afraidofsunlight

Idag är det lördag och således helg, vilket är skönt, trots att en kanske inte tar lektionerna här på allra största allvar.
Jag, Anna, Laura och Ella åkte till Manhattan och vandrade runt i Central Park. Jag gillar den parken skarpt, den sjuder liksom av liv och glädje och det finns något att göra för alla. Dessvärre började det ösregna framåt kvällen och mitt i parken var det inte direkt enkelt att finna tak över huvudet. Vi blev genomblöta och hade jag något virus i kroppen kommer det definitivt att visa sig de närmaste dagarna.
Om vi kommer gå lika mycket hela tiden som vi gjort de senaste dagarna tror jag inte att den feta maten kommer bli ett problem.
Även igår åkte vi till Manhattan, vi gick Fifth Avenue upp till Central Park och sedan tillbaka till Times Square. Jag shoppade inte ett dugg vilket eventuellt är lite smått fantastiskt. Det kan dock bero på att vi bara gick på den dyra delen av Fifth Avenue.

Folk vill tydligen veta vad det är för människor jag umgås med här så ni ska få en kort beskrivning av de jag pratat med mest. Det är väl bara intressant för mina närmaste men det är för dem jag skriver den här resedagboken så det är väl passande.

Carita är arton år och kommer från Esbo i Finland. Hon är den enda av oss som bor i en värdfamilj istället för på studenthemmet vilket gör att hon ibland inte hänger med när vi hittar på något. Hon är dock den jag pratat mest med, om än inte längst tid totalt, och jag gillar henne mer och mer. Hon tycks vara intelligent och hon förstår vad jag pratar om när jag berättar varför jag hatar barer eller när jag reagerar när folk är för dödsstraff. Hon är antagligen den jag har mest gemensamt med. Till hennes sämre sidor hör att hon är lite väl sparsam ibland. Det är i och för sig bra för det mesta men ofta när folk inte kan göra saker för att de inte vill spendera pengar blir jag småirriterad. Detta är ju egentligen fullständigt orimligt för om jag också skulle betala allting själv skulle jag inte vilja göra något heller. Jag skulle inte gå och se Phantom of the Opera på Broadway (vilket jag tänker göra medan jag är här) eller rida turridning eller äta på restaurang för mer än typ 12 dollar. Så egentligen är det kanske föräldrar som inte betalar som gör mig irriterad eftersom att de gör att jag får göra saker själv.
Okej, nu stör sig alla på mig för att jag ger uttryck för min bortskämdhet på ett dåligt sätt och mamma sitter och funderar på om hon borde ge mig mindre pengar att röra mig med här och pappa rynkar ögonbrynen och tycker att jag ska börja ta hand om mig själv. Vi går vidare.

Anna kommer från Reykjavik och ser ut som en riktig valkyria, lång, blond, smal, muskulös, blåögd och snygg. Hennes engelska har en söt accent och hennes skratt är uppriktigt och smittsamt. När hon frågar en saker låter hon som om hon verkligen vill veta och när hon inte förstår en del engelska ord kan jag ofta säga dem på svenska så vet hon direkt, något som jag uppskattar eftersom att isländska är det enda nordiska språk jag egentligen skulle vilja lära mig. Hon är antagligen en ganska typisk tjugoåring med en sådans intressen och syn på livet men trots detta finner jag det trevligt att prata med henne eftersom att detta inte nödvändigtvis innebär att hon är helt inskränkt i sin tjugoåriga värld av fester, pojkvän, träning och shopping.

Laura kommer från Barcelona och låter som Penelope Cruz när hon pratar engelska. Hon är sångerska, precis som jag, och av det lilla jag har hört av hennes sång har jag dragit slutsatsen att hon har både talang och teknik. När hon pratar förstärker hon orden med rörelser på det typiskt sydeuropeiska viset och när hon hör musik tar hon automatiskt några danssteg. Nu när jag försöker beskriva henne inser jag att jag faktiskt inte har fått grepp om henne än för jag kan faktiskt inte komma på mer än så.

Ella kommer från Holland och är minstingen i gänget (hon fyller 17 i augusti). Hon har ett dåligt självförtroende som visar sig i det mesta hon gör. Hennes automatiska respons till saker är "I'm sorry", något som vi förklarat för henne att hon måste sluta säga hela tiden, därför följs hennes ursäkter nu av "No, I'm not sorry" och de blir färre och färre för varje dag. Hon är ett stort fan av Oprah Winfrey utan att veta varför (åtminstone om en frågar henne) och hon relaterar det mesta vi ser i NYC till filmer och TV-serier. Mest av allt är hon dock glad och hennes skratt är lika frekventa som hennes ord.


Ella, Laura och Anna på en bänk i Central Park.


Jag och Carita på studenthemmets toalett.