afraidofsunlight

En dag när Ugglan, som var filosofilärare och en av de få i skogen som kunde läsa, flög hem efter en lång dags arbete hörde han ett rop nerifrån marken:
- Snälla herr Uggla, kan du inte läsa en godnattsaga för mina små barn? De har lekt hela dagen och ändå är de inte trötta nog att vilja sova.
Ugglan tittade ner och upptäckte att det var fru Kanin som talade. Eftersom att han var noga med att aldrig missa en chans att få lära de andra djuren saker landade han genast bredvid henne.
- Det ska bli mig ett sant nöje! svarade han uppriktigt.
Kaninbarnen flockades genast runt honom, de älskade hans berättelser.
- Är alla här? En, två, tre, ja, ni är sju stycken. Bra. Idag ska jag läsa en fabel för er, det är en slags saga som är skriven med syftet att bidra till visdom. Sätt er bekvämt och lyssna riktigt noga så ska ni få höra, kommenderade Ugglan och tog upp en stor bok ur sin portfölj.
Kaninbarnen satte sig lydigt ner och spetsade sina långa öron.

Det var en gång en katt och en hund som, sina olikheter till trots, levde under ett och samma tak. De kom mycket bra överens för det mesta och alla människor som såg dem ihop blev mycket rörda över att två så olika individer kunde trivas så bra tillsammans.
Hunden var mycket sällskaplig och läraktig, matte berömde honom alltid och sa att hon aldrig träffat en hund som kunde så mycket som hennes. Katten däremot trivdes ganska bra med att vara för sig själv. När hon var liten hade matte försökt lära även henne några enkla saker, så som att sitta på kommando, men Katten bara tittade på matte med sina stora, gröna ögon och gick sedan lugnt därifrån. Matte brukade sucka lite och tänka för sig själv att katter var bra mycket dummare än hundar.
En dag när Katten satt i soffan och slickade sin päls ren kom Hunden fram och satte sig nedanför henne.
- Jag har så tråkigt, sa han, kan vi inte hitta på något?
- Som vad då? frågade Katten och gäspade.
- Åh, jag vet inte, vi kanske skulle kunna gå ut på upptäcktsfärd i den stora världen, jag börjar bli lite trött på att alltid se samma träd, stenar och hus varenda dag.
Deras matte bodde på en stor bondgård och de fick gå lite som de ville, de brukade dock aldrig lämna gårdens område, de ville inte göra matte orolig. De hade en husse också men han brydde sig inte så mycket om dem och de lät honom vara ifred.
Katten tyckte att Hundens förslag lät ganska intressant, hon hade just suttit och funderat på var alla fåglar som flög förbi utanför fönstret tog vägen, så det hann inte gå någon lång stund innan de var på väg ner genom allén som alla som skulle besöka gården var tvungna att färdas igenom. Medan de gick delgav Hunden Katten sin kunskap om allt möjligt, till exempel hur vinden som blåste på dem uppstod och varför solen gick upp i öst och ner i väst. Katten lyssnade beundrande på Hunden men undrade ibland för sig själv hur denne kunde vara så säker på att allt han sa stämde. Hon vågade dock inte uttala sin fråga högt för hon visste att alla tyckte att hon var dum i jämförelse med Hunden och hon ville inte förstärka intrycket.
När allén tog slut kom de fram till ett litet vägskäl. Till höger fanns en liten stig som en bit bort ledde in i en skog och till vänster fanns en lite större grusväg vilken kantades av åkrar. Hunden hade pratat så mycket att han blivit törstig.
- Vi tar vägen till vänster, bestämde han, jag vet att det ska finnas vatten där borta och vi måste dricka om vi ska orka utforska världen.
Mycket riktigt dröjde det inte länge innan de kunde skymta en oändlig matta av blå vågor. Katten flämtade till, hon visste inte att det överhuvudtaget existerade så mycket vatten på jorden. Hunden blev nog också lite smått överväldigad för inte heller han hade vetat om att det fanns så stora vattensamlingar, han var dock noga med att inte visa sin förvåning, han räknades ju som lärd.
- Är du säker på att man kan dricka det där? frågade Katten försiktigt när de var nästan framme.
- Självfallet! Det är ju vatten, jag har druckit vatten i hela mitt liv och vad jag vet gäller detsamma för dig. utbrast Hunden, något förnärmad över att ha blivit ifrågasatt.
- Men det här kanske inte är samma vatten som matte ger oss, framhärdade Katten ynkligt, hon var lite rädd att Hunden skulle tröttna på hennes okunnighet men samtidigt ville hon inte att han skulle dricka något som kunde vara farligt.
- Dumheter, vatten är vatten och nu ska jag släcka min törst, sa Hunden och avslutade sedan diskussionen genom att gå fram till strandkanten och sticka ner nosen i det blå.
Så fort han slickat i sig den första klunken gav Hunden upp ett tjut.
- Vattnet smakar salt! ylade han och spottade och fräste i ett fåfängt försök att få ut den oväntade smaken ur munnen.

Här gjorde Ugglan ett kort avbrott i sin berättelse för att se att alla kaninbarnen förstått att det var det salta havet Hunden råkat dricka av. Därefter fortsatte han läsa:

Katten såg förvirrat på och visste inte riktigt vad hon skulle göra, hon ville gärna hjälpa sin vän men hon var ju bara en okunnig katt och då är det svårt att veta hur man råder bot på vatten som råkar vara salt. Hunden fick syn på henne där hon stod och insåg med ens att han hade haft fel för första gången i sitt liv. Detta gjorde honom så chockad att han glömde bort saltet på tungan och slutade spotta.
- Stå nu inte där och stirra, jag tycker det börjar bli kallt, det blåser för mycket här, kom så går vi. sa Hunden småsurt och lite högdraget, han ville inte visa hur pinsamt han tyckte det var att han tagit fel.
Katten var bara glad att hennes vän inte verkade vara förgiftad och traskade glatt efter honom när han började gå tillbaka längs grusvägen. Hunden återfick sitt glada humör ganska snart för Katten, som var mycket storsint av sig, frågade honom om alla möjliga saker så att han återigen fick visa upp sin allmänbildning.
- Det är en sådan trevlig dag, jag skulle mer än gärna gå här med dig till världens ände, kan vi inte fortsätta lite till? föreslog Katten när de nådde alléns början.
- Världen har ingen ände, jorden är rund förstår du, förklarade Hunden lite högfärdigt, men jag håller med dig, vi går inte hem än.
- Hur kan du vara så säker på att jorden är rund? frågade Katten. Har du måhända åkt upp i himlen och sett det?
- Varenda liten valp vet väl att jorden är rund! fnös Hunden, det är allmänt bevisat.
Katten tänkte länge och väl innan hon yttrade sig igen.
- Så du menar att om man går i en rak linje åt något håll kommer man till slut tillbaka till den plats där man började? frågade hon.
- Det är precis vad jag menar! Och för att du ska förstå detta ordentligt ska vi göra just det. sa Hunden förnöjt för han såg här sin chans att återta sin roll som bildad.
- Gå i en rak linje tills vi kommer tillbaka till allén? Blir inte det väldigt långt? undrade Katten.
- Nej, inte så farligt tror jag.
De följde stigen in i skogen och var sedan noga med att fortsätta på ett rakt spår. Efter ett tag tog skogen slut och så långt ögat nådde såg de bara gröna ängar vilket passade dem utmärkt, då blev det lättare att låta bli att vika av lite åt fel håll. Ganska snart kom de fram till en hage de var tvungna att gå igenom. Inuti hagen stod ett ganska stort djur med svarta och vita fläckar.
- Det är ingen fara, det där är bara en ko, de brukar inte vara speciellt argsinta av sig. sa Hunden lugnande när Katten såg lite tveksamt på det stora djuret.
- Är du alldeles säker på att det är en ko, kan det inte lika gärna vara en häst eller en björn? frågade hon.
- Verkligen inte! Jag har då aldrig hört talas om något så dumt som en fläckig häst eller björn.
- Men det kanske finns björnar du inte hört talas om, eller nya hästraser som inte blivit kända ännu.
- Dumheter, det där är en ko och nu tycker jag att vi ska fortsätta så att vi kommer hem innan det blir mörkt. sa Hunden och traskade obesvärat in i hagen med Katten i hasorna.
Det stora djuret kastade en misstänksam blick på dem och närmade sig sedan långsamt.
- Goddag, fröken Ko, jag och min vän Katten här planerar att gå i en rak linje tills vi är tillbaka där vi började och nu verkar det visst som om det innebär att vi måste gå igenom din hage. förklarade Hunden artigt.
- Ko? Kallade du mig för ko?! Jag är en häst ser du väl! Försvinn genast ut ur min hage innan jag bestämmer mig för att sparka ihjäl er, mina hovar är hårda och mina ben vältränade, gnäggade Hästen och närmade sig med bakåtstrukna öron.
- Spring! ropade Hunden och satte av mot hagens motsatta sida.
Katten var inte sen att följa efter och de hann precis kasta sig under staketet innan Hästen nådde fram till dem.

- Det var naturligtvis en skäck, förtydligade Ugglan, Hunden hade uppenbarligen inga större kunskaper om hästar.
- Jaja, fortsätt nu, vi vill höra hur det gick! klagade den äldsta kaningungen och Ugglan var inte sen att återgå till berättandet.

- Det var nära, pustade Katten förskräckt. Kom nu så fortsätter vi, om vi är borta för länge blir matte orolig, fortsatte hon sedan, för hon förstod att Hunden kände sig skamsen över att återigen ha haft fel.
- Du ska då alltid bestämma! fräste Hunden för han höll på att bubbla över av ursinne över att han misstagit sig och Katten var den enda som fanns att skälla på.
Katten bad tyst om ursäkt och väntade sedan tills Hunden själv tog initiativet till att börja gå istället. De vandrade tysta bredvid varandra och båda hoppades de nog att deras färd skulle vara slut snart.
- Titta där borta, det ser ut precis som om marken tar slut, sa Katten plötsligt.
- Nej men, nu får det faktiskt vara nog. Den här gången är det jag som har rätt, det är klart att marken inte tar slut, jorden är, har alltid varit och kommer alltid att vara rund, så det så, muttrade Hunden.
- Jag tror det när mitt förnuft säger mig att det stämmer, svarade Katten och uppvisade därmed för en gångs skull en viss envishet.
Halvt omedvetet ökade de på sina steg så att de skulle få slut på diskussionen så fort som möjligt och inom kort var de framme vid stället där marken såg ut att upphöra och det visade sig att det faktiskt var precis vad den gjorde. Bakom sig hade de en stor grön äng, framför sig bara en kant efter vilken de bara kunde se oändlig himmel.
Hunden stirrade chockerat framför sig och viskade för sig själv:
- Nej, nej, det kan inte vara sant, vad som helst men inte detta, jorden kan bara inte vara platt.
Katten däremot gick försiktigt fram till kanten och tittade ner. Det var himmel även där.
- Så ja, ta det lugnt, Hunden, tröstade Katten, det är inte ens säkert att det är sant att jorden är platt, den kanske faktiskt är rund, eller varför inte trekantig? Jag tror inte att man alltid kan lita på vad ögonen säger en. Kom nu så går vi hem, matte börjar säkert undra var vi tagit vägen.
Och så gick de tysta tillbaka samma väg som de kommit.

Ugglan slog förnöjsamt igen boken och såg sina åhörare i ögonen.
- Och nu kommer vi till sagans viktigaste del, sensmoralen, det vill säga den lärdom man får på köpet. Är det någon som kan komma på vad författaren vill lära oss?
- Att hästar har fläckar! föreslog en av kaninerna.
- Att havet är salt! hävdade en annan.
- Att jorden är platt! ropade den minsta av dem.
Ugglan skakade uppgivet på huvudet.
- Nej, ni får allt gräva lite djupare än så. Sensmoralen i denna berättelse är ett citat av den mänskliga filosofen Sokrates, som levde i Athen för flera tusen år sedan och som var en mästare på att tänka och ifrågasätta, kanske faktiskt den bästa av alla människor någonsin när det gäller detta. Sensmoralen lyder - och lyssna nu riktigt noga - "Klokast är den som vet vad den inte vet".
Kaninbarnen satt tysta och begrundade detta en liten stund för de förstod allihop att det var något viktigt de just fått ta del av, till slut frågade en av dem:
- Men vad menas egentligen med det?
- Det ska jag mer än gärna förklara, sa Ugglan och nickade nöjt åt att de tog detta viktiga på allvar. Att vara medveten om vad man inte vet är vad all filosofi grundar sig på och en av filosofernas viktigaste uppgifter är att ständigt ifrågasätta allt det där som folk går runt och kallar sanningar. Sokrates påstod att han inte visste någonting överhuvudtaget och en annan filosof vid namn Descartes tänkte länge och väl innan han ens kunde bestämma sig för att vara säker på att han själv existerade. Det enda man egentligen kan lita på här i världen är sitt eget förnuft och man gör klokt i att ständigt ifrågasätta det annars finns det risk för att de teser man tror stämmer är fulla av läckor. Som filosof måste man oavbrutet påminna sig om att inte ta något för givet. Detta, mina vänner, kan ni vara lika säkra på som att himlen kommer vara blå när solen stiger upp imorgon. Nu råder jag er att gå och lägga er, det är åtminstone vad jag själv ska göra när jag kommit hem. Godnatt små barn, godnatt fru Kanin.
Ugglan flög hem till sig och kaninbarnen gäspade och somnade nästan genast för Ugglan hade ju pratat väldigt länge.
När Ugglan steg upp för att bege sig till sitt arbete nästa morgon trodde han knappt sina ögon, ovanför honom uppenbarade sig nämligen en alldeles grön himmel.