afraidofsunlight

Det är konstigt att ledighet kan vara mer stressande än arbete men så känns det faktiskt just nu. Jag har haft höstlov men har ändå haft lite småsaker varje dag med körkort och projektarbete och liknande. De tre sista dagarna tog jag dock faktiskt ledigt för en gångs skull. Och visst, jag vaknar inte med ångest över vad jag måste göra idag utan ser lugnt fram emot att läsa och inte kolla på att göra-listan en enda gång, tvärtemot mina vanliga helger alltså. Men mitt i lugnet översköljs jag då och då av panik över allt jag måste göra, inte idag, utan det närmaste halvåret eller så. Ta körkort, sätta MVG i psykologi A, öva piano, öva cello, öva sång, projektarbete, projektarbete, projektarbete, säkra MVG:n i alla andra ämnen (utom möjligtvis sång C), projektarbete, skaffa ett jobb, köpa julklappar, ansöka till universitetet, projektarbete, söka stipendier. Ja, lite diverse.
När jag inte har ledigt har jag valt något som jag prioriterar, då behöver jag inte tänka på allt det andra för det går inte att göra allt samtidigt så det är bäst att ta en sak i taget. Det är åtminstone den ena förklaring jag använt mig av. Den andra är att jag får tid att känna mer när jag inte är fokuserad på en uppgift.

Och nu vet jag att vissa tänker att vadå, SÅ mycket har hon ju inte att göra och hon sitter ju faktiskt och läser en vanlig helg också så det är väl inte så ovanligt för henne att vara ledig, vänta bara tills hon kommer ut i den riktiga världen. Ungefär som när jag var stressad på högstadiet och samtidigt visste att alla sa att högstadiet, det var ju ingenting jämfört med gymnasiet.
Och när jag väl är färdigutbildad och börjar jobba fnyser väl folk att jag inte ska klaga förrän jag fått barn. Aldrig är de nöjda.