afraidofsunlight

Att bli myndig och "vuxen" betyder tydligen inte bara att en får lov att ta körkort och skriva på sina egna papper själv, det tycks även föra med sig minnessvårigheter och förvirring. I fredags gick jag hemifrån utan att stänga av en spisplatta vilket inte upptäcktes förrän mamma kom hem någon timme senare. Senare samma kväll tycks jag ha låst upp dörren när jag skulle låsa den så att den stod öppen hela natten. I måndags på ridningen upptäckte jag, efter att jag suttit av hästen att han inte hade några benskydd på bakbenen, genast antog jag att han tappat dem, att jag skulle ha glömt sätta på dem fanns inte ens i mina tankar. Efter att jag fått halva ridhuset att gå runt och leta efter dem kom dock en tjej i min grupp tillbaka med dem från stallet där hon hittat dem utanför hästens box. 

Det verkar alltså som om mitt annars så eminenta minne börjar brytas ner och jag antar att det inte egentligen beror på åldern utan bara är ett stressymptom som tillsammans med min nedsatta förbränning och min oförmögenhet att somna om när jag vaknat på morgonen, även om det är söndag, försöker säga mig något. Typ att jag borde ta det lite lugnare. Det konstiga är bara att jag inte har något att vara stressad över. Mina måsten i livet består för tillfället av 950 poäng skola på MVG-nivå, körlektioner ungefär två gånger i veckan, diverse ointressant småfix med UNF, en cellolektion i veckan med tillhörande läxa, samt lite efterspaningar vad gäller kommande utbildning i USA. Det kan ju inte vara så väldigt betungande, egentligen. Speciellt inte med tanke på att jag går och lägger mig vid nio, dvs. får ungefär nio timmars sömn per natt, äter som vanligt, dvs. hyfsat bra och tränar som vanligt, dvs. ridning en gång i veckan. Det enda som borde läggas till är kvällspromenader med mamma och det jobbar vi på.

Men de säger att en ska lyssna på sin kropp så jag får väl försöka ta mig lite tid att koppla av, hur det nu ska gå till.

När jag loggade in möttes jag av följande, oerhört underhållande kommentar: "seriöst, du har den mest tråkiga och dryga bloggen jag någonsin kommit till och jag tänker nog aldrig mer läsa den." undertecknad av "hemlig".
Seriöst, jag bryr mig skitmycket om vad någon som inte vågar stå för sina åsikter tycker.
Hade det inte varit för att kommentaren fick mig att skratta högt skulle jag inte ha brytt mig om att kommentera tillbaka men nu kände jag mig bara tvungen att dela med mig.

Jag finner det intressant, det här att människor har ett behov av att kritisera varandra på ett så fullständigt okonstruktivt sätt men att göra det anonymt ger det verkligen en så total patetik att det blir helt obegripligt. Uttalandet, som hade kunnat såra med rätt ord och av rätt person, förlorar hela sin tyngd så totalt att det antagligen var ett fullständigt slöseri med tid (eftersom att jag antar att personen ifråga var ute efter att trycka ner).
Ska man göra något tycker jag att man ska göra det ordentligt, annars kan man lika gärna strunta i det. Vill man ta det ännu längre kan man dessutom utmana sig själv och försöka hjälpa någon. Jag är fullständigt öppen för förslag på förbättringar så denna hemlighetsfulla person (vars identitet jag anar) är varmt välkommen att dela med sig av mer exakt vad det är som är tråkigt och drygt, om hen nu skulle få för sig att läsa igen. Dessvärre är det här, som ni säkert märker inget jag lägger ner så väldigt mycket tid på och därför kan jag verkligen inte lova något då jag är ganska upptagen av att skriva seriösa skolarbeten som ger mig betyg istället.