16 november 2008 - The Souled Outs

Jag tänkte att jag skulle göra lite smygreklam för musikalen The Souled Outs som vi håller på med i skolan för tillfället. Den har premiär den 10 december i Teatersalen på Dunkers Kulturhus. Själv har jag skrivit större delen av manuset, varit regiassistent, samt hoppat in lite i pr-gruppen när jag haft tid över.
Jag tror faktiskt att det hela kommer att bli super, pjäsen innehåller en lagom blandning av konflikter, humor, seriösa ämnen, sex och kärlek, allt framfört av skickliga musiker.
Jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna.
Besök oss på facebook (http://www.facebook.com/home.php#/event.php?eid=33324053497) eller myspace (http://myspace.com/thesouledouts) för mer information.

8 juni 2008 - myspace

Nu har jag lagt upp två av mina låtar på myspace så jag passar på att göra lite reklam för mig själv här (inte för att speciellt många läser men alltid är det väl någon som är intresserad).

http://myspace.com/hybrismusicsweden

11 maj 2008 - låttolkningar

Joakim Berg, sångaren i kent, (Gud, frälsaren, den helige, om någon skulle ha missat det) envisas alltid med att inte berätta vad hans låtar handlar om. Han menar att det han vill säga finns i låten, det finns inte mer än så.
Precis som de flesta av kents fans har jag haft full förståelse för det här då det både ger varje lyssnare rätten att tolka låten som hen vill och då det dessutom på sätt och vis går att förstå just att hade Joakim haft mer i ämnet som han velat förmedla hade detta funnits med i texten. Samtidigt har det så klart alltid stört mig till viss del för som en minst sagt hängiven lyssnare är det svårt att inte vilja veta vad som är den egentliga betydelsen, vad alla dessa metaforer betyder för just Gud, inte bara för mig.
För snart ett år sedan började jag själv skriva låtar och texter till dessa. Från början upplevde jag det aldrig som ett problem när någon frågade vad mina texter handlade om, jag fann det snarare roligt att få berätta och även att få upplysa en del av de personer som det hela baserats på vad som egentligen handlade om dem. Efter hand som mitt skrivande utvecklas börjar jag dock upptäcka att jag får svårare och svårare att beskriva vad det egentligen är jag menar. Det handlar inte om att jag inte vill berätta, inte heller om att jag inte själv vet vad jag egentligen menar, det handlar bara om att texten oftast inte handlar om något annat än just exakt det som står, det finns ingenting utöver det jag redan skrivit att säga om just det ämnet just då. Om en person frågar om vad just en specifik metafor egentligen betyder eller vem just en speciell person är kanske jag skulle kunna svara på frågan, men när den ställs i formen "vad handlar låten om?" tycks det mig ofta fullständigt omöjligt.
Förutom just att jag inte har mer att säga om ämnet än det jag redan skrivit kan det eventuellt finnas en annan anledning till att det tycks så svårt att utveckla en redan skriven text. Denna anledning är att vissa meningar helt enkelt bara baseras på en känsla. Kanske har jag med en speciell rad lyckats fånga en känsla som jag inte skulle kunna förklara om jag så fick tusen dagar och tusen sidor på mig. (Ni kan ju själva, som ett litet experiment, försöka föreställa er en människa som till exempel aldrig, och då menar jag aldrig, känt ilska och sedan ge er själva uppgiften att förklara för denna person hur ilska känns. Ni kommer med mycket stor sannolikhet finna att det inte går, känslor är större än ord.)
Som exempel tar jag här en kentlåt vid namn Ensammast i Sverige. Den har en hyfsat lång text som tycks vara någon slags anakronistisk beskrivning av något slags förhållande. Av alla rader i den låten är det två stycken jag fastnat för extra mycket, dessa är följande:
"jag gör dig arvlös på en servett" och
"jag stampar torkarbladens rytm"
Jag tror inte att nyckeln till vad låten handlar om finns i dessa två rader. Jag vet inte om dessa två rader ens berättar om någon som överhuvudtaget är viktigt i berättelsens framåtskridande, speciellt inte den andra av dem. Kanske har den första en dold mening som gömmer sig bakom en originell metafor. Men för mig är de helt enkelt känslor. Med dessa två små rader har Joakim lyckats beskriva en känsla som jag aldrig någonsin skulle ha använt andra ord för att beskriva, för det finns helt enkelt inte något mer att säga än just de ord han redan skrivit.

Slutligen kan jag ju tillägga att jag verkligen inte har något emot att folk frågar vad mina låtar handlar om, jag försöker gärna förklara så gott det går och det är dessutom alltid väldigt intressant att veta hur andra tolkar vad jag skrivit, däremot har jag plötsligt fått full förståelse varför Jocke alltid vägrat så totalt att förklara vad han egentligen menar.

30 december 2007 - Harry Potter

Jag började på Harry Potter och dödsrelikerna igår kväll och läste ut den innan idag. Säga vad en vill om Rowling men skriva böcker som en inte kan lägga ifrån sig kan hon.
När jag läste första Harry Potter-boken var jag sju år och den hade typ precis kommit ut på svenska. Jag och mamma frågade en bibliotekarie om de hade något mer än Narnia av C.S. Lewis eftersom att jag dyrkade de böckerna. Det hade de inte men bibliotekarien tipsade mig om denna nyinkomna bok vid namn Harry Potter och de vises sten istället. Jag gick hem och läste och tyckte att den var ganska seg och var inte alls intresserad av när fortsättningen skulle komma. När den väl släppts fick jag den dock i julklapp av min syster och eftersom att jag var ett mycket artigt barn vågade jag inte säga att jag inte ville ha den utan tackade och läste istället. Jag fann till min förvåning att den andra boken var bättre än den första och därefter har jag alltid köpt nästa bok i serien så fort den kommit ut på svenska, och senare år även på engelska (den sista kände jag dock att jag ville läsa på svenska för att vara helt säker på att inte missa något).
Men trots att jag, precis som typ alla andra, har svårt att lägga dessa romaner ifrån mig har jag aldrig kunnat uppfatta deras storhet på samma sätt som personer i min omgivning tycks göra. Det är bra, läsvärda böcker och jag skulle inte tveka att rekommendera dem till någon men jämfort med författare som Katherine Kerr, Terry Goodkind, Robin Hobb, C.S. Lewis och, så klart, Tolkien är Rowling i klart underläge och jag kommer nog aldrig att förstå vad det är som får människor att föredra henne framför dessa mästare. Kanske är hon bara mer lättillgänglig. Kanske beror det på att Harry Potter-böckerna i stor utsträckning vänder sig till barn och eftersom att jag som barn aldrig var det minsta intresserad av att träda in i Harry Potters värld kan jag heller aldrig få fullständig tillgång till den. För mig var Harry en ganska omogen, dålig hjälte som till råga på allt hade glasögon. Istället för att befinna sig i en av de gammaldags, medeltidsliknande världar som jag dyrkade höll han till i London och i ett modernt slott. Det gick att läsa om honom men när jag lade ifrån mig boken var min fantasi oberörd av de under som skedde i hans värld och jag återvände till Aslan och Aragorn och min egenuppfunna, rosa, flygande enhörning vid namn Starcy.
Och det är väl därför (obs, spoilervarning) jag inte grät när Fred, Lupin och Tonks låg döda på golvet. Det är därför jag inte sörjde när jag stängde igen boken utan bara reste mig i sängen och satte tillbaka den i bokhyllan.
Men jag är övertygad om att jag kommer återvända till Hogwarts i framtiden och att jag, om jag någonsin får barn, kommer att läsa Harry Potter för dem.

22 juni 2007 - kulturdebatt

Den kulturdebatt som pågått i Helsingborg - och delvis på andra håll i landet - är nu avslutad (eller åtminstone den första delen av den). Diskussionerna på kultursidan i Helsingborgs Dagblad har upptagit stor plats men de flesta har tyckts vara ganska eniga om att det förslag som politikerna lagt fram (och nu klubbat igenom) om hur kulturen i Helsingborg ska förändras bör skrotas fullständigt. Alla som är insatta i frågan (dvs. alla utom politikerna själva) vill istället få tid att se över den kritik som tydligen finns och fundera över vad som kan göras åt det hela.

De största anmärkningarna mot förslaget verkar vara att det hela bestämts ovanför de inblandades huvuden, något som påminner irriterande mycket om när bl.a. GA-skolan stängdes ner för några år sedan. Då var jag själv relativt engagerad i frågan (dvs. engagerad på en tretton-fjortonårings vis) då den skulle komma att påverka min egen skolgång på Wieselgrensskolan.
Precis som då har de som dagligen jobbar med det hela och som har stor erfarenhet av det inte fått säga någonting om hur förändringarna bör utformas och precis som då lyssnar inte politikerna på opinionens protester.

Jag kan tycka att det är lite irriterande med människor som exempelvis röstar på Moderaterna och sedan klagar högljutt när a-kassan sänks. Dessvärre var jag ganska dålig på att följa med i lokalpolitiken precis innan valet och jag vet därför inte riktigt vad som sades men jag kan åtminstone inte minnas att det nämndes något om några större kulturella förändringar. Om så verkligen är fallet menar jag att det är fritt fram för varenda medborgare att klaga, vilka de än röstade på.

Som vanligt, när det gäller politiska beslut, har det fattats information om vad förändringarna innebär, rent konkret, för mig och min omgivning. Att de som arbetar på Fredriksdal, Sofiero och Dunkers kulturhus får förändrade arbetsförhållanden är ganska klart, men exakt hur kommer det påverka mig? Att kulturen ska bli mer lokalt förankrad finner jag ganska löjligt då nästan hela Dunkers nedanvåning består av utställningar om Helsingborg och verksamhet (restaurang, ungdomshäng och musikskola) som är till för Helsingborgs medborgare. Hur man ska förankra Sofieros kultur mer lokalt förstår jag inte riktigt. Möjligtvis kan man väl låta lokala band spela där på somrarna men å andra sidan tycker jag att The Tivoli tycks klara av det ansvaret utmärkt. Fredriksdal är väl redan så lokalt förankrat som det kan bli, om man nu inte ämnar bygga om området så att det blir en exakt kopia av hur Helsingborg såg ut för x antal hundra år sedan, men det känns lite onödigt, eller vad tycker ni?
Att dessa tre platser ska styras från samma enhet verkar också väldigt ovettigt. Det räcker att de för en aktiv dialog. Det hela luktar starkt av pengasparande.

Jag har dessutom svårt att förstå varför det alls finns någon större kritik mot våra kulturella institutioner. Sofiero är förvisso inte riktigt min grej men de som är intresserade av blommor tycks ju uppskatta det högeligen. Fredriksdal är småtrevligt, även om man, som infödd helsingborgare, kanske inte ser det som Sveriges roligaste utflyktsmål. Dunkers kulturhus är välinrett, välanvänt och intresseväckande, visst kan det utvecklas men det är en utveckling som hela tiden pågår, vare sig politikerna försöker skynda på den eller ej. Vikten av vatten har jag besökt massor av gånger och jag finner den fortfarande underhållande och utställningarna om konstfeminism och mode var oerhört intressanta. Det finns även många saker som inte tilltalat mig speciellt mycket men om jag känt ett behov av ett kulturhus som endast visar vad jag vill se skulle jag ha byggt ett eget museum.

Slutligen vill jag påpeka att de inblandade politikerna, huvudsakligen Anders Lundström, behandlat den kritik de fått på ett högst klandervärt sätt. Lundström tycks ha hanterat det hela genom att slå tillbaka i sin blogg. Exempelvis genom att förklara HD som en blaska snarare än en seriös tidskrift och genom att lite överlägset se ner på de kulturanställda och förklara att folk alltid blir rädda när det sker förändringar som de inte kan råda över. Man kan ju fråga sig vad Lundström skulle tycka om att Fredrik Reinfeldt förklarade att han ansåg sig veta bäst hur Helsingborg skulle styras och föresatte sig att förändra hela systemet.

Jag hade tänkt mig att det här skulle bli ett kort inlägg men har man fritt spelrum för att få uttrycka sina åsikter är det lätt att fortsätta tills man inte kommer på något mer att säga, och lika bra är väl det, jag antar att de få som läser är intresserade, resten kan ju låta bli.
Apropå Dunkers så minns jag när klassen var där i sexan och vi träffade på Göran Persson som var på besök. Det är synd att man inte var gammal och klok (utan att vara gammal och konventionellt bunden) nog att ta tillfället i akt att ställa några frågor.

9 april 2007 - bokrecension

Ett öga röttNu har jag läst ut Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Min spontana reaktion på boken är "snälla, låt mig få läsa något annat av honom". Det kan ju låta som en odelat positiv respons men så är inte fallet. Denna debutroman är skriven på så kallad "invandrarsvenska". Ihopblandad ordföljd, felböjningar och ord som "guss" och "gitta" (nej, inte fitta, även om även det är ett ord som han använder ganska frekvent) förekommer mest hela tiden och "fett" är utan tvekan det vanligaste adjektivet. Det intressanta är att språket trots detta är väldigt levande och beskrivande, liknelserna flödar fritt och bara för att grammatiken inte är helt korrekt betyder inte det att språket är dåligt eller onyanserat. Trots detta är invandrarsvenskan irriterande, i de första kapitlen är detta språkbruk nästan det enda man fokuserar på men efter ett tag lyckas man vänja sig och successivt koncentrera sig mer på innehållet.
Huvudpersonen är den lite typiske invandrarkillen, Halim. Genom en skrivbok (eller snarare dagbok men det skulle han aldrig kalla den av risk för att låta "bögig") får man följa hans sista hösttermin på högstadiet, en kaosfylld tid med ständigt identitetssökande i fokus.
Som skolans bråkigaste problemelev bekräftar Halim varenda fördom du har (oavsett om du ger uttryck för dem eller bekämpar dem) men precis när du börjar vaggas in i ett tryggt förakt för denna "uppblåsta tonårskille som tror att han är något" fylls du av förståelse för varför han handlar som han gör. Ett mer lysande sätt att bekämpa fördomar har jag aldrig stött på. Khemiri blundar inte för att saker ser ut som de gör men han hjälper oss att förstå varför de fått det utseendet.
Även oss själva (dvs. om du inte känner igen dig mer i Halim än i dina fördomar om honom) får vi titta närmare på genom Halims ögon och det är det kanske roligaste med boken. Halim är fullständigt oförstående till varför alla dessa tonåringar vars föräldrar har massor av pengar stoltserar med att de köpt sina kläder på UFF och proklamerar för ett proletärstyrt samhälle. "Snacka om att spela falskt" är hans reaktion och så kan man ju också se det.

Det går inte att protestera mot att många av de fördomar som människor hyser mot varandra bekräftas om och om igen (vilket inte betyder att alla homosexuella män är feminina eller att alla som kommer från Mellanöstern diskriminerar kvinnor, bara att det finns de som gör det). Många invandrarungdomar snattar, många muslimska män diskriminerar kvinnor (åtminstone efter västerländsk syn) och många svenskar är ganska stela när de träffar nya människor (och tack vare segregationen kan det vara det enda en del invandrare ser av svenskarna). Att inte ha fördomar mot främmande saker är nästintill omänskligt. Det viktiga är dock att man alltid försöker förstå vad som ligger bakom. Varför går den där killen in och snor snus i den där affären, varför slår den där mannen sin hustru och varför ler den där kvinnan så stelt när man sätter sig bredvid henne på bussen?
Att försöka förstå är det bästa sättet att tygla sina fördomar och som vanligt måste man börja med sig själv innan man kan försöka förändra andra.
Detta är precis vad Khemiri tycks vilja lära oss och hans skarpsinnighet överraskar mig om och om igen. Jag längtar efter att få ta itu med hans andra roman (som jag dock hoppas är på vanlig, korrekt svenska) och uppmanar alla att genast låna Ett öga rött på närmaste bibliotek.

9 april 2007 - dagens visdom

Kapitel.

Fördelen med böcker med korta kapitel
är att det är så lätt att lägga ifrån sig dem.
Nackdelen med böcker med korta kapitel
är att det är så svårt att lägga ifrån sig dem.

RSS 2.0