afraidofsunlight

Denna påskafton tänkte jag att jag skulle vara lite duktig och se på Passion of the Christ när den nu gick på Kanal 5. Bra för allmänbildningen både med tanke på filmer (jag ser ju så få att jag aldrig kan delta i diskussioner om sådana) och kristendomen. Förvisso har man ju lyssnat till berättelsen om Jesus död till leda men det mesta av det hörde man på dagis och lågstadiet och man uppfattade väl saker på ett annat sätt då.
Jag ska inte skriva så mycket om filmen, jag är inte så bra på att bedöma sådana. Så länge det inte är amerikanska kärlekskomedier eller deckare är jag hyfsat nöjd med det mesta. Det kan ju räcka att konstatera att den var fin, något överdriven och att delen där de piskade Jesus och hängde upp honom på korset var lite väl lång - till slut blir man avtrubbad av allt lidande. Jag påmindes i alla fall om att det faktiskt är en väldigt vacker historia, om man nu bortser från det religiösa.

Jag är  verkligen inte mycket för kristendomen, jag har oerhört svårt att föreställa mig att jag skulle kunna älska något slags abstrakt väsen (eller ännu värre en skäggig, sträng gubbe) som sitter uppe i himlen och styr och ställer med våra liv. Jag tycker dock att det är oerhört intressant och jag skulle egentligen vilja bli bättre på att ta vara på tillfällen att diskutera tro med kristna människor. Dessa tillfällen dyker upp ganska ofta egentligen, jag går i samma klass som några stycken och sjunger i en gospelkör som är full av troende. Tyvärr inges jag alltid av en känsla av att inkräkta på ett för personligt område när jag börjar fråga dem om deras religion. Jag är rädd att de ska tro att jag ser ner på dem för att de tror på gud, att de ska hamna i någon slags försvarsställning trots att jag egentligen bara vill att de ska berätta helt fritt så att jag kanske ska kunna förstå dem lite bättre.

När det gäller just kristendomen är jag ganska förtjust i Anne Rices teori som går ut på att gud skapade jorden som ett slags experiment och att han sedan bara lämnade människorna och resten av planeten åt sitt öde. För att få veta mer kan ni ju läsa Djävulens frestelser (eller Memnoch the devil om ni föredrar att läsa böcker på engelska). Jag rekommenderar dock att ni först tar er igenom de fyra böcker som kommer före i serien, de är bra allihop så tycker man om att läsa är det ingen uppoffring.

Ska jag välja någon av de stora religionerna (de mindre har jag alldeles för dålig koll på) föredrar jag definitivt buddhismen som inte har någon gud. Dessutom gillar jag tanken på reinkarnation. Speciellt Katherine Kerrs version som man kan återfinna i hennes böcker om det magiska landet Deverry (klart rekommenderbara vare sig man är intresserad av själavandring eller ej, läs dem) är intressant. Man kan säga att det handlar om att man har ett antal personer som man följs åt med genom återfödelserna. Dessa människor antar olika kön och gestalter i varje liv (de kan vara ens förälder, partner, befälhavare, regent eller vad som helst) men de påverkar alltid en starkt och har en väldigt viktig roll i ens liv. En otroligt vacker tanke som jag halvtror (eller åtminstone hoppas) på.

Även om jag nog aldrig skulle kunna bli troende själv tycker jag att religion är en väldigt bra grej i många fall. Den tycks ju hjälpa oerhört många människor att ta sig igenom livet utan att må allt för dåligt och att hantera svåra situationer. De använder gud så som jag använde kent för bara ett år sedan.
Därmed inte sagt att den bara bringar gott med sig. Det finns människor som flyr in i någon slags religiös subvärld för att slippa ta itu med sina problem och  det startas krig i guds namn lite här och var. Religion är helt enkelt precis som det mesta som kommer i kontakt med människor, det kan användas till både bra och dåliga saker. Vapen mördar människor men används även för att vi ska kunna äta kött (det finns i och för sig folk som kallar det för mord också men det är en annan diskussion). Diverse mediciner används för att folk ska kunna må bättre, bli friskare eller stå ut med smärtor medan själva sjukdomen bekämpas men de kan även användas av tablettmissbrukare.
I alla dessa exempel är det viktigaste att man inte skyller problemet på det som blir missbrukat (dvs. vapnen, tabletterna och religionen) utan på missbrukaren och på de omständigheter som får hen att handla som hen gör.
Egentligen tycker jag att man kan strunta i alla diskussioner om skuld, att argumentera för det har jag dock inga planer på ikväll, jag kan dock lova att jag lär återkomma med den diskussionen en annan dag då det är en fråga som engagerar mig ganska mycket. Så länge kan ni ju fundera på ett uttalande som vår före detta justitieminister, Tomas Bodström, slängde ur sig i en intervju i DN som handlade om psykiskt sjuka som döms till vård.
"Skulle det förklara varför Sverige, nästan ensamt i världen, straffar förvirrade och dementa? 'Det ligger djupare hos svenskar', säger han. 'När ett fruktansvärt brott har begåtts, så finns det väldigt starkt i Sverige i folksjälen att det här måste nån ta ansvar för. Det måste nån straffas för. Jag tror absolut att vi har en annan moralsyn', säger ministern, och föreslår att jag jämför med till exempel Italien."
Min fråga blir då genast denna: är vi svenskar verkligen ett hämndlystet folk?
Jag uppmanar alla att läsa den otroligt tankeväckande artikelserien på  http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=555528&previousRenderType=2

För att återvända till religion så undrar jag om man egentligen bör skriva "gud" eller "Gud". Det hela beror ju egentligen på om man menar ordet som ett väsen eller som ett namn. Om man skriver till exempel "Jahve" är det ju ett namn på gud men frågan är om även "gud/Gud" egentligen bör ses som ett namn. Jag antar att det hela beror på ur vilket perspektiv man väljer att betrakta religioner och även i vilket sammanhang man gör det. Alla kan väl dock hålla med om att det blir lite konstig att skriva "muslimernas Gud heter Allah" eller "antikens greker trodde på massor av Gudar".

Som sagt, religioner är ett mysterium. Jag bör ta tag i att läsa Bibeln snart, mycket bildande och dessutom alldeles säkert tankeväckande. Jesus hade ju faktiskt oerhört mycket bra att säga, utifrån vad jag vet om honom beundrar jag honom som människa (men inte som guds son). Det finns dock många människor som säger kloka saker, även Mohammed kom säkert med en hel del visdomar och Sokrates ska vi ju inte ens börja tala om.
När jag är klar med Bibeln ska jag väl ta mig an muslimernas, hinduernas och buddhisternas viktiga böcker (judarnas får man ju gratis när man studerar kristendomen, två religioner i samma bok är nästan som ta två, betala för en-erbjudanden).

Och som avslutning på dagens inlägg ska jag besvara den fråga som jag fick i en kommentar här på sidan. Den lydde "gud vad snyggt du har designat din blogg ! hur lyckas du med det?" och signaturen kallade sig för "jag". Som svar kan jag mest bara säga att jag gick in på "design", valde en stilmall, tryckte på "redigera stilmall" och experimenterade lite. Jag har faktiskt nästan bara ändrat på färgerna. För att förenkla just den delen rekommenderar jag att man går in på www.lunarstorm.se och hittar koderna till olika färger på samma ställe som man kan redigera sin presentation.

Och det hann visst bli söndag innan jag blev klar med det här inlägget. Nåja.