ko, jag och min vän Katten här planerar att gå i en rak linje tills vi är tillbaka där vi började och nu verkar det visst som om det innebär att vi måste gå igenom din hage. förklarade Hunden artigt.
- Ko? Kallade du mig för ko?! Jag är en häst ser du väl! Försvinn genast ut ur min hage innan jag bestämmer mig för att sparka ihjäl er, mina hovar är hårda och mina ben vältränade, gnäggade Hästen och närmade sig med bakåtstrukna öron.
- Spring! ropade Hunden och satte av mot hagens motsatta sida.
Katten var inte sen att följa efter och de hann precis kasta sig under staketet innan Hästen nådde fram till dem.
- Det var naturligtvis en skäck, förtydligade Ugglan, Hunden hade uppenbarligen inga större kunskaper om hästar.
- Jaja, fortsätt nu, vi vill höra hur det gick! klagade den äldsta kaningungen och Ugglan var inte sen att återgå till berättandet.
- Det var nära, pustade Katten förskräckt. Kom nu så fortsätter vi, om vi är borta för länge blir matte orolig, fortsatte hon sedan, för hon förstod att Hunden kände sig skamsen över att återigen ha haft fel.
- Du ska då alltid bestämma! fräste Hunden för han höll på att bubbla över av ursinne över att han misstagit sig och Katten var den enda som fanns att skälla på.
Katten bad tyst om ursäkt och väntade sedan tills Hunden själv tog initiativet till att börja gå istället. De vandrade tysta bredvid varandra och båda hoppades de nog att deras färd skulle vara slut snart.
- Titta där borta, det ser ut precis som om marken tar slut, sa Katten plötsligt.
- Nej men, nu får det faktiskt vara nog. Den här gången är det jag som har rätt, det är klart att marken inte tar slut, jorden är, har alltid varit och kommer alltid att vara rund, så det så, muttrade Hunden.
- Jag tror det när mitt förnuft säger mig att det stämmer, svarade Katten och uppvisade därmed för en gångs skull en viss envishet.
Halvt omedvetet ökade de på sina steg så att de skulle få slut på diskussionen så fort som möjligt och inom kort var de framme vid stället där marken såg ut att upphöra och det visade sig att det faktiskt var precis vad den gjorde. Bakom sig hade de en stor grön äng, framför sig bara en kant efter vilken de bara kunde se oändlig himmel.
Hunden stirrade chockerat framför sig och viskade för sig själv:
- Nej, nej, det kan inte vara sant, vad som helst men inte detta, jorden kan bara inte vara platt.
Katten däremot gick försiktigt fram till kanten och tittade ner. Det var himmel även där.
- Så ja, ta det lugnt, Hunden, tröstade Katten, det är inte ens säkert att det är sant att jorden är platt, den kanske faktiskt är rund, eller varför inte trekantig? Jag tror inte att man alltid kan lita på vad ögonen säger en. Kom nu så går vi hem, matte börjar säkert undra var vi tagit vägen.
Och så gick de tysta tillbaka samma väg som de kommit.
Ugglan slog förnöjsamt igen boken och såg sina åhörare i ögonen.
- Och nu kommer vi till sagans viktigaste del, sensmoralen, det vill säga den lärdom man får på köpet. Är det någon som kan komma på vad författaren vill lära oss?
- Att hästar har fläckar! föreslog en av kaninerna.
- Att havet är salt! hävdade en annan.
- Att jorden är platt! ropade den minsta av dem.
Ugglan skakade uppgivet på huvudet.
- Nej, ni får allt gräva lite djupare än så. Sensmoralen i denna berättelse är ett citat av den mänskliga filosofen Sokrates, som levde i Athen för flera tusen år sedan och som var en mästare på att tänka och ifrågasätta, kanske faktiskt den bästa av alla människor någonsin när det gäller detta. Sensmoralen lyder - och lyssna nu riktigt noga - "Klokast är den som vet vad den inte vet".
Kaninbarnen satt tysta och begrundade detta en liten stund för de förstod allihop att det var något viktigt de just fått ta del av, till slut frågade en av dem:
- Men vad menas egentligen med det?
- Det ska jag mer än gärna förklara, sa Ugglan och nickade nöjt åt att de tog detta viktiga på allvar. Att vara medveten om vad man inte vet är vad all filosofi grundar sig på och en av filosofernas viktigaste uppgifter är att ständigt ifrågasätta allt det där som folk går runt och kallar sanningar. Sokrates påstod att han inte visste någonting överhuvudtaget och en annan filosof vid namn Descartes tänkte länge och väl innan han ens kunde bestämma sig för att vara säker på att han själv existerade. Det enda man egentligen kan lita på här i världen är sitt eget förnuft och man gör klokt i att ständigt ifrågasätta det annars finns det risk för att de teser man tror stämmer är fulla av läckor. Som filosof måste man oavbrutet påminna sig om att inte ta något för givet. Detta, mina vänner, kan ni vara lika säkra på som att himlen kommer vara blå när solen stiger upp imorgon. Nu råder jag er att gå och lägga er, det är åtminstone vad jag själv ska göra när jag kommit hem. Godnatt små barn, godnatt fru Kanin.
Ugglan flög hem till sig och kaninbarnen gäspade och somnade nästan genast för Ugglan hade ju pratat väldigt länge.
När Ugglan steg upp för att bege sig till sitt arbete nästa morgon trodde han knappt sina ögon, ovanför honom uppenbarade sig nämligen en alldeles grön himmel.
20 juli 2008 - Resedagbok, hemkomst
På något sätt är det inte skönt att vara hemma på samma sätt som det brukar vara efter resor. Det känns bakvänt och främmande och jag har glömt hur en gör när en har fler än fyra par skor att välja mellan. Helsingborg är mindre än någonsin och tystnaden i Domsten ekar i öronen. Jag blir förvånad varje gång jag hör främlingar prata svenska och jag har börjat på ett engelskt ord innan jag kommit på mig själv flera gånger.
Men att träffa mamma är ju trots allt ganska oslagbart och äntligen får jag sjunga lite ordentligt (vilket behövs, min röst låter för tillfället ungefär som den gjorde i sjuan).
Resan hem gick helt okej. Fast jag har bara fått typ en eller två timmars sömn i natt och natten innan det sov jag väl fyra timmar ungefär. Så der är svårt att stå emot när sängen försöker dra mig till sig.
Så, nu avslutar jag det här projektet.
18 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 26
Idag var det dags för att ta avsked av Manhattan. Det kändes lite jobbigt, nästan varenda gång jag är där blir jag helt förstummad av hur rätt det känns, som om jag hör hemma där fullständigt och som om det är mitt rätta element. Jag har aldrig varit i en stad som fått mig att känna så förut, även om det funnits städer som jag tyckt om väldigt mycket. Så trots att jag redan innan jag åkte hit bestämt mig för att jag absolut inte skulle köpa någon I love NY-tröja var det precis vad jag gjorde. Och så köpte jag en tavla med fem bilder på Manhattan, en från Brooklyn Bridge, en i Central Park, en på Times Square, en på en Broadway-gatuskylt och en på Manhattan från Hudson River mitt i natten. Mitt rum är i och för sig överfyllt av kent överallt men någonstans ska den väl få plats.
Vi ägnade eftermiddagen åt en del affärer och vad vi trodde var The Museum of Natural History men egentligen var The American Society-museum, eller något liknande. Vi insåg detta ganska snart och när vi kom ut såg vi Natural History-museet precis bredvid, på andra sidan gatan. Oerhört irriterande för de andra var inte så pepp på att gå dit och betala igen men jag hade verkligen velat se hästutställningen där.
Vi åt på en helt okej italiensk restaurang och vandrade sedan runt lite på Times Square när mörkret föll på. Det är lite magiskt med alla ljusen och människorna och de höga byggnaderna.
Nu är det dags att försöka få lite sömn innan jag måste gå upp igen. Men min plan är att inte sova för mycket i natt så att jag har lättare att sova på planet imorgon.
17 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 25
Men har ni vägarna förbi Broadway är det i alla fall en klart rekommenderbar show att besöka.
Idag har jag haft lektioner hela dagen men det gjorde inte så mycket för de var intressanta, vilket de vanligen är här nu för tiden.
John, min engelsklärare, förklarade för mig att jag är den enda elev vars avfärd han faktiskt sörjt. Det var lite gulligt. Och så sa han att jag är den smartaste elev han haft och den som varit bäst på engelska (sedan han kom till EF) eftersom att jag är den enda som han märker faktiskt tänker på engelska. Och det gör jag ju definitivt, att tänka på svenska känns för det mesta superkonstigt för tillfället. Fast jag anser mig inte vara SÅ bra på engelska.
Nu har jag börjat packa men för tillfället går det lite segt. Det är svårt att få en ordentlig överblick eftersom att det fortfarande är två dagar kvar innan jag åker. Men imorgon är vi på Manhattan hela eftermiddagen och på lördag måste jag checka ut mellan åtta och tio (och jag har ingen kontroll över exakt när det blir) så nu är det enda ordentliga tillfället jag har. Jag får väl försöka lite till.
15 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 23
Jag lärde mig huvudsakligen tre saker av resan:
1. Åk inte på bussresor längre än fem-sex timmar.
2. Åk inte på resor där själva resandet tar lika mycket tid som den vakna tiden på resmålet.
3. Åk inte på gruppresor utan att först ha sett ett mycket detaljerat schema över hur tiden kommer att utnyttjas.
Bussresan tog elva timmar dit och elva timmar hem. Vilket blev 22 timmar totalt, vilket är exakt lika mycket som den vakna tid vi spenderade i Toronto och vid Niagarafallen. Och jag var väl inte alls inställd på att det faktiskt skulle vara en gruppresa på det sättet. Jag trodde mest bara att bussen skulle släppa av oss vid hotellet men det var ju tider att passa hela tiden och vi hade ungefär fyra timmar i Toronto, resten av tiden var vi i staden vi Niagarafallen. Vilket i sig var lite dåligt för på informationslappen vi fick stod det att vi skulle bo i centrala Toronto.
Men nu låter det ju som att allt var jättedåligt men så var det inte. Niagarafallen var supercoola. Förutom att bara kolla på dem åkte vi båt nedanför dem och gick på någon slags trappställning precis bredvid ett av dem, på ett ställe kunde en stå mer eller mindre under det. Det var ganska fantastiskt och sedan kunde jag inte låta bli att le på flera minuter.
Toronto och Kanada var väl kanske inte som jag föreställt mig dem. Jag trodde att Kanada var värsta naturlandskapet i stil med Sverige men det kan jag väl inte säga att jag fick intrycket av. Och Toronto kändes som en väldigt tråkig stad, fast det är ju svårt att avgöra på fyra timmar. Oavsett så tycks jag föredra USA.
Igår åkte vi till köpcentrumet en sista gång. Jag köpte en ryggsäck (vilket jag faktiskt behövde inför hemresan), The Secret Lives of Men and Women (PostSecret-bok) och en regnjacka (eller ja, det är vad de kallade den i affären, den är kanske inte direkt en typisk sådan). Jag gör mitt bästa för att inte shoppa mer, de sista två timmarna vi var där igår satt jag bara på Starbucks och väntade på Anna och Carita så att jag inte skulle få för mig att köpa mer. Men problemet är att allt är så förbannat billigt. När en shoppar i Sverige (så länge en inte hänger på H&M) måste en överväga varje köp eftersom att det består av en, för en fattig student, större summa pengar. Här köper en jeans för 120 kr och då är det mycket svårare att stå emot.
Idag kollade vi på Frihetsgudinnan på lite håll, vi hann inte med någon båt som gick dit så vi kunde bara se henne från land och det är ett ganska långt avstånd. Men jag var ändå inte så jätteintresserad.
Sedan gick vi mest runt lite i The Financial District och SoHo. Det var ganska mysigt. Men jag börjar bli fruktansvärt trött på att inte kunna äta måltider för mer än 15 dollar en endaste gång eftersom att Carita är för orolig för sina pengar. Jag behöver verkligen lite god mat, sedan vi var i Key West har jag ätit en enda riktigt god måltid (en asiatisk restaurang i Toronto, och det var nog inte ens så jättebra, jag var bara utsvulten på "riktig" mat), de andra har varit sådär eller dåliga. Det är klart att en inte behöver äta jättedyrt varje dag men någon gång ibland vill jag kunna göra det, jag blir ju helt aptitlös annars.
10 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 18
Maten här är för näringsfattig och min kropp börjar protestera. Restless legs-symptom, vilket jag inte haft de senaste månaderna, uppstår ganska frekvent och när jag reser mig upp blir jag ibland yr. Båda dessa symptom ska, enligt diverse internetsidor, bero på järnbrist vilket jag säkert kan tänkas ha. Senast jag hade problem med det köpte jag vitamintabletter och då försvann symptomen så det är precis vad jag gjort idag. Vi får väl se om det hjälper.
Mitt låga blodsocker, eller snarare vad jag tror är lågt blodsocker, visar sig mycket tydligare än det vanligen gör och efter lite googlande inser jag att det verkligen inte är konstigt med tanke på att lågt blodsocker bland annat kan uppstå på grund av för sockerrik mat. Frukosten som hemma består av knäckebröd, hemmagjord müsli och sockerfri fil är här en bagel gjord på vitt bröd, flingor med russin där en kan se sockret och alldeles för sötsmakande yoghurt. Inte för att jag är på semester och vill unna mig saker utan därför att det är det nyttigaste jag kan hitta vid frukostbuffén. Det är inte konstigt att jag sällan känner mig ordentligt mätt och att jag efter en timme börjar känna händerna skaka av blodsockerfall. Och vad ska jag göra åt det? Frukt, kakor och godis kommer endast göra saken värre men det är också det enda jag kan ha på rummet eftersom att jag inte har något kylskåp.
Jag får helt enkelt hoppas att vitamintabletterna hjälper lite och stå ut ett tag till.
I övrigt trivs jag dock ganska bra. Jag har i och för sig ganska mycket hemlängtan varje dag och jag skulle definitivt inte vilja förlänga min vistelse här men en vecka och två dagar till står jag definitivt ut och jag kommer säkert att uppleva massor av roliga saker under tiden.
Igår var vi på Woodbury Common's, en outlet här i närheten, och shoppade ganska rejält och idag åkte vi in till Manhattan och shoppade lite till (vilket kanske inte riktigt var meningen men ibland får en helt enkelt ge upp inför låga priser och bra tillfällen).
Imorgon åker jag, Anna och Carita till Toronto med skolan och där kommer vi att vara tills på söndag eftermiddag. Vi ska se Niagarafallen och få någon slags tur i staden och lite så, om jag förstått saken rätt. Det blir säkerligen trevligt, jag har aldrig varit i Canada och även om jag faktiskt älskar Manhattan så börjar det bli uttjatat att åka dit tre-fyra gånger i veckan.
Lektionerna har dessutom blivit mycket mer givande sedan vi blev flyttade till nivå sju. Varje lektion ägnas åt fascinerande diskussioner på en intellektuell nivå och läraren är fenomenal på att blanda humor med allvar. Han skulle till och med platsa på Mega och det är det definitivt inte många som gör. Jag är dock stressad över att jag fick ha honom så kort tid för jag tror att han har mycket kunskap att ge mig och två veckor går fort.
Nu ska jag packa det sista inför morgondagen och sedan gå och lägga mig innan jag avlider av hunger.
7 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 15
Jag har alltid gillat Sverige och trivts mycket bra där. Jag gillar att vi inte är så många människor, att vi, trots allt, har ett väl fungerande samhälle (även om det, precis som alla andra, kan förbättras på många sätt) och den svenska mentaliteten i allmänhet. Men sedan jag kom hit har jag kommit att bli mer och mer stolt över oss. Ofta när vi diskuterar på lektionerna upptäcker jag vilken väl fungerande demokrati vi faktiskt har och hur långt vi har kommit i utvecklingen.
Exempelvis finns det i USA så kallad public service-tv, precis som i Sverige. Men till skillnad från vår betalas deras med hjälp av donationer från rika människor, vilkas namn visas i början eller slutet av olika program. Jag frågade en lärare om de då kunde känna sig säkra på att det hela inte var censurerat och manipulerat. Hennes svar var att de flesta donationer kom från liberala människor och att en helt enkelt fick hoppas på det bästa. Det känns ju inte som en helt trygg informationskälla direkt.
En annan sak vi kan vara mycket stolta över är att vi, enligt en amerikansk vetenskapstidning, är bäst i hela världen på miljö. Här kommer ett utdrag ur listan:
1. Sverige
2. Schweiz
3. Norge
4. Litauen
5. Lettland
6. Finland
7. Frankrike
8. Nya Zeeland
9. Costa Rica
10. Danmark
11. Island
12. Storbritannien
"..."
23. Kanada
"..."
27. Japan
"..."
54. Australien
55. Iran
"..."
66. USA
För mig innehöll listan många överraskningar. Vem hade till exempel kunnat tro att Costa Rica låg på topp tio? Och att Island, som har så få människor och så mycket natur, kommer först på plats 11 (antagligen beror det på att de inte har någon järnväg). Även att Lettland och Litauen kom så högt förvånade mig.
Svenskar har helt enkelt mycket att vara stolta över.
4 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, Dag 13
Idag är det Independence Day här så vi förväntade oss värsta spektaklet. Det var dock lugnare än vanligt överallt, det enda vi såg var några små raketer när vi kom tillbaka till Tarrytown från Manhattan. Vi spenderade dagen i Central Park och hade picknick med såpbubblor, en minifotboll och korsord. Efteråt hade vi tänkt gå till Battery Park eller något och se på fyrverkerierna men det regnade så vi åkte tillbaka till skolan istället.
Jag och Carita har nu blivit uppflyttade till nivå sju (advanced) vilket känns väldigt kul för det är näst högsta. Och så kommer vi få en superbra lärare som påminner om Pehr Ågårdh (om någon som läser här vet vem han är) med extremt långa utläggningar om precis vad som helst. Och eftersom att jag alltid ifrågasätter vad folk säger är jag redan en favoritelev.
Annars är jag lite trött på den här skolan, om jag skulle ha varit här i ett år skulle jag ha blivit lite smått tokig. Ingen vet någonsin någonting och de säger alltid åt en att komma tillbaka och fråga senare när den eller den är där. Och när en då kommer säger denna person att hen inte alls har ansvar för det där och att vi måste prata med någon annan. De har dessutom noll koll på elevhemmet, saker (en bokhylla här, en garderob där, galgar, adapters, m.m.) saknas från rummen och i de flesta duschar är krokarna borta vilket gör att ytterst få går att använda om en inte vill lägga kläderna på golvet så att de blir helt blöta. De har en bowlinghall i gymmet men den går inte att använda för den gick sönder för flera år sedan, när en ska använda tvättmaskinerna måste en köpa ett kort och maskinen för detta är konstant trasig vilket gör att en får släpa ner kläderna till stan och tvätta där istället osv.
Det är tur att det bara handlar om fyra veckor.
