afraidofsunlight

Idag är det lördag och således helg, vilket är skönt, trots att en kanske inte tar lektionerna här på allra största allvar.
Jag, Anna, Laura och Ella åkte till Manhattan och vandrade runt i Central Park. Jag gillar den parken skarpt, den sjuder liksom av liv och glädje och det finns något att göra för alla. Dessvärre började det ösregna framåt kvällen och mitt i parken var det inte direkt enkelt att finna tak över huvudet. Vi blev genomblöta och hade jag något virus i kroppen kommer det definitivt att visa sig de närmaste dagarna.
Om vi kommer gå lika mycket hela tiden som vi gjort de senaste dagarna tror jag inte att den feta maten kommer bli ett problem.
Även igår åkte vi till Manhattan, vi gick Fifth Avenue upp till Central Park och sedan tillbaka till Times Square. Jag shoppade inte ett dugg vilket eventuellt är lite smått fantastiskt. Det kan dock bero på att vi bara gick på den dyra delen av Fifth Avenue.

Folk vill tydligen veta vad det är för människor jag umgås med här så ni ska få en kort beskrivning av de jag pratat med mest. Det är väl bara intressant för mina närmaste men det är för dem jag skriver den här resedagboken så det är väl passande.

Carita är arton år och kommer från Esbo i Finland. Hon är den enda av oss som bor i en värdfamilj istället för på studenthemmet vilket gör att hon ibland inte hänger med när vi hittar på något. Hon är dock den jag pratat mest med, om än inte längst tid totalt, och jag gillar henne mer och mer. Hon tycks vara intelligent och hon förstår vad jag pratar om när jag berättar varför jag hatar barer eller när jag reagerar när folk är för dödsstraff. Hon är antagligen den jag har mest gemensamt med. Till hennes sämre sidor hör att hon är lite väl sparsam ibland. Det är i och för sig bra för det mesta men ofta när folk inte kan göra saker för att de inte vill spendera pengar blir jag småirriterad. Detta är ju egentligen fullständigt orimligt för om jag också skulle betala allting själv skulle jag inte vilja göra något heller. Jag skulle inte gå och se Phantom of the Opera på Broadway (vilket jag tänker göra medan jag är här) eller rida turridning eller äta på restaurang för mer än typ 12 dollar. Så egentligen är det kanske föräldrar som inte betalar som gör mig irriterad eftersom att de gör att jag får göra saker själv.
Okej, nu stör sig alla på mig för att jag ger uttryck för min bortskämdhet på ett dåligt sätt och mamma sitter och funderar på om hon borde ge mig mindre pengar att röra mig med här och pappa rynkar ögonbrynen och tycker att jag ska börja ta hand om mig själv. Vi går vidare.

Anna kommer från Reykjavik och ser ut som en riktig valkyria, lång, blond, smal, muskulös, blåögd och snygg. Hennes engelska har en söt accent och hennes skratt är uppriktigt och smittsamt. När hon frågar en saker låter hon som om hon verkligen vill veta och när hon inte förstår en del engelska ord kan jag ofta säga dem på svenska så vet hon direkt, något som jag uppskattar eftersom att isländska är det enda nordiska språk jag egentligen skulle vilja lära mig. Hon är antagligen en ganska typisk tjugoåring med en sådans intressen och syn på livet men trots detta finner jag det trevligt att prata med henne eftersom att detta inte nödvändigtvis innebär att hon är helt inskränkt i sin tjugoåriga värld av fester, pojkvän, träning och shopping.

Laura kommer från Barcelona och låter som Penelope Cruz när hon pratar engelska. Hon är sångerska, precis som jag, och av det lilla jag har hört av hennes sång har jag dragit slutsatsen att hon har både talang och teknik. När hon pratar förstärker hon orden med rörelser på det typiskt sydeuropeiska viset och när hon hör musik tar hon automatiskt några danssteg. Nu när jag försöker beskriva henne inser jag att jag faktiskt inte har fått grepp om henne än för jag kan faktiskt inte komma på mer än så.

Ella kommer från Holland och är minstingen i gänget (hon fyller 17 i augusti). Hon har ett dåligt självförtroende som visar sig i det mesta hon gör. Hennes automatiska respons till saker är "I'm sorry", något som vi förklarat för henne att hon måste sluta säga hela tiden, därför följs hennes ursäkter nu av "No, I'm not sorry" och de blir färre och färre för varje dag. Hon är ett stort fan av Oprah Winfrey utan att veta varför (åtminstone om en frågar henne) och hon relaterar det mesta vi ser i NYC till filmer och TV-serier. Mest av allt är hon dock glad och hennes skratt är lika frekventa som hennes ord.


Ella, Laura och Anna på en bänk i Central Park.


Jag och Carita på studenthemmets toalett.

Igår hände en supercool grej. Jag tog en skogspromenad på förmiddagen, innan min första lektion och nästan precis när jag kommit in i skogen fick jag syn på ett rådjur (eller en hjort eller vad det nu kan ha varit, jag är INTE någon expert på djur direkt). Precis i närheten var två tjocka amerikanskor som försökte ta sig upp på varsin cykel, en utbrast "Oh, a deer! I don't wanna be hunted by a deer!". De gav sig av på sina cyklar så fort de kunde och lämnade mig ensam med rådjuret. Jag stod stilla och tittade på det ganska länge, det tittade tillbaka på mig och åt lite löv från buskarna i närheten. Sedan började jag gå vidare för jag tänkte att jag skulle ju faktiskt motionera, inte stå still och titta på skogens djurliv. Jag vände mig om för att titta lite till och såg att rådjuret följt efter mig. När jag stannade stannade hon också så bara för att testa tog jag några steg till och stannade sedan, hon gjorde likadant. Jag var helt förstummad och förstod ingenting. Rådjur brukar vara så otroligt skygga. Dessvärre slutade hon följa mig efter ett tag men det var ändå en ganska fantastisk upplevelse. Senare, under samma promenad, såg jag ett annat rådjur, det stod helt lugnt och åt ca två meter ifrån mig. Antagligen blir de matade av någon människa eller något, annars skulle de bli mycket mer skrämda.
Även i övrigt var det en jättefin skog. Vägen jag gick på var i och för sig någon slags cykelväg av asfalt men runt om den kändes det knappt som om någon vistats förut. Om en är lite fördomsfull kan en kanske tänka sig att amerikaner är rädda för naturen och ser till att inte komma för nära den. Förutom rådjur såg jag en and och massvis av ekorrar och jordekorrar. Ekorrar ser en för övrigt flera stycken varje dag häromkring, jag undrar om de är vanligare än i Sverige eller om det bara finns mindre natur här så att de blir tvungna att hålla till närmare människor.

Efter skolan åkte jag, Carita och några andra tjejer till ett köpcentrum i närheten. Det var helt enormt. Jag köpte en t-shirt, ett linne, två par trosor, Little Women av Louisa May Alcott och två av PostSecret-böckerna.

Idag började jag redan tjugo i nio så det blev ingen morgonpromenad (ganska synd för det var faktiskt otroligt mysigt, om jag får tid i helgen ska jag definitivt gå en längre). Första lektionen var iLab, det var ganska rejält tråkigt men det är kanske möjligt att en får ut något av det. Eftersom att allt finns på internet känns det som om de lika gärna hade kunnat ge oss det i läxa, så hade en kunnat göra det när det passade en. Det tänker jag i alla fall göra, även om jag väl får gå på lektionerna också.
Sedan hade vi två engelsklektioner på raken. Den första bestod av lite övningar och den andra av en dokumentär om Brooklyn Bridge. Dokumentären var väl helt okej, det är ju alltid kul att lära sig nya saker, men på vissa ställen kändes det lite överdrivet. Exempelvis menade en man att han kände att livet var värt att leva när han såg bron och en annan att han tyckte att den var ett exempel på människans storhet. SÅ fantastisk är den inte (jag har varit där, bevis här till höger), även om det är fascinerande att de byggde den mer eller mindre för hand.

Efter lunch slutade vi och jag satt och pratade lite med mamma och Mattias på msn. Sedan knackade Laura, Anna och Ella på och undrade om jag ville följa med ner till Tarrytown. Vi gick runt lite och satte oss på ett café och åt glass.
Om tjugo minuter ska vi gå och äta, sedan händer det nog inte så mycket mer idag.

Okej, jag ångrade mig, svenska studenter skulle inte alls dreggla över maten här. Huvudrätterna råkar nämligen vara ganska exakt likadan varje dag. De består av pizza, korv med bröd, hamburgare med hamburgerbröd, pommes frites och slutligen någon som de kallar "international" som faktiskt tycks variera lite men som i allmänhet består av någon slags köttgryta och antingen ris eller potatis. Så det är bara svenska junkfood-studenter som skulle dreggla. Själv börjar jag paniskt fundera över om det inte kan tänkas finnas en hästgård här någonstans som kan tänka sig att låta mig få lite motion i utbyte mot att jag mockar deras boxar (vilket ju också skulle vara motion).
Lyckligtvis är åtminstone frukosten ganska bra. Så länge en låter bli att tänka på hur mycket socker det lär finnas i deras yoghurt, flingor, juice, mjölk och bröd. Okej, kanske inte i mjölken men det är inte lättmjölk så ändå.

Idag har jag i alla fall fått mig någon att prata med. Jag började med mina riktiga lektioner och kom på så sätt tillsammans med folk som var mer på min nivå i engelska än de som kom samtidigt som jag (fast några av dem var också där). Min klass består av ca tio koreanska flickor, två svenska killar (som jag dock inte yttrat ett enda ord till än så länge), en polack, en spanjorska, en kinesiska, en kille vars nationalitet jag inte minns samt en finländska vid namn Carita som är den jag hittills umgåtts mest med (lite tråkigt med en nordbo men hon var faktiskt den som såg trevligast ut. Dessutom sa hon att kent är bra så hon har ju uppenbarligen något som kan kallas smak).
Vi gick ner till Tarrytown och åt lunch tillsammans (hon bor i en värdfamilj så hon äter inte gratis på skolan och jag tänkte att jag väl kan offra 35 spänn för att få en kompis här) och vi har diskuterat lite vad vi vill göra när vi är här, det verkar sammanfalla hyfsat.
Dagens lektioner bestod bara av vanlig engelska. Den här veckan (eller i det här kapitlet eller hur det nu var, jag vet inte) fokuserar vi på arkitektur vilket känns relativt tråkigt. Dessutom följer vi en vanlig enkel textbok, något som jag inte gjort på en enda engelsklektion sedan i femman, om en bortser från några få lektioner på gymnasiet som varit väldigt få.
Själv finner jag det ganska opedagogiskt och ineffektivt att använda sig av en textbok men läraren var åtminstone trevlig och när vi kommer till de roligare kapitlen kanske en kan få igång mer intressanta diskussioner trots att det baseras på boken.
Mitt schema är ganska tomt, jag har två-tre åttio minuterslektioner per dag, totalt tolv på en vecka. På måndagar och onsdagar börjar jag inte förrän tjugo i tolv. Jag har dock lyckats övertala mig till en extra kurs vid namn Reading and the real world, så det blir tretton åttio minuterslektioner istället. Dessutom kan en få en extra iLab-lektion per vecka (men iLab är bara något slags datorverktyg en använder och läraren sitter tydligen bara i ett hörn och tittar på så jag vet inte hur givande det är).

Efter att ha ätit kvällsmat (i sällskap med någon tyska som nog tyckte synd om mig där jag satt helt själv) begav jag mig ut på upptäcksfärd i Tarrytowns omgivning. Jag såg massvis av träd men kunde inte hitta någon slags öppning in till skogen så det var vad jag satte mig i hågen att leta efter. Efter att nervöst ha traskat runt olika tomter som låg precis vid skogen, med den amerikanska lagen om att en får skjuta folk som olovligt går på ens tomt ekande i huvudet, lyckades jag ta mig ner för en liten sluttning som låg ovanför en skogsstig. Denna ledde ganska rakt tillbaka till skolan men jag har nu hittat en bättre väg som jag tror att jag ska utforska imorgon innan jag börjar mina lektioner.
Jag är väldigt förvånande över den vackra naturen som finns här. Svenskar berömmer sig gärna för Sveriges vackra, orörda natur men den här skogen kändes väldigt mycket mer orörd än de flesta svenska skogar jag besökt. USA tycks dessutom ha enormt många fler ekorrar än Sverige. Jag ser flera stycken varje dag. På väg tillbaka från min promenad såg jag något annat slags djur som jag helt enkelt är oförmögen att placera. Det var ungefär i en katts storlek, brunt och satt på en gräsmatta. Spontant tänkte jag på en utter men det var över 100 meter och en trafikerad väg från närmaste sjö så jag vet inte hur troligt det känns.

Nu har jag hunnit bli hungrig, jag tycker att jag äter hur mycket som helst men jag blir ändå inte mätt, och får väl ta mig en apelsin som jag smugglade ut ur matsalen imorse.

För tillfället befinner jag mig på ett college i en liten stad vid namn Tarrytown, 40 minuters tågfärd från New York. Här ska jag studera engelska tillsammans med andra utlänningar i fyra veckor framöver. Istället för att skaffa ett konto på resedagboken tror jag att jag ska försöka skriva här istället, därför kommer den här bloggen troligen att bli mer personlig och mindre objektiv de kommande veckorna.

Jag anlände igår och blev, efter att ha blivit visad till mitt rum, lämnad åt mitt öde tillsammans med ett schema för den första skoldagen (idag) och en karta över staden och skolområdet.                                                Större delen av mitt rum.
Utsvulten, efter att inte ha ätit på sju-åtta timmar, och förvirrad försökte jag hitta till matsalen som skulle servera kvällsmat i en halvtimme till. Överraskande nog gick det relativt snabbt att orientera sig (med tanke på att jag inte direkt är någon expert på att läsa kartor och med tanke på att jag inte hade någon aning om vilket håll kartan skulle läsas på för att norr skulle komma där norr var i verkligheten, vilket jag inte heller hade koll på).
Efter att ha fått i mig lite mat gick jag tillbaka till mitt rum och packade upp och försökte bekanta mig lite med min rumskamrat, en 30-årig spanjorska vid namn Bea. Hon har varit här sedan i april och när hon kom hit kunde hon ingen engelska alls, så det är inte direkt någon flytande kommunikation vi har, även om hon faktiskt lyckas göra sig förstådd för det mesta och jag anstränger mig för att bara använda ord som hon bör kunna förstå. Efter att ha pratat med mamma på msn ett litet tag stupade jag i säng med blytunga ögonlock och fann mig oförmögen att somna. Det var för varmt, sängen var för mjuk, lakanen skavde, det kröp i benen och jag snurrade runt, runt i mina utmattade försök att få ro. När jag väl somnat vaknade jag igen ett antal gånger under natten och en halvtimme innan mobilen skulle väcka mig var jag mer eller mindre klarvaken.

Självklart kunde inte min första morgon gå lugnt och sansat till, halv åtta ringde brandlarmet och campuset evakuerades. Jag trodde att det bara var någon slags brandövning och blev lite irriterad över att de lade en sådan på en måndag morgon när det var en massa nya studenter där men medan vi stod och väntade på att få komma in kom plötsligt tre brandbilar farande in på skolområdet. Trots detta var det nog ingen brand för det dröjde inte länge förrän vi fick gå in igen, jag antar att skolans brandlarm är automatiskt kopplat till brandkåren eller något.
Jag intog min frukost ensam i matsalen och begav mig sedan ut på jakt efter den sal där nykomlingarna skulle samlas. Där fick vi lite kort information och skulle sedan visa upp pass och sjukförsäkring och liknande.  Därefter fick vi sitta vid varsin dator och göra ett placeringstest i 45 minuter. Jag fann det hyfsat enkelt och var klar på en halvtimme. Tydligen hamnade jag i nivå sex (det finns totalt åtta) vilken, om jag förstått saken rätt, kallas för Pre advanced. Det får en väl vara nöjd med (hade jag kommit högre än så skulle jag nog ha blivit nervös och känt att folk skulle vara för duktiga för mig).

Även lunchen åt jag ensam och sedan vandrade jag lite planlöst runt på skolområdet i väntan på nästa informationsmöte. När detta var avklarat var vi lediga för resten av dagen så i brist på sällskap satte jag mig och läste lite. Efter ett litet tag hade jag avslutat Torterarens skugga av Gene Wolfe (klart rekommenderbar) och insåg att jag bara hade en bok kvar att förbruka på fyra veckor. Tidigare hade jag trott att det, på skolans bibliotek, skulle gå att låna så jag hade inte brytt mig om att ta med speciellt många men jag hade under dagen upptäckt att det bara finns facklitteratur där. Således är det bråttom att hitta en billig bokaffär om jag ska klara mig igenom fyra veckor här.

Modfälld intog jag ännu en måltid ensam, jag hade faktiskt trott att jag skulle lyckas socialisera mig lite ytligt idag åtminstone men tydligen inte. Jag förbannar min blyghet som egentligen inte existerar men som ändå tycks hoppa fram så fort jag är på ett ställe med enbart främlingar.

Jag hade dock tur och min rumskamrat frågade om jag ville följa med ner till "stan" (samhället är kanske ett bättre ord) för hon skulle köpa ett telefonkort till sin mobil. Tacksamt accepterade jag erbjudandet och passade dessutom på att köpa en rakhyvel och en nagelklippare.
Men trots allt är jag ju här för att utvecklas och att samtala med någon som är väldigt mycket sämre än jag kommer inte att hjälpa mig med det. Dessutom behöver jag diskutera djupare saker än vad som kan sägas och förstås av henne under de här fyra veckorna.

Nu till lite iakttagelser jag gjort under min knappt två dagar långa vistelse.

1. Det finns amerikanska flaggor överallt, på riktigt. Det är inte bara i amerikanska filmer där de vill få det att se ut som det perfekta landet, flaggorna finns faktiskt överallt, till och med i skolans matsal. Det kan vara en av de saker som är allra mest annorlunda när en jämför USA och Sverige, vår patriotism.
2. Det är inte underligt att USA har problem med övervikt. Maten de serverar på skolan skulle få en svensk student att dreggla. Vid både lunch och kvällsmat serveras en stor salladsbuffé, en förrätt bestående av två olika slags soppor, stora mackor med pålägg och sallad, pizza, tre-fyra andra slags huvudrätter, tre olika efterrätter, två-tre frukter, ett stort urval av läsk, juice och mjölk, samt kaffe och te. Alla som bor på skolan får gå runt och plocka obegränsat av allt detta. Alltihop (utom möjligtvis grönsakerna) känns tämligen rikt på fett, socker och andra onyttigheter som får mig att lite nervöst fundera över hur jag ska lyckas med att inte gå upp i vikt under de här veckorna. Jag antar att det är långa promenader i Tarrytowns backiga omnejd som gäller på min lediga tid. Och så får jag hoppas på att mitt påstående, att jag kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt det minsta, stämmer, det är väl upp till bevis nu antar jag.

Imorgon börjar vi med det riktiga schemat och jag hoppas intensivt på att jag ska lyckas hitta någon att äta lunch med då.

Nu har jag lagt upp två av mina låtar på myspace så jag passar på att göra lite reklam för mig själv här (inte för att speciellt många läser men alltid är det väl någon som är intresserad).

http://myspace.com/hybrismusicsweden