16 november 2007 - kritik och anonymitet
När jag loggade in möttes jag av följande, oerhört underhållande kommentar: "seriöst, du har den mest tråkiga och dryga bloggen jag någonsin kommit till och jag tänker nog aldrig mer läsa den." undertecknad av "hemlig".
Seriöst, jag bryr mig skitmycket om vad någon som inte vågar stå för sina åsikter tycker.
Hade det inte varit för att kommentaren fick mig att skratta högt skulle jag inte ha brytt mig om att kommentera tillbaka men nu kände jag mig bara tvungen att dela med mig.
Jag finner det intressant, det här att människor har ett behov av att kritisera varandra på ett så fullständigt okonstruktivt sätt men att göra det anonymt ger det verkligen en så total patetik att det blir helt obegripligt. Uttalandet, som hade kunnat såra med rätt ord och av rätt person, förlorar hela sin tyngd så totalt att det antagligen var ett fullständigt slöseri med tid (eftersom att jag antar att personen ifråga var ute efter att trycka ner).
Ska man göra något tycker jag att man ska göra det ordentligt, annars kan man lika gärna strunta i det. Vill man ta det ännu längre kan man dessutom utmana sig själv och försöka hjälpa någon. Jag är fullständigt öppen för förslag på förbättringar så denna hemlighetsfulla person (vars identitet jag anar) är varmt välkommen att dela med sig av mer exakt vad det är som är tråkigt och drygt, om hen nu skulle få för sig att läsa igen. Dessvärre är det här, som ni säkert märker inget jag lägger ner så väldigt mycket tid på och därför kan jag verkligen inte lova något då jag är ganska upptagen av att skriva seriösa skolarbeten som ger mig betyg istället.
10 november 2007 - Duktiga Flickor och tro
Det handlar inte om brist på medel eller kunskap, inte heller är jag lat. Som mamma sa häromdagen: "du är ju så duktig, det är ju inga problem för dig egentligen". Svaret måste finnas i detta lilla "egentligen" för bevisligen har jag problem. Jag ägnar timme efter timme åt att stirra på datorskärmen och begrunda min inkompetens att få ner mer än ett par meningar per dag och jag bryter ihop av stress då ännu en uppgift läggs till högen.
Duktig Flicka-syndromet kallas det visst och det tycks diskuteras mer och mer nu för tiden. En hyfsat utbredd åsikt tycks vara att dessa högpresterande kvinnor bör sluta prestera så högt hela tiden, så blir de mindre stressade och kanske inser att en inte alltid måste ligga på topp. Denna åsikt lägger jag, efter ett kortare övervägande, i högen med skitsnack. Att "misslyckas", att inte få MVG på den där uppsatsen, att inte kunna svara på alla frågor läraren ställer, att inte få alla rätt på provet, kommer inte att minska stressen överhuvudtaget, snarare det motsatta. Som vanligt behandlas symptomen istället för problemet. Det hela handlar ju om en fullständig brist på självkänsla, vilket kompenseras genom att ge självfötroendet konstant stimulans. Slutar självförtroendet att bli stimulerat står plötsligt den Duktiga Flickan där med ett uselt sådant, vilket knappast kommer hjälpa självkänslan åt rätt håll. Det hela handlar istället om att berömma även när det inte ligger någon prestation bakom, att uppskatta för "ingenting", eller åtminstone ingenting annat än att personen ifråga helt enkelt finns.
Det är precis samma princip som med de där stökiga eleverna som söker uppmärksamhet genom att skrika och vara allmänt skitjobbiga. Man bör inte sluta uppmärksamma deras dåliga beteende men man måste visa att man ser dem även när de varken gör rätt eller fel utan bara är. Det är, vad jag kan se, enda sättet att få dem att förstå att de syns trots att de inte hörs eller väcker anstöt.
För att återgå till de Duktiga Flickorna så tycks en annan åsikt vara att de skapar problem som inte finns, de kan ju bevisligen egentligen. Detta är en ganska komisk teori som antagligen bottnar i något slags försök att uppmuntra och peppa. Dessvärre uppfattas det snarare som ett nedvärderande av de problem som för dem är högeligen verkliga och det hela förstärker bara tankemönstret då det i hjärnan utvecklas till "jag sitter här och klagar trots att jag borde kunna fixa det här utan problem, jag är inte tillräckligt bra, jag måste prestera bättre". Jag tror inte att det finns någon som har så stora problem med skolan som dessa flickor, helt enkelt för att de lägger ner så stor del av sig själva i den. IG-barnen får kämpa och har det väl nog så svårt men när de klarat G-målen kan de lämna skolbyggnaden bakom sig och med den varenda tanke på allt som hör därtill. De Duktiga Flickorna skriver MVG på uppsatser man bara kan få VG på och kan sedan inte sova för att de oroar sig för slutbetyget.
För att återgå till det ursprunliga ämnet, jag är övertygad om att jag kan klara vad som helst, bara jag bestämmer mig för det. Jag kan inte minnas en enda gång då det inte inträffat. Detta leder till frågan "men varför räddar du inte världen om du nu kan vad som helst då?", åtminstone för mig. Svaret är ganska enkelt, jag kan, åtminstone för tillfället, inte bestämma mig för att rädda världen då jag inte tror att det är något jag skulle klara av. Det kanske låter som om jag bara bestämmer mig för att klara saker som jag vet att jag kan göra men riktigt så är det inte. Snarare så kan man inte bestämma sig för något enbart genom att vilja bestämma sig för det, det gäller att tro, på riktigt, också. Tro bottnar i en känsla av tillit och känslor är inte speciellt styrbara, speciellt inte de som tillhör den bräckligaste kategorin, vilket tillit gör. För att fatta det kort: för att jag ska kunna bestämma mig för något måste mitt självförtroende först vara så starkt inom det området att jag vågar lita tillräckligt mycket för att tro på att jag kan klara det. Och tror jag bara så ger jag inte upp för det tror jag inte är nödvändigt då jag tror att jag kommer klara det. Kristall?
Slutligen vill jag påpeka att en inte måste ha MVG i allt för att klassas som en Duktig Flicka. Det är tankemönstret det handlar om, inte vad dessa leder till i verkligheten. Precis som med ätstörningar, har en tankarna spelar det ingen roll om en är underviktig eller ej, sjukdomen finns där ändå.
