28 oktober 2008 - Nostalgi
Det gick över en sommar, året var 2006. Plötsligt infann sig ordet "emo" i allas medvetanden (jag kanske var lite efter men jag hade inte hört uttrycket innan jag började gymnasiet) och poparna var spårlöst försvunna. Snedlugg, svarta stuprörsjeans och överanvändande av kajal kvarstod men den prinsessliknande söthet som av de flesta eftersträvats ersattes av något annat, något punkigare (i ordets senare mening). Bandtröjorna som tidigare haft kents, Håkans, Winnerbäcks, Marits och BDs loggor gjorde nu oftare reklam för My Chemical Romance, Panic! at the disco och The Used.
Och svaret på ovanstående fråga är väl att vi växte upp och en ny generation alternativa tog över. Själv tillhörde jag väl en mellanårgång. Jag var popare men nästintill alla andra popare jag kände var 1-3 år äldre, jag visste några stycken som var ett par år yngre också men vi tycks ha varit några sista rester av vågen. De flesta så kallade alternativa jag känner i min ålder är emokids av något slag (med en del undantag, så klart).
Poparna gick under någonstans tillsammans med Broder Daniel, David & the Citizens och Jonas Gardells sista bok i trilogin om Juha och Jenny.
Och det kanske inte är så mycket att klaga över. Vi får ha våra band ifred (det var väl det vi ville?), ytterst få lägger tid på att anklaga kent för att sälja sig nu för tiden, My Chemical Romance och Simple Plan får stå ut med sådant istället. Men ibland saknar jag ränderna och prickarna, stjärnorna under ögonen, tyllkjolarna och tiarorna.
Nåja, jag lär väl skymta några stycken på kentsigneringen i Göteborg nästa vecka.
Och ja, det kan tyckas lite märkligt att skriva ett nostalgiskt blogginlägg om sin generation sisådär en två år efter att den stagnerade i mogenhet och universitetsstudier (speciellt med tanke på att jag själv inte ens kommit så långt) men jag har legat före min ålder de senaste sju-åtta åren så det är väl bara att hålla på traditionerna.
16 oktober 2008
26 april 2008 - att vara bra eller att icke vara bra, det är frågan
När vi frågar hur någon mår förväntar vi oss att få svaren "bra", "dåligt" eller något mittemellan, inte en beskrivning av hur personen egentligen mår. Men tänk om jag varken mår bra eller dåligt, jag kanske bara är stressad? Eller så kanske jag är nostalgisk, barnslig eller sur.
Varför gör vi så egentligen? Det finns så många andra saker än bra och dåligt. Vädret behöver inte nödvändigtvis vara något av det, det kan faktiskt vara så att det bara är regnigt eller soligt eller molnigt eller dimmigt. En bok kanske är intressant, tankeväckande, irriterande, men måste den nödvändigtvis vara antingen bra eller dålig? Den kanske bara är?
Allt måste inte nödvändigtvis vara antingen roligt eller tråkigt, inte heller vackert eller fult, men av någon anledning tycks vi anse att saker i sig själva har någon slags inneboende egenskap som är antingen bra eller dålig.
Ett av mina lite mindre argumenterande och mer... öh, ointelligenta (dåliga, haha) inlägg kanske.
Jag bara kom på tanken.
8 mars 2008 - Kvinnodagen
Idag är det tydligen den så kallade internationella kvinnodagen.
Det får mig att känna mig förnedrad. Tydligen tillhör jag ett svagare kön som behöver en egen dag då en uppmärksammar de orättvisor som begås mot det. Tydligen är det starkare könet, mannen, fullt kapabel att bekämpa orättvisor utan en alldeles egen dag...?
Eller kanske inte. Samhället tycks nämligen ha oerhört svårt att fatta att män är minst lika förtryckta som kvinnor. Mannen är till och med så förtryckt att om han skulle försöka höja rösten och försiktigt påpeka att han faktiskt också känner sig orättvist behandlad skulle han riskera att anklagas för att vara en mansgris och förespråkare av patriarkatet. Mannens underläge är mycket mer svårupptäckt därför att det oftast inte handlar om konkreta saker som löner och sexuella trakasserier utan om könsroller, och där har kvinnorna kommit mycket längre. Det är mer okej för oss att äga "manliga" attribut än det är för män att äga "kvinnliga".
Jag tror att det kommer att bli mycket svårt att ge kvinnor samma utrymme på arbetsmarknaden och att få ett slut på misshandeln av kvinnor i hemmet utan att först ta itu med de könsroller som faktiskt är roten till det hela. Om samhället fortsätter att uppfostra män till manliga stereotyper som inte får gråta och som riktar sina aggressioner utåt är det inte konstigt om de fortsätter att misshandla kvinnor, de har ju aldrig fått lära sig andra sätt att visa sina känslor än att vara utåtagerande och aggressiva. Och om män blir uppfostrade till att ta för sig och tro på sig själva medan kvinnor blir uppfostrade till att ta hänsyn och vara självkritiska är det inte konstigt om männen får högre lön, de har ju större möjlighet att framhäva sig själva vid löneförhandlingar.
I Helsingborgs dagblad fick ett ganska stort antal människor frågan "Vad gör du för jämställdheten?". Hade det inte varit just internationella kvinnodagen skulle det väl ha varit en ganska relevant fråga men nu fylls jag bara av irritation över att HD sätter likhetstecken mellan jämställdhetskamp och kvinnokamp.
Vissa av de utfrågade hade relativt vettiga svar i stil med att de försökte fördela arbetsuppgifterna i hemmet på ett jämnt sätt eller att de försökte vara bra förebilder. Andra tycktes inte lika genomtänkta. En man sa att han försökte uppmuntra kvinnor när dessa kom med idéer. Självaste Ola Salo sa att han var noga med att inte avbryta tjejer när han diskuterade med dem. Svar som dessa fick mig att vilja ge dem ett knytnävsslag i ansiktet (så oerhört manligt av mig). Ursäkta men sedan när tillhör jag ett svagare kön som behöver uppmuntras och tas hänsyn till? Avbryter Ola Salo mig i en diskussion avbryter jag tillbaka, jag tänker väl inte sitta där och tyst lyssna när han framför sin åsikt om han inte lyssnar när jag framför min, vem tror han att han är?
(Däremot borde människor ha hyfs nog att inte avbryta varandra överhuvudtaget i diskussioner, men det gäller människor, inte just män eller just kvinnor.)
Jag tror att den sortens förtryck är den allra farligaste, den gömmer sig bakom en yta som vid en snabbare anblick kan tyckas verka för jämställdheten istället för mot den.
Slutligen så tror jag att ett väldigt stort hinder i jämställdhetskampen är att det för båda könen är ganska bekvämt att behålla sina könsroller. Själv tycker jag att det är jätteskönt att det traditionellt inte förväntas av mig att ta initiativet och bjuda ut en kille (om jag nu skulle hamna i en sådan situation någon gång) eller att betala alltihop om det nu skulle hända. Och jag ägnar mig mycket hellre åt matlagning och städning än jag lagar möbler som gått sönder eller går ut i kylan (eller värmen för den delen) och byter däck på bilen. Och självklart ska det få vara så, det är väl helt okej om jag, som kvinna, gärna gör "kvinnliga" sysselsättningar. Problemet är bara att jag inte ska vilja det för att jag är kvinna utan för att jag är jag. Och innan vi fått ett samhälle där det inte finns könsrelaterade stereotyper är det mitt ansvar gentemot kommande generationer som jag kan tänkas vara förebild för att inte ta på mig en "kvinnlig" könsroll. Det är ett ganska tungt ansvar.
Är det någon som vet vem en ska vända sig till för att instifta dagar? Jag behöver någon som kan införa en nationell mansdag.
10 november 2007 - Duktiga Flickor och tro
Det handlar inte om brist på medel eller kunskap, inte heller är jag lat. Som mamma sa häromdagen: "du är ju så duktig, det är ju inga problem för dig egentligen". Svaret måste finnas i detta lilla "egentligen" för bevisligen har jag problem. Jag ägnar timme efter timme åt att stirra på datorskärmen och begrunda min inkompetens att få ner mer än ett par meningar per dag och jag bryter ihop av stress då ännu en uppgift läggs till högen.
Duktig Flicka-syndromet kallas det visst och det tycks diskuteras mer och mer nu för tiden. En hyfsat utbredd åsikt tycks vara att dessa högpresterande kvinnor bör sluta prestera så högt hela tiden, så blir de mindre stressade och kanske inser att en inte alltid måste ligga på topp. Denna åsikt lägger jag, efter ett kortare övervägande, i högen med skitsnack. Att "misslyckas", att inte få MVG på den där uppsatsen, att inte kunna svara på alla frågor läraren ställer, att inte få alla rätt på provet, kommer inte att minska stressen överhuvudtaget, snarare det motsatta. Som vanligt behandlas symptomen istället för problemet. Det hela handlar ju om en fullständig brist på självkänsla, vilket kompenseras genom att ge självfötroendet konstant stimulans. Slutar självförtroendet att bli stimulerat står plötsligt den Duktiga Flickan där med ett uselt sådant, vilket knappast kommer hjälpa självkänslan åt rätt håll. Det hela handlar istället om att berömma även när det inte ligger någon prestation bakom, att uppskatta för "ingenting", eller åtminstone ingenting annat än att personen ifråga helt enkelt finns.
Det är precis samma princip som med de där stökiga eleverna som söker uppmärksamhet genom att skrika och vara allmänt skitjobbiga. Man bör inte sluta uppmärksamma deras dåliga beteende men man måste visa att man ser dem även när de varken gör rätt eller fel utan bara är. Det är, vad jag kan se, enda sättet att få dem att förstå att de syns trots att de inte hörs eller väcker anstöt.
För att återgå till de Duktiga Flickorna så tycks en annan åsikt vara att de skapar problem som inte finns, de kan ju bevisligen egentligen. Detta är en ganska komisk teori som antagligen bottnar i något slags försök att uppmuntra och peppa. Dessvärre uppfattas det snarare som ett nedvärderande av de problem som för dem är högeligen verkliga och det hela förstärker bara tankemönstret då det i hjärnan utvecklas till "jag sitter här och klagar trots att jag borde kunna fixa det här utan problem, jag är inte tillräckligt bra, jag måste prestera bättre". Jag tror inte att det finns någon som har så stora problem med skolan som dessa flickor, helt enkelt för att de lägger ner så stor del av sig själva i den. IG-barnen får kämpa och har det väl nog så svårt men när de klarat G-målen kan de lämna skolbyggnaden bakom sig och med den varenda tanke på allt som hör därtill. De Duktiga Flickorna skriver MVG på uppsatser man bara kan få VG på och kan sedan inte sova för att de oroar sig för slutbetyget.
För att återgå till det ursprunliga ämnet, jag är övertygad om att jag kan klara vad som helst, bara jag bestämmer mig för det. Jag kan inte minnas en enda gång då det inte inträffat. Detta leder till frågan "men varför räddar du inte världen om du nu kan vad som helst då?", åtminstone för mig. Svaret är ganska enkelt, jag kan, åtminstone för tillfället, inte bestämma mig för att rädda världen då jag inte tror att det är något jag skulle klara av. Det kanske låter som om jag bara bestämmer mig för att klara saker som jag vet att jag kan göra men riktigt så är det inte. Snarare så kan man inte bestämma sig för något enbart genom att vilja bestämma sig för det, det gäller att tro, på riktigt, också. Tro bottnar i en känsla av tillit och känslor är inte speciellt styrbara, speciellt inte de som tillhör den bräckligaste kategorin, vilket tillit gör. För att fatta det kort: för att jag ska kunna bestämma mig för något måste mitt självförtroende först vara så starkt inom det området att jag vågar lita tillräckligt mycket för att tro på att jag kan klara det. Och tror jag bara så ger jag inte upp för det tror jag inte är nödvändigt då jag tror att jag kommer klara det. Kristall?
Slutligen vill jag påpeka att en inte måste ha MVG i allt för att klassas som en Duktig Flicka. Det är tankemönstret det handlar om, inte vad dessa leder till i verkligheten. Precis som med ätstörningar, har en tankarna spelar det ingen roll om en är underviktig eller ej, sjukdomen finns där ändå.
27 maj 2007 - mode som konstform
Det är inte alls speciellt länge sedan - ett halvår eller så bara - som jag nästan såg ner på människor som var intresserade av mode.* Jag hade då ännu inte insett att jag själv också var det, och hade varit det i flera år.
Det är inte ovanligt att folk föraktar mode nu för tiden (och säkerligen var det likadant förr). Antagligen beror det på att man tror att det hela handlar om ytlighet. En feminist skulle säkert tillägga att man huvudsakligen förknippar mode med kvinnor, samtidigt som designerna (dvs. huvudsakligen män) tjänar en massa pengar på det. Hur mycket det ligger i detta vet jag inte och jag avser inte heller att diskutera det för tillfället.
Min ståndpunkt är att mode är en konstform lika mycket som litteratur, musik och bildkonst, och vad mer är, jag anser att den är lika mycket värd ur objektiv synpunkt (skulle jag se det hela subjektivt skulle jag rangordna dessa konstarter så här: litteratur, musik, mode, bildkonst. Det är dock irrelevant för tillfället). Alla dessa fyra (och alla andra) konstformer kan uttrycka och förmedla känslor, tankar och ståndpunkter.
Det finns eventuellt en del som skulle protestera och tycka att mode är alltför utbytbart för att kunna betraktas som konst. Detta argument skulle dock grunda sig i oförmåga att se saker i sitt sammanhang. Precis som i klädvärlden finns det trender i poesi, rock och målarkonst.
Andra ser mode som något man slaviskt måste följa om man är intresserad av det, något som är till för folk som inte vågar tänka själva. Detta kan vara den vanligaste missuppfattningen och kanske är den inte så konstig med tanke på att det finns många exempel på människor som faktiskt aldrig skulle ta på sig något som är otrendigt. Det handlar dock inte om den stora massan utan om människor som strävar efter att passa in och som säkerligen också håller sig inom ramarna för vad som anses "rätt" för säsongen vad gäller musik och dylikt. Jag tror dock inte att dessa individer är representativa för de människor som hyser ett intresse för kläder.
Det hela handlar inte om trender, dessa är bara en inspirationskälla, utan om stil. De flesta strävar efter att uttrycka något med sitt utseende, vare sig det är punkarna, fjortisarna, bratsen eller affärskvinnorna- och männen. Det är först när man inte har något som helst intresse av detta, när man bara använder kläder för att slippa frysa, som man kan kalla sig ointresserad av mode. Och det är inget fel med det, jag vet folk vars skivsamlingar tydligt visar att de inte är speciellt insatta i musikvärlden eller vars hem har sådan brist på tavlor att det inte är nödvändigt att fråga om de hyser något intresse för bildkonst. Förvisso kan jag tycka synd om dem för detta, däremot föraktar jag inte dem.
Det finns även en del som är totalt ointresserade av kläder men som ändå vill säga något med sitt utseende. I fredags vandrade en nudist in på Stadsbiblioteket och satte sig i cafeterian för att läsa tidningen. Av någon anledning var personalens försök att köra ut kvinnan inte speciellt ihärdiga.
Själv anser jag att det är helt okej att vara nudist om man vill det och jag förstår inte varför det skulle vara så förargelseväckande med en naken människokropp. Däremot har jag svårt att förstå hur någon kan undgå att inse att kläder faktiskt har ett ursprungligt syfte, nämligen att skydda oss från kyla. De handlar inte om att skyla kroppen eller om att passa in, de handlar om denna enkla livsnödvändighet. Vi är förvisso födda nakna (som nudisten inne på biblioteket poängterade) men även på stenåldern, långt innan sexualitet blev något skambetonat, använde man sig av djurhudar för att slippa frysa ihjäl
Varma dagar (eller kalla dagar som man spenderar inomhus) är det väl dock bara att strunta i att klä på sig om man nu vill det.
* Observera att jag i denna text, för enkelhetens skull, använder termen "mode" för att definiera "klädmode".
12 maj 2007 - kvotering
Under ganska många år har det i perioder debatterats en hel del om kvotering av olika slag. Det senaste jag hörde om det hela var att man vill kvotera in kvinnor i företagsstyrelser.
För det första undrar jag hur man skulle kunna välja i vilka sammanhang som kvotering bör användas. Har man väl börjat kvotera in kvinnor i styrelser måste man väl även kvotera in män i sjuksköterskeutbildningar? Till slut skulle väl såväl förskoleplatser som professorsposter kvoteras. Och visst, vi skulle kanske få ett mer jämställt samhälle på ytan men frågan är om inte känslan av att könen är olika bara skulle förstärkas.
Min nästa fråga är hur man ska kunna välja vilka minoritetsgrupper som bör kvoteras. Man stöter till exempel lite då och då på marknadsundersökningar som hävdar att långa människor har lättare att få jobb än korta ("nej, jag kan tyvärr inte anställa dig för du är tre cm för lång" är kanske vad man kommer få höra i framtiden). Det är väl dessutom ganska tydligt att personer som bryter eller som har namn som känns utländska har svårare att hitta ett arbete, oavsett kompetens.
Då de som är för kvotering säger sig stå för jämställdhet kan de väl omöjligtvis mena att det bara är vissa minoritetsgrupper (om man nu kan kalla kvinnor en sådan, men i vissa yrken är de väl det) som ska få "rätten" till sk positiv diskriminering?
Jag fruktar att det finns en risk att man, genom att poängtera skillnader i lagar, bara ökar känslan av att dessa finns, även om de verkar minskade om man ser det hela utifrån. Det kan lätt bli något politikerna stolt kan visa upp för andra länder och för väljarna så att de sedan ska slippa göra något åt det verkliga problemet, dvs. att man inte får vara något som inte hör ihop med ens kön (vare sig det handlar om kvinnliga byggnadsarbetare eller manliga dagispedagoger).
Mitt förslag är istället följande.
Föreställ er att det finns ett företag eller en organisation (Arbetsförmedlingen skulle till exempel kunna ta denna roll) genom vilket/vilken man skickar sin arbetsansökan till den arbetsgivare man vill komma i kontakt med. Arbetsförmedlingen får ens namn, adress och telefonnummer men bifogar till arbetsgivaren bara en kod. Arbetsgivaren läser igenom alla ansökningar och skickar sedan, till Arbetsförmedlingen, koden till de sökande som hen vill träffa.
Denna lösning skulle förvisso bara räcka fram till anställningsintervjun men det är åtminstone ett första steg och Ahmed och Karin skulle inte sållas bort utan att få försöka göra ett intryck utöver sina namn.
Slutligen vill jag åter poängtera att om man nu nödvändigtvis ska kvotera måste det ske på alla arbetsplatser och för båda könen. En lag som säger att 40% av en styrelses medlemmar måste vara kvinnor ger bara ett intryck av att det täcka könet behöver hjälp att ta sig fram och få samma status som männen. Låt istället lagen säga att överrepresentationen av ett kön inom ett yrke inte får överstiga 60%.
Eller låt bli att försöka diskriminera positivt helt och hållet och lägg energin på att hitta bättre lösningar istället.
18 april 2007 - feminism
Det är inte det att jag inte håller med den om väldigt mycket. Kvinnor ska absolut ha samma lön som männen och visst vore det bra om vi kunde bli av med könsrollerna så gott det går och ja, det vore jätteskönt om man kunde gå utomhus på kvällarna utan att känna sig rädd för att bli våldtagen. Men allt detta kvinnotjat blir så evinnerligt tröttsamt i längden.
Vad hände med männen då? När det gäller könsroller (som ju faktiskt är grunden till det mesta) är de väl lika förtrycka som kvinnorna. Eller är det kanske till och med värre för dem?
Tjejer som utbildar sig till byggnadsarbetare är det väl ändå ingen som ser ner på? Däremot skulle nog många killar känna sig lite rädda för att söka till frisör- eller vård- och omsorgsutbildningen.
Kvinnor som har på sig byxor eller som går utan smink är det väl knappast någon som reagerar på nu för tiden? Om en man däremot skulle få lust att ha på sig kjol en dag eller att pryda sina ögonfransar med lite mascara skulle nog de flesta stirra undrande. I värsta fall skulle han till och med löpa risk att bli misshandlad eller diskriminerad på andra sätt.
Det jag inte sympatiserar med är alltså inte vad feminismen står för utan hur den begränsar sitt synsätt. Den har antagligen tagit oss nästan så långt som det går att komma med hjälp av den. Låt oss därför lägga den åt sidan och se den som ett samhällsförbättrande projekt som faktiskt kom väldigt långt och som lade grunden till vad som en dag kanske blir ett samhälle där alla behandlas lika. Låt den vara en förebild för andra länder som inte varit lika framgångsrika som vi på just det området. Det må vara en rörelse som står för jämställdhet i samhället men jämställdhet inom rörelsen kan inte uppnås så länge den kallas varken feminism, maskulinism eller något annat som favoriserar något av könen.
Det jag efterlyser är en jämställdhetsrörelse som är till för alla, för jag tror inte att samhället kommer att bli jämställt innan en sådan finns.
8 april 2007 - misslyckad kulturdag och religionsreflektioner
Idag kändes som en bra dag för att leka seriös kulturskribent. Således satte jag
baskern på huvudet, drog på mig trenchcoaten och släpade med mamma till Dunkers Kulturhus. Dessvärre var de nuvarande utställningarna ganska oinspirerande så det blev inte så mycket av det hela.
Istället ska jag lite kort återvända till gårdagens ämne - religion. Orsaken är att jag och min kära moder ikväll såg en dokumentär om en tjej som vid nitton års ålder bestämde sig för att bli nunna. Både jag och mamma fick en känsla av att verkligen inte kunna förstå vad som får en människa att välja ett sådant liv. Efter en halvtimme eller så insåg jag dock att anledningen till detta är att vi aldrig har älskat denna gud och därför inte är medvetna om hur stor människors kärlek till henom (jag tycker inte om tanken på att gud skulle ha ett kön) kan vara. För mig känns det dock inte alls otänkbart att välja att leva det liv som nunnor lever om det skulle gynna en människa jag älskar. Det jag ställer mig oförstående till är alltså inte valet utan kärleken. Det känns ganska trångsynt men jag är helt enkelt inkapabel att sätta mig in i situationen att älska en gud. Nästa gång jag vågar ta upp ämnet religion med en kristen ska jag dock fråga lite om det hela och se om det klarnar då.
Lite roligt att det nog kan verka som om jag tänker oerhört mycket på religion hela tiden vilket jag faktiskt inte gör (inte mer än jag tänker på andra, liknande saker i alla fall).
Nu ska jag sätta mig och läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Det är ju en oerhört originell bok men mer än så vågar jag inte uttala mig innan jag läst mer i den.
7 april 2007 - religionsgrubbel
Denna påskafton tänkte jag att jag skulle vara lite duktig och se på Passion of the Christ när den nu gick på Kanal 5. Bra för allmänbildningen både med tanke på filmer (jag ser ju så få att jag aldrig kan delta i diskussioner om sådana) och kristendomen. Förvisso har man ju lyssnat till berättelsen om Jesus död till leda men det mesta av det hörde man på dagis och lågstadiet och man uppfattade väl saker på ett annat sätt då.
Jag ska inte skriva så mycket om filmen, jag är inte så bra på att bedöma sådana. Så länge det inte är amerikanska kärlekskomedier eller deckare är jag hyfsat nöjd med det mesta. Det kan ju räcka att konstatera att den var fin, något överdriven och att delen där de piskade Jesus och hängde upp honom på korset var lite väl lång - till slut blir man avtrubbad av allt lidande. Jag påmindes i alla fall om att det faktiskt är en väldigt vacker historia, om man nu bortser från det religiösa.
Jag är verkligen inte mycket för kristendomen, jag har oerhört svårt att föreställa mig att jag skulle kunna älska något slags abstrakt väsen (eller ännu värre en skäggig, sträng gubbe) som sitter uppe i himlen och styr och ställer med våra liv. Jag tycker dock att det är oerhört intressant och jag skulle egentligen vilja bli bättre på att ta vara på tillfällen att diskutera tro med kristna människor. Dessa tillfällen dyker upp ganska ofta egentligen, jag går i samma klass som några stycken och sjunger i en gospelkör som är full av troende. Tyvärr inges jag alltid av en känsla av att inkräkta på ett för personligt område när jag börjar fråga dem om deras religion. Jag är rädd att de ska tro att jag ser ner på dem för att de tror på gud, att de ska hamna i någon slags försvarsställning trots att jag egentligen bara vill att de ska berätta helt fritt så att jag kanske ska kunna förstå dem lite bättre.
När det gäller just kristendomen är jag ganska förtjust i Anne Rices teori som går ut på att gud skapade jorden som ett slags experiment och att han sedan bara lämnade människorna och resten av planeten åt sitt öde. För att få veta mer kan ni ju läsa Djävulens frestelser (eller Memnoch the devil om ni föredrar att läsa böcker på engelska). Jag rekommenderar dock att ni först tar er igenom de fyra böcker som kommer före i serien, de är bra allihop så tycker man om att läsa är det ingen uppoffring.
Ska jag välja någon av de stora religionerna (de mindre har jag alldeles för dålig koll på) föredrar jag definitivt buddhismen som inte har någon gud. Dessutom gillar jag tanken på reinkarnation. Speciellt Katherine Kerrs version som man kan återfinna i hennes böcker om det magiska landet Deverry (klart rekommenderbara vare sig man är intresserad av själavandring eller ej, läs dem) är intressant. Man kan säga att det handlar om att man har ett antal personer som man följs åt med genom återfödelserna. Dessa människor antar olika kön och gestalter i varje liv (de kan vara ens förälder, partner, befälhavare, regent eller vad som helst) men de påverkar alltid en starkt och har en väldigt viktig roll i ens liv. En otroligt vacker tanke som jag halvtror (eller åtminstone hoppas) på.
Även om jag nog aldrig skulle kunna bli troende själv tycker jag att religion är en väldigt bra grej i många fall. Den tycks ju hjälpa oerhört många människor att ta sig igenom livet utan att må allt för dåligt och att hantera svåra situationer. De använder gud så som jag använde kent för bara ett år sedan.
Därmed inte sagt att den bara bringar gott med sig. Det finns människor som flyr in i någon slags religiös subvärld för att slippa ta itu med sina problem och det startas krig i guds namn lite här och var. Religion är helt enkelt precis som det mesta som kommer i kontakt med människor, det kan användas till både bra och dåliga saker. Vapen mördar människor men används även för att vi ska kunna äta kött (det finns i och för sig folk som kallar det för mord också men det är en annan diskussion). Diverse mediciner används för att folk ska kunna må bättre, bli friskare eller stå ut med smärtor medan själva sjukdomen bekämpas men de kan även användas av tablettmissbrukare.
I alla dessa exempel är det viktigaste att man inte skyller problemet på det som blir missbrukat (dvs. vapnen, tabletterna och religionen) utan på missbrukaren och på de omständigheter som får hen att handla som hen gör.
Egentligen tycker jag att man kan strunta i alla diskussioner om skuld, att argumentera för det har jag dock inga planer på ikväll, jag kan dock lova att jag lär återkomma med den diskussionen en annan dag då det är en fråga som engagerar mig ganska mycket. Så länge kan ni ju fundera på ett uttalande som vår före detta justitieminister, Tomas Bodström, slängde ur sig i en intervju i DN som handlade om psykiskt sjuka som döms till vård.
"Skulle det förklara varför Sverige, nästan ensamt i världen, straffar förvirrade och dementa? 'Det ligger djupare hos svenskar', säger han. 'När ett fruktansvärt brott har begåtts, så finns det väldigt starkt i Sverige i folksjälen att det här måste nån ta ansvar för. Det måste nån straffas för. Jag tror absolut att vi har en annan moralsyn', säger ministern, och föreslår att jag jämför med till exempel Italien."
Min fråga blir då genast denna: är vi svenskar verkligen ett hämndlystet folk?
Jag uppmanar alla att läsa den otroligt tankeväckande artikelserien på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=555528&previousRenderType=2
För att återvända till religion så undrar jag om man egentligen bör skriva "gud" eller "Gud". Det hela beror ju egentligen på om man menar ordet som ett väsen eller som ett namn. Om man skriver till exempel "Jahve" är det ju ett namn på gud men frågan är om även "gud/Gud" egentligen bör ses som ett namn. Jag antar att det hela beror på ur vilket perspektiv man väljer att betrakta religioner och även i vilket sammanhang man gör det. Alla kan väl dock hålla med om att det blir lite konstig att skriva "muslimernas Gud heter Allah" eller "antikens greker trodde på massor av Gudar".
Som sagt, religioner är ett mysterium. Jag bör ta tag i att läsa Bibeln snart, mycket bildande och dessutom alldeles säkert tankeväckande. Jesus hade ju faktiskt oerhört mycket bra att säga, utifrån vad jag vet om honom beundrar jag honom som människa (men inte som guds son). Det finns dock många människor som säger kloka saker, även Mohammed kom säkert med en hel del visdomar och Sokrates ska vi ju inte ens börja tala om.
När jag är klar med Bibeln ska jag väl ta mig an muslimernas, hinduernas och buddhisternas viktiga böcker (judarnas får man ju gratis när man studerar kristendomen, två religioner i samma bok är nästan som ta två, betala för en-erbjudanden).
Och som avslutning på dagens inlägg ska jag besvara den fråga som jag fick i en kommentar här på sidan. Den lydde "gud vad snyggt du har designat din blogg ! hur lyckas du med det?" och signaturen kallade sig för "jag". Som svar kan jag mest bara säga att jag gick in på "design", valde en stilmall, tryckte på "redigera stilmall" och experimenterade lite. Jag har faktiskt nästan bara ändrat på färgerna. För att förenkla just den delen rekommenderar jag att man går in på www.lunarstorm.se och hittar koderna till olika färger på samma ställe som man kan redigera sin presentation.
Och det hann visst bli söndag innan jag blev klar med det här inlägget. Nåja.
5 april 2007 - åsiktsdilemman
Den senaste tiden har jag funderat ganska mycket över det här med att rösta. Det är ju inte alltför många år kvar nu och således är det väl dags att faktiskt komma på var man egentligen står. Innan jag tar det steget måste jag dock bestämma mig för vad det egentligen är som bör avgöra vilket parti man sympatiserar med. Själv känner jag att det hela är ganska problematiskt då jag lever som en moderat men tänker som en socialist, åtminstone vid en ytligare anblick. Frågan är alltså om jag borde ändra på mitt levnadssätt eller mina åsikter. Det lutar åt det senare men säker är jag inte. Det enda jag vet är att jag känner mig lite halvfalsk när dessa två saker går isär så totalt.
En annan aspekt att fundera över när man ska välja sida är vad som egentligen bör styra valet. Bör man gå efter vad som är bäst för en själv, bäst för samhället eller bäst för samhällets svagaste delar?
Jag vet att någon (vem kan jag verkligen inte lyckas få mitt minne att locka fram) sagt något i stil med "ett samhälles framgång kan bedömas efter hur dess fattigaste medborgare mår". Det låter ju ganska vettigt men å andra sidan är jag mer intresserad av mig själv än av samhällets framgång. Jag är mycket intresserad av att hjälpa andra men bara om det inte betyder att jag förlorar en massa (vare sig det nu är pengar, tid eller något annat) på det. Att konstatera att jag är oerhört egoistisk (vare sig det nu anses vara en bra eller dålig egenskap) är inte speciellt svårt, frågan är bara om jag bör låta den egoistiska delen av mig styra eller ej.
Dessa dilemman, det är inte lätt när ens fader är en gammal 68-revolutionär medan man själv och ens moder vuxit upp och lever i en skyddad verkstad.
