afraidofsunlight

Det är inte alls speciellt länge sedan - ett halvår eller så bara - som jag nästan såg ner på människor som var intresserade av mode.* Jag hade då ännu inte insett att jag själv också var det, och hade varit det i flera år.
Det är inte ovanligt att folk föraktar mode nu för tiden (och säkerligen var det likadant förr). Antagligen beror det på att man tror att det hela handlar om ytlighet. En feminist skulle säkert tillägga att man huvudsakligen förknippar mode med kvinnor, samtidigt som designerna (dvs. huvudsakligen män) tjänar en massa pengar på det. Hur mycket det ligger i detta vet jag inte och jag avser inte heller att diskutera det för tillfället.
Min ståndpunkt är att mode är en konstform lika mycket som litteratur, musik och bildkonst, och vad mer är, jag anser att den är lika mycket värd ur objektiv synpunkt (skulle jag se det hela subjektivt skulle jag rangordna dessa konstarter så här: litteratur, musik, mode, bildkonst. Det är dock irrelevant för tillfället). Alla dessa fyra (och alla andra) konstformer kan uttrycka och förmedla känslor, tankar och ståndpunkter.
Det finns eventuellt en del som skulle protestera och tycka att mode är alltför utbytbart för att kunna betraktas som konst. Detta argument skulle dock grunda sig i oförmåga att se saker i sitt sammanhang. Precis som i klädvärlden finns det trender i poesi, rock och målarkonst.
Andra ser mode som något man slaviskt måste följa om man är intresserad av det, något som är till för folk som inte vågar tänka själva. Detta kan vara den vanligaste missuppfattningen och kanske är den inte så konstig med tanke på att det finns många exempel på människor som faktiskt aldrig skulle ta på sig något som är otrendigt. Det handlar dock inte om den stora massan utan om människor som strävar efter att passa in och som säkerligen också håller sig inom ramarna för vad som anses "rätt" för säsongen vad gäller musik och dylikt. Jag tror dock inte att dessa individer är representativa för de människor som hyser ett intresse för kläder.
Det hela handlar inte om trender, dessa är bara en inspirationskälla, utan om stil. De flesta strävar efter att uttrycka något med sitt utseende, vare sig det är punkarna, fjortisarna, bratsen eller affärskvinnorna- och männen. Det är först när man inte har något som helst intresse av detta, när man bara använder kläder för att slippa frysa, som man kan kalla sig ointresserad av mode. Och det är inget fel med det, jag vet folk vars skivsamlingar tydligt visar att de inte är speciellt insatta i musikvärlden eller vars hem har sådan brist på tavlor att det inte är nödvändigt att fråga om de hyser något intresse för bildkonst. Förvisso kan jag tycka synd om dem för detta, däremot föraktar jag inte dem.

Det finns även en del som är totalt ointresserade av kläder men som ändå vill säga något med sitt utseende. I fredags vandrade en nudist in på Stadsbiblioteket och satte sig i cafeterian för att läsa tidningen. Av någon anledning var personalens försök att köra ut kvinnan inte speciellt ihärdiga.
Själv anser jag att det är helt okej att vara nudist om man vill det och jag förstår inte varför det skulle vara så förargelseväckande med en naken människokropp. Däremot har jag svårt att förstå hur någon kan undgå att inse att kläder faktiskt har ett ursprungligt syfte, nämligen att skydda oss från kyla. De handlar inte om att skyla kroppen eller om att passa in, de handlar om denna enkla livsnödvändighet. Vi är förvisso födda nakna (som nudisten inne på biblioteket poängterade) men även på stenåldern, långt innan sexualitet blev något skambetonat, använde man sig av djurhudar för att slippa frysa ihjäl
Varma dagar (eller kalla dagar som man spenderar inomhus) är det väl dock bara att strunta i att klä på sig om man nu vill det.

* Observera att jag i denna text, för enkelhetens skull, använder termen "mode" för att definiera "klädmode".

Under ganska många år har det i perioder debatterats en hel del om kvotering av olika slag. Det senaste jag hörde om det hela var att man vill kvotera in kvinnor i företagsstyrelser.
För det första undrar jag hur man skulle kunna välja i vilka sammanhang som kvotering bör användas. Har man väl börjat kvotera in kvinnor i styrelser måste man väl även kvotera in män i sjuksköterskeutbildningar? Till slut skulle väl såväl förskoleplatser som professorsposter kvoteras. Och visst, vi skulle kanske få ett mer jämställt samhälle på ytan men frågan är om inte känslan av att könen är olika bara skulle förstärkas.
Min nästa fråga är hur man ska kunna välja vilka minoritetsgrupper som bör kvoteras. Man stöter till exempel lite då och då på marknadsundersökningar som hävdar att långa människor har lättare att få jobb än korta ("nej, jag kan tyvärr inte anställa dig för du är tre cm för lång" är kanske vad man kommer få höra i framtiden). Det är väl dessutom ganska tydligt att personer som bryter eller som har namn som känns utländska har svårare att hitta ett arbete, oavsett kompetens.
Då de som är för kvotering säger sig stå för jämställdhet kan de väl omöjligtvis mena att det bara är vissa minoritetsgrupper (om man nu kan kalla kvinnor en sådan, men i vissa yrken är de väl det) som ska få "rätten" till sk positiv diskriminering?

Jag fruktar att det finns en risk att man, genom att poängtera skillnader i lagar, bara ökar känslan av att dessa finns, även om de verkar minskade om man ser det hela utifrån. Det kan lätt bli något politikerna stolt kan visa upp för andra länder och för väljarna så att de sedan ska slippa göra något åt det verkliga problemet, dvs. att man inte får vara något som inte hör ihop med ens kön (vare sig det handlar om kvinnliga byggnadsarbetare eller manliga dagispedagoger).

Mitt förslag är istället följande.
Föreställ er att det finns ett företag eller en organisation (Arbetsförmedlingen skulle till exempel kunna ta denna roll) genom vilket/vilken man skickar sin arbetsansökan till den arbetsgivare man vill komma i kontakt med. Arbetsförmedlingen får ens namn, adress och telefonnummer men bifogar till arbetsgivaren bara en kod. Arbetsgivaren läser igenom alla ansökningar och skickar sedan, till Arbetsförmedlingen, koden till de sökande som hen vill träffa.
Denna lösning skulle förvisso bara räcka fram till anställningsintervjun men det är åtminstone ett första steg och Ahmed och Karin skulle inte sållas bort utan att få försöka göra ett intryck utöver sina namn.

Slutligen vill jag åter poängtera att om man nu nödvändigtvis ska kvotera måste det ske på alla arbetsplatser och för båda könen. En lag som säger att 40% av en styrelses medlemmar måste vara kvinnor ger bara ett intryck av att det täcka könet behöver hjälp att ta sig fram och få samma status som männen. Låt istället lagen säga att överrepresentationen av ett kön inom ett yrke inte får överstiga 60%.
Eller låt bli att försöka diskriminera positivt helt och hållet och lägg energin på att hitta bättre lösningar istället.