9 augusti 2008 - fabel (svenskuppsats)
(Och det faktum att en inte kan använda sig av ordentlig styckeindelning på den här sidan är, som alltid, irriterande.)
- Snälla herr Uggla, kan du inte läsa en godnattsaga för mina små barn? De har lekt hela dagen och ändå är de inte trötta nog att vilja sova.
Ugglan tittade ner och upptäckte att det var fru Kanin som talade. Eftersom att han var noga med att aldrig missa en chans att få lära de andra djuren saker landade han genast bredvid henne.
- Det ska bli mig ett sant nöje! svarade han uppriktigt.
Kaninbarnen flockades genast runt honom, de älskade hans berättelser.
- Är alla här? En, två, tre, ja, ni är sju stycken. Bra. Idag ska jag läsa en fabel för er, det är en slags saga som är skriven med syftet att bidra till visdom. Sätt er bekvämt och lyssna riktigt noga så ska ni få höra, kommenderade Ugglan och tog upp en stor bok ur sin portfölj.
Kaninbarnen satte sig lydigt ner och spetsade sina långa öron.
Det var en gång en katt och en hund som, sina olikheter till trots, levde under ett och samma tak. De kom mycket bra överens för det mesta och alla människor som såg dem ihop blev mycket rörda över att två så olika individer kunde trivas så bra tillsammans.
Hunden var mycket sällskaplig och läraktig, matte berömde honom alltid och sa att hon aldrig träffat en hund som kunde så mycket som hennes. Katten däremot trivdes ganska bra med att vara för sig själv. När hon var liten hade matte försökt lära även henne några enkla saker, så som att sitta på kommando, men Katten bara tittade på matte med sina stora, gröna ögon och gick sedan lugnt därifrån. Matte brukade sucka lite och tänka för sig själv att katter var bra mycket dummare än hundar.
En dag när Katten satt i soffan och slickade sin päls ren kom Hunden fram och satte sig nedanför henne.
- Jag har så tråkigt, sa han, kan vi inte hitta på något?
- Som vad då? frågade Katten och gäspade.
- Åh, jag vet inte, vi kanske skulle kunna gå ut på upptäcktsfärd i den stora världen, jag börjar bli lite trött på att alltid se samma träd, stenar och hus varenda dag.
Deras matte bodde på en stor bondgård och de fick gå lite som de ville, de brukade dock aldrig lämna gårdens område, de ville inte göra matte orolig. De hade en husse också men han brydde sig inte så mycket om dem och de lät honom vara ifred.
Katten tyckte att Hundens förslag lät ganska intressant, hon hade just suttit och funderat på var alla fåglar som flög förbi utanför fönstret tog vägen, så det hann inte gå någon lång stund innan de var på väg ner genom allén som alla som skulle besöka gården var tvungna att färdas igenom. Medan de gick delgav Hunden Katten sin kunskap om allt möjligt, till exempel hur vinden som blåste på dem uppstod och varför solen gick upp i öst och ner i väst. Katten lyssnade beundrande på Hunden men undrade ibland för sig själv hur denne kunde vara så säker på att allt han sa stämde. Hon vågade dock inte uttala sin fråga högt för hon visste att alla tyckte att hon var dum i jämförelse med Hunden och hon ville inte förstärka intrycket.
När allén tog slut kom de fram till ett litet vägskäl. Till höger fanns en liten stig som en bit bort ledde in i en skog och till vänster fanns en lite större grusväg vilken kantades av åkrar. Hunden hade pratat så mycket att han blivit törstig.
- Vi tar vägen till vänster, bestämde han, jag vet att det ska finnas vatten där borta och vi måste dricka om vi ska orka utforska världen.
Mycket riktigt dröjde det inte länge innan de kunde skymta en oändlig matta av blå vågor. Katten flämtade till, hon visste inte att det överhuvudtaget existerade så mycket vatten på jorden. Hunden blev nog också lite smått överväldigad för inte heller han hade vetat om att det fanns så stora vattensamlingar, han var dock noga med att inte visa sin förvåning, han räknades ju som lärd.
- Är du säker på att man kan dricka det där? frågade Katten försiktigt när de var nästan framme.
- Självfallet! Det är ju vatten, jag har druckit vatten i hela mitt liv och vad jag vet gäller detsamma för dig. utbrast Hunden, något förnärmad över att ha blivit ifrågasatt.
- Men det här kanske inte är samma vatten som matte ger oss, framhärdade Katten ynkligt, hon var lite rädd att Hunden skulle tröttna på hennes okunnighet men samtidigt ville hon inte att han skulle dricka något som kunde vara farligt.
- Dumheter, vatten är vatten och nu ska jag släcka min törst, sa Hunden och avslutade sedan diskussionen genom att gå fram till strandkanten och sticka ner nosen i det blå.
Så fort han slickat i sig den första klunken gav Hunden upp ett tjut.
- Vattnet smakar salt! ylade han och spottade och fräste i ett fåfängt försök att få ut den oväntade smaken ur munnen.
Här gjorde Ugglan ett kort avbrott i sin berättelse för att se att alla kaninbarnen förstått att det var det salta havet Hunden råkat dricka av. Därefter fortsatte han läsa:
Katten såg förvirrat på och visste inte riktigt vad hon skulle göra, hon ville gärna hjälpa sin vän men hon var ju bara en okunnig katt och då är det svårt att veta hur man råder bot på vatten som råkar vara salt. Hunden fick syn på henne där hon stod och insåg med ens att han hade haft fel för första gången i sitt liv. Detta gjorde honom så chockad att han glömde bort saltet på tungan och slutade spotta.
- Stå nu inte där och stirra, jag tycker det börjar bli kallt, det blåser för mycket här, kom så går vi. sa Hunden småsurt och lite högdraget, han ville inte visa hur pinsamt han tyckte det var att han tagit fel.
Katten var bara glad att hennes vän inte verkade vara förgiftad och traskade glatt efter honom när han började gå tillbaka längs grusvägen. Hunden återfick sitt glada humör ganska snart för Katten, som var mycket storsint av sig, frågade honom om alla möjliga saker så att han återigen fick visa upp sin allmänbildning.
- Det är en sådan trevlig dag, jag skulle mer än gärna gå här med dig till världens ände, kan vi inte fortsätta lite till? föreslog Katten när de nådde alléns början.
- Världen har ingen ände, jorden är rund förstår du, förklarade Hunden lite högfärdigt, men jag håller med dig, vi går inte hem än.
- Hur kan du vara så säker på att jorden är rund? frågade Katten. Har du måhända åkt upp i himlen och sett det?
- Varenda liten valp vet väl att jorden är rund! fnös Hunden, det är allmänt bevisat.
Katten tänkte länge och väl innan hon yttrade sig igen.
- Så du menar att om man går i en rak linje åt något håll kommer man till slut tillbaka till den plats där man började? frågade hon.
- Det är precis vad jag menar! Och för att du ska förstå detta ordentligt ska vi göra just det. sa Hunden förnöjt för han såg här sin chans att återta sin roll som bildad.
- Gå i en rak linje tills vi kommer tillbaka till allén? Blir inte det väldigt långt? undrade Katten.
- Nej, inte så farligt tror jag.
De följde stigen in i skogen och var sedan noga med att fortsätta på ett rakt spår. Efter ett tag tog skogen slut och så långt ögat nådde såg de bara gröna ängar vilket passade dem utmärkt, då blev det lättare att låta bli att vika av lite åt fel håll. Ganska snart kom de fram till en hage de var tvungna att gå igenom. Inuti hagen stod ett ganska stort djur med svarta och vita fläckar.
- Det är ingen fara, det där är bara en ko, de brukar inte vara speciellt argsinta av sig. sa Hunden lugnande när Katten såg lite tveksamt på det stora djuret.
- Är du alldeles säker på att det är en ko, kan det inte lika gärna vara en häst eller en björn? frågade hon.
- Verkligen inte! Jag har då aldrig hört talas om något så dumt som en fläckig häst eller björn.
- Men det kanske finns björnar du inte hört talas om, eller nya hästraser som inte blivit kända ännu.
- Dumheter, det där är en ko och nu tycker jag att vi ska fortsätta så att vi kommer hem innan det blir mörkt. sa Hunden och traskade obesvärat in i hagen med Katten i hasorna.
Det stora djuret kastade en misstänksam blick på dem och närmade sig sedan långsamt.
- Goddag, fröken Ko, jag och min vän Katten här planerar att gå i en rak linje tills vi är tillbaka där vi började och nu verkar det visst som om det innebär att vi måste gå igenom din hage. förklarade Hunden artigt.
- Ko? Kallade du mig för ko?! Jag är en häst ser du väl! Försvinn genast ut ur min hage innan jag bestämmer mig för att sparka ihjäl er, mina hovar är hårda och mina ben vältränade, gnäggade Hästen och närmade sig med bakåtstrukna öron.
- Spring! ropade Hunden och satte av mot hagens motsatta sida.
Katten var inte sen att följa efter och de hann precis kasta sig under staketet innan Hästen nådde fram till dem.
- Det var naturligtvis en skäck, förtydligade Ugglan, Hunden hade uppenbarligen inga större kunskaper om hästar.
- Jaja, fortsätt nu, vi vill höra hur det gick! klagade den äldsta kaningungen och Ugglan var inte sen att återgå till berättandet.
- Det var nära, pustade Katten förskräckt. Kom nu så fortsätter vi, om vi är borta för länge blir matte orolig, fortsatte hon sedan, för hon förstod att Hunden kände sig skamsen över att återigen ha haft fel.
- Du ska då alltid bestämma! fräste Hunden för han höll på att bubbla över av ursinne över att han misstagit sig och Katten var den enda som fanns att skälla på.
Katten bad tyst om ursäkt och väntade sedan tills Hunden själv tog initiativet till att börja gå istället. De vandrade tysta bredvid varandra och båda hoppades de nog att deras färd skulle vara slut snart.
- Titta där borta, det ser ut precis som om marken tar slut, sa Katten plötsligt.
- Nej men, nu får det faktiskt vara nog. Den här gången är det jag som har rätt, det är klart att marken inte tar slut, jorden är, har alltid varit och kommer alltid att vara rund, så det så, muttrade Hunden.
- Jag tror det när mitt förnuft säger mig att det stämmer, svarade Katten och uppvisade därmed för en gångs skull en viss envishet.
Halvt omedvetet ökade de på sina steg så att de skulle få slut på diskussionen så fort som möjligt och inom kort var de framme vid stället där marken såg ut att upphöra och det visade sig att det faktiskt var precis vad den gjorde. Bakom sig hade de en stor grön äng, framför sig bara en kant efter vilken de bara kunde se oändlig himmel.
Hunden stirrade chockerat framför sig och viskade för sig själv:
- Nej, nej, det kan inte vara sant, vad som helst men inte detta, jorden kan bara inte vara platt.
Katten däremot gick försiktigt fram till kanten och tittade ner. Det var himmel även där.
- Så ja, ta det lugnt, Hunden, tröstade Katten, det är inte ens säkert att det är sant att jorden är platt, den kanske faktiskt är rund, eller varför inte trekantig? Jag tror inte att man alltid kan lita på vad ögonen säger en. Kom nu så går vi hem, matte börjar säkert undra var vi tagit vägen.
Och så gick de tysta tillbaka samma väg som de kommit.
Ugglan slog förnöjsamt igen boken och såg sina åhörare i ögonen.
- Och nu kommer vi till sagans viktigaste del, sensmoralen, det vill säga den lärdom man får på köpet. Är det någon som kan komma på vad författaren vill lära oss?
- Att hästar har fläckar! föreslog en av kaninerna.
- Att havet är salt! hävdade en annan.
- Att jorden är platt! ropade den minsta av dem.
Ugglan skakade uppgivet på huvudet.
- Nej, ni får allt gräva lite djupare än så. Sensmoralen i denna berättelse är ett citat av den mänskliga filosofen Sokrates, som levde i Athen för flera tusen år sedan och som var en mästare på att tänka och ifrågasätta, kanske faktiskt den bästa av alla människor någonsin när det gäller detta. Sensmoralen lyder - och lyssna nu riktigt noga - "Klokast är den som vet vad den inte vet".
Kaninbarnen satt tysta och begrundade detta en liten stund för de förstod allihop att det var något viktigt de just fått ta del av, till slut frågade en av dem:
- Men vad menas egentligen med det?
- Det ska jag mer än gärna förklara, sa Ugglan och nickade nöjt åt att de tog detta viktiga på allvar. Att vara medveten om vad man inte vet är vad all filosofi grundar sig på och en av filosofernas viktigaste uppgifter är att ständigt ifrågasätta allt det där som folk går runt och kallar sanningar. Sokrates påstod att han inte visste någonting överhuvudtaget och en annan filosof vid namn Descartes tänkte länge och väl innan han ens kunde bestämma sig för att vara säker på att han själv existerade. Det enda man egentligen kan lita på här i världen är sitt eget förnuft och man gör klokt i att ständigt ifrågasätta det annars finns det risk för att de teser man tror stämmer är fulla av läckor. Som filosof måste man oavbrutet påminna sig om att inte ta något för givet. Detta, mina vänner, kan ni vara lika säkra på som att himlen kommer vara blå när solen stiger upp imorgon. Nu råder jag er att gå och lägga er, det är åtminstone vad jag själv ska göra när jag kommit hem. Godnatt små barn, godnatt fru Kanin.
Ugglan flög hem till sig och kaninbarnen gäspade och somnade nästan genast för Ugglan hade ju pratat väldigt länge.
När Ugglan steg upp för att bege sig till sitt arbete nästa morgon trodde han knappt sina ögon, ovanför honom uppenbarade sig nämligen en alldeles grön himmel.
10 maj 2008 - bookreview (english essay)
Title: Shaman's Crossing
Author: Robin Hobb
Genre: Fantasy novel
Year of publishing: 2005
The choice between reading a book by an English author in its original language or in the Swedish translation is almost always a difficult one. Both alternatives involve the same disadvantage, you risk losing the essence of the story. Most often it is recommended to examine what kind of book it is. If the author is known for exploring the language, playing with it and making use of every aspect of it by weighing every word before it is written on the paper it is rather likely that you will miss the entire spirit of the story by reading the Swedish translation. Books based on the tone of the sentences are as untranslatable as poems.
This is, though, not the case with Robin Hobb. Of course she is an excellent writer but, for her, the language is mostly a useful tool (which she handles with expertise) in the process of telling a story in which her characters constitute the most important part. Hence I would suggest that one reads her novels in ones own language, in that way one will run an obviously smaller risk missing any of the events and most tiny but delicate characteristics of her protagonists.
Shaman's Crossing is the first Robin Hobb-novel which I have read in English. The reason is not that I was eager to explore her original way of writing but simply that I was too impatient for reading her new book to wait for the Swedish translation of it.
This first novel in Hobb's latest series is about the schooling of Nevare Burvelle, born as a second son of a second son and therefore destined to make living as a cavalry soldier, a fate he looks forward to with a youth's eagerness. During his pre-education at home one of his tutors, an enemy of his father, gives him a dangerous mission which almost kills Nevare and which links him to an ancient spirit called the Tree Woman.
At the age of eighteen Nevare enters the King's Cavalla Academy where he is to become a trained cavalry soldier and, hopefully, an officer. Here the Tree Woman, who Nevare, hitherto, has believed to be a hallucination, begins to affect his dreams and, as time passes, his life.
Compared to other fantasy novels the world of Gernia seems to be farther gone in the development than most fantasy worlds. Instead of an imitation of the Middle Ages it seems to be one of the nineteenth or perhaps eighteenth century. Both the gunpowder and the printing press seem to be both invented and established.
This is a novel which brings up several important issues in the world of today. Most obvious is the difference in treatment of sons of new and of old nobles, something that quite straight can be referred to any discussion about the injustice in that one's possibilities in life is decided by who is one's parents and what possibilities they have had.
A bit more concealed - mostly because of that Nevare never questions it - is the reference to racism. The world of Gernia includes two speeches which threats the reign of man, the specks and the plainsmen. They are hated and despised and though they are skilful warriors, Gernia has managed to defeat them during the recent wars.
In the background creeps the, according to me, most interesting topic of Shaman's Crossing, the battle between human and nature. In the resolution Nevare is forced to make the choice between mankind and the forest. Either he allows the Tree Woman to murder a large number of humans or he stops her and allows the humans to keep on devastating the forest. Being possessed by the Tree Woman, he develops a strong love for the trees but yet the choice never seems very difficult to make, he saves the humans.
But though these issues are of great current interest I do not find Robin Hobb's portraits of them very captivating. Portraits are what they are; they simply describe reality without giving any new visual angle of it. Yet this does not make the novel a bad one. Hobb is a storyteller; she gives you the opportunity of following her into her worlds, of loving her characters and of forgetting every thought that might keep you awake at night. She is greatly needed in a decade where the not very simple art of telling a tale is despised if the tale does not have a moral or advocates an innovating approach of life.
I advice, no, I order every single person who has not yet discovered Robin Hobb to take the first bus to the library and borrow Assassin's Apprentice (the first book of her first trilogy) and to lean back in a coach and let oneself be swept away by one of the most enchanting stories of our time.
20 april 2008 - Textanalys av Sokrates försvarstal (svenskuppsats)
Jag inleder med en svenskuppsats jag skrev någon gång under det senaste sommarlovet (för att slippa stressa så mycket under resten av läsåret).
Textanalys av Sokrates försvarstal
Sokrates försvarstal är den första texten i boken Platon skrifter bok 1. Huruvida texten är autentisk med det anförande Sokrates höll då han prövades i en rättegång eller om Platon snarare försökt återge andemeningen i talet och Sokrates karaktär är osäkert. Det som huvudsakligen förvirrar är att det i försvarstalet sägs att Platon är närvarande men att det, i en senare text vid namn Faidon, påstås att han inte var det.
Bakgrundsfakta
Sokrates levde i antikens Aten mellan sin födelse 470 f.Kr. och död 399 f.Kr. Han vigde sitt liv åt filosofin och ägnade huvudsakligen dagarna åt att samtala med människor som kom i hans väg. Detta på grund av att den röst han påstod sig ha hört i sitt huvud under hela sitt liv uppmanade honom till det. Man kan anta att det var hans samvete men själv hävdade han att rösten var gudomlig, det kan dock tänkas att han menade att samvetet som företeelse var skänkt av gudarna.
En atensk medborgare vid namn Chairefon begav sig en gång till Pythian - oraklet i Delfi som ansågs föra guden Apollons talan - för att fråga om det fanns någon i hela världen som var visare än Sokrates. Pythian svarade att ingen var visare. När detta berättades för Sokrates blev han oerhört förvånad, han visste ju ingenting och säkerligen måste det finnas någon som besatt större kunskaper än så. För att undersöka vad som menades med gudens svar började han fråga ut medborgare i Aten som ansågs visa. Av detta fann han att alla ansåg sig inneha större kunskaper än de verkligen hade, något han ansträngde sig för att bevisa för dem. Den slutsats han drog av det hela sammanfattas i det klassiska citatet "klokast är den som vet vad den inte vet". Efter det ansåg sig faktiskt Sokrates vara visast i världen till dess motsatsen bevisats.
Med sina kvicka kommentarer och sitt ständiga ifrågasättande fick Sokrates många högt uppsatta män att känna sig dumförklarade, därför är det inte konstigt att han var hatad av många i staden och inte heller speciellt märkligt att de till slut fann det nödvändigt att undanröja honom. Han anklagades, inför 500 jurymedlemmar, i atensk domstol för att "fördärva ungdomen och inte vörda de gudar som staten vördar utan andra, nya gudomligheter istället". Rättegången fick endast en dag på sig och trots sin vishet blev Sokrates dömd till döden.
Jämförelse
Till skillnad från Platons övriga texter är Sokrates försvarstal inte skriven i dialogform (även om det förekommer en dialog med åklagaren, Meletos, i en del av texten). Där upphör dock åtminstone de mest uppenbara olikheterna. Precis som med resten av Platons texter är det svårt att veta vad som är Sokrates och vad som är Platons egna åsikter, eller när det gäller försvarstalet, vad Sokrates verkligen sade och hur Platon uppfattade det. Som vanligt är Sokrates huvudpersonen och som vanligt framställs han som godmodig, oskyldig, ärlig, självinsiktsfull och ifrågasättande.
Exakt när Platon skrev texten är okänt men det antas allmänt att det var ganska snart efter Sokrates död, då Platon var ungefär tjugosju år. Han renskrev dock många av sina texter senare i livet och det är fullt möjligt att detta gäller även Sokrates försvarstal.
Argumentationsanalys
Sokrates inleder anförandet med att påpeka att han, till skillnad från åklagaren, inte är utbildad i retorik och att han därför endast kommer att säga det som faller honom in och att han blott kommer att tala sanning utan utsmyckningar. Det märks dock ganska snabbt att han, trots sin brist på utbildning, är erfaren av, och har en oerhörd begåvning i, talandets konst. Just att inleda ett anförande med att påstå att man är en oerfaren anförare är ett välförfaret knep inom retoriken, både på grund av att det väcker lyssnarnas sympati och av att det avväpnar de som är på sin vakt.
Efter att ha bedyrat dem sin fullständiga okunnighet går han vidare till att försvara sig, inte mot det han står anklagad för, utan mot förtal som förföljt honom under många år men som aldrig lett honom till någon domstol. Han formulerar själv anklagelserna på följande sätt: "Sokrates begår brott genom att otillbörligt mycket forska i fenomen under jorden och i himlen, göra sämre argument till bättre och lära andra att göra likadant". Detta är egentligen ingenting som domstolen ämnar döma honom för men han vill ändå rentvå sig från dessa anklagelser som, enligt honom själv, är de värsta då de får människor att granska honom och det han säger genom en dimma av fördomar och då de ger människor bilden av att man, om man ifrågasätter, inte tror på gudarna. När han på detta sätt börjar med att bekymra sig för anklagelser som inte kommer att få honom straffad ger han intryck av att bry sig föga om ifall han blir dömd till döden eller inte och mer om att rentvå sitt namn från falska anklagelser. Han har således ingen anledning att fara med osanning då även detta skulle skambelägga honom.
Han förklarar det hat som uppstått mot honom genom att berätta om oraklets svar på Chairefons fråga och den utredning av stadens lärda som han därefter genomförde. På detta sätt berömmer han sin egen visdom genom någon annan för att ge intryck av att han är klok men inte högfärdig.
I det första talets andra del övergår Sokrates till en dialog med åklagaren, Meletos. Här använder han sig av den teknik som han vanligen brukar på gatorna, dvs. han tar reda på motpartens tes och gör den uppenbar för alla, därefter ställer han självklara frågor som endast kan ha ett riktigt svar (åtminstone om motparten vill framstå som förnuftig) och leder på så sätt denne till att säga emot sig själv. Till skillnad från de andra av Platons dialoger som man antar härstammar från Sokrates åsikter är det här ganska tydligt vad Sokrates själv anser vilket tyvärr förtar lite av argumentationens slagkraft.
I kapitel två har Sokrates blivit förklarad skyldig till anklagelserna som riktats mot honom och han är uppmanad att yrka på det straff som han tycker vore rättmätigt. Han begär då att istället belönas med gratis måltider hos prytanerna då han anser att han inte gjort något fel och att det vore orätt av honom att då uppmana att bli bestraffad.
Han förklarar väldigt bestämt att han hellre blir dömd till döden än ger upp sina filosofiska forskningar och markerar på så sätt mycket tydligt den skillnad som finns mellan honom och övriga människor. Han tror tillräckligt mycket på sitt patos för att dö för det, något ganska få skulle göra utan kraftiga påtryckningar från omgivning eller överordnande (och då är det ju inte längre ett patos), exempelvis inom armén.
Slutligen har man beslutat att döma honom till döden och han håller ett avslutande tal där han än en gång förklarar sig oskyldig och siar om att de som dömt honom kommer att bli bestraffade för denna orättvisa (och här använder han sig av vanlig, simpel skrämseltaktik, något som kanske är lite sent påkommet då han redan blivit dömd, det kan dock tas för ännu ett bevis på att han faktiskt inte bryr sig utan enbart använder sig av ärlighet). Han förklarar därefter för församlingen att han tror döden vara något gott då han antingen kommer att få sova en djup sömn för alltid eller komma till Hades, dödsriket, och träffa historiska personligheter så som Homeros, Orfeus och Hesiodos vilkas vishet han då får möjlighet att utforska. Det krävs mer än död för att stoppa Sokrates.
Man kan fråga sig hur väl dessa retoriska knep fungerade på dåtidens atenare, speciellt med tanke på den genomslagskraft som vetenskapen om retorik hade. För mig framstår mycket som alltför uppenbart för att det ska ha någon effekt och frågan är om det hade det på jurymedlemmarna. Förvisso lever jag i en tid då det är fullständigt nödvändigt att kunna granska allt som sägs kritiskt på grund av det enorma informationsflöde som finns i dagens samhälle. Man kan dessutom anta att retoriken utvecklats en del sedan dess barndoms dagar och att det som idag används i de billigaste reklamerna då var grundligt uttänkta strategier. Å andra sidan var även antikens Aten en plats som genomströmmades av sofister som gjorde allt för att övertyga människor om att de bar på sanningen.
För att göra det hela ännu svårare kan man vända på det ännu en gång och fråga sig om det kanske var Sokrates mening att hans retorik skulle framstå som alltför banal för att tas på allvar och att han på så sätt ämnade få juryn att sänka garden och bli mottaglig för de mer sofistikerade medel han använde sig av.
Mottagande
Trots allt så blev han som sagt dömd till döden. Själv hävdade han att domen skulle ha blivit en annan om han bara fått mer tid på sig att tala, om det stämmer kommer vi antagligen aldrig att få veta. Man kan dock konstatera att hans försvarstal faktiskt var framgångsrikt (om än inte tillräckligt). Hade blott trettio jurymedlemmar röstat mot dödsdomen skulle resultatet ha blivit ett annat och i en samling av femhundra är trettio inte någon större siffra.
Övriga reflektioner
Att Sokrates blev dömd till döden är antagligen inte speciellt konstigt om man betänker att han, bara genom att leva som han gjorde, gick emot antikens ideal om måttfullhet. Sokrates var inte måttfull, tvärtom var han ganska extrem i det mesta och han kunde inte tänka sig att rucka det minsta på sina principer om det så gällde hans liv (vilket det ju till slut gjorde). Detta måste ha stuckit ganska vasst i mångas ögon.
Det har, under historiens gång, förekommit en del jämförelser mellan Sokrates och Jesus, antagligen på grund av att de båda blev dömda till döden för att de vägrade förneka sina åsikter. Jag skulle dock vilja poängtera att jag inte tror att Sokrates, till skillnad från Jesus, skulle ha blivit mindre ihågkommen om han istället dött i en sjukdom några år senare. Möjligtvis skulle detta inte ha satt lika djupa spår i Platon som då kanske inte skulle ha skrivit sina dialoger och grundat sin akademi vilket antagligen skulle ha satt (eller snarare tagit bort) många djupa spår i historien. Det är dock tveksamt att så skulle vara fallet.
Det känns tragiskt att se att det även i dagens värld förekommer fall då människor blir straffade för sina åsikter. Det senaste exemplet är kvinnan i Ryssland som "tvångsvårdas" på mentalsjukhus efter att ha kritiserat rysk psykvård. Jag skulle dock vilja påstå att försök till nedtystande sker även i dagens Sverige, om än med mer subtila medel. Exempelvis finns det städerskor i vars kontrakt det står att de inte får diskutera sitt arbete i media, vilket man kan anta beror på att arbetsgivaren inte vill att det ska komma ut vilka omständigheter de anställda jobbar under.
Vad gäller texten som helhet anser jag att Platon var en nästan lika stor mästare i skriftspråket som Sokrates tycks ha varit i talspråket.
Källhänvisning
Jostein Gaarder Sofies värld (Raben & Sjögren bokförlag, Stockholm 1991)
Platon Platon skrifter bok 1 (Atlantis, Stockholm 2000)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Delfi
http://sv.wikipedia.org/wiki/Platon
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sokrates
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sokrates_f%C3%B6rsvarstal
