20 juli 2008 - Resedagbok, hemkomst
På något sätt är det inte skönt att vara hemma på samma sätt som det brukar vara efter resor. Det känns bakvänt och främmande och jag har glömt hur en gör när en har fler än fyra par skor att välja mellan. Helsingborg är mindre än någonsin och tystnaden i Domsten ekar i öronen. Jag blir förvånad varje gång jag hör främlingar prata svenska och jag har börjat på ett engelskt ord innan jag kommit på mig själv flera gånger.
Men att träffa mamma är ju trots allt ganska oslagbart och äntligen får jag sjunga lite ordentligt (vilket behövs, min röst låter för tillfället ungefär som den gjorde i sjuan).
Resan hem gick helt okej. Fast jag har bara fått typ en eller två timmars sömn i natt och natten innan det sov jag väl fyra timmar ungefär. Så der är svårt att stå emot när sängen försöker dra mig till sig.
Så, nu avslutar jag det här projektet.
18 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 26
Idag var det dags för att ta avsked av Manhattan. Det kändes lite jobbigt, nästan varenda gång jag är där blir jag helt förstummad av hur rätt det känns, som om jag hör hemma där fullständigt och som om det är mitt rätta element. Jag har aldrig varit i en stad som fått mig att känna så förut, även om det funnits städer som jag tyckt om väldigt mycket. Så trots att jag redan innan jag åkte hit bestämt mig för att jag absolut inte skulle köpa någon I love NY-tröja var det precis vad jag gjorde. Och så köpte jag en tavla med fem bilder på Manhattan, en från Brooklyn Bridge, en i Central Park, en på Times Square, en på en Broadway-gatuskylt och en på Manhattan från Hudson River mitt i natten. Mitt rum är i och för sig överfyllt av kent överallt men någonstans ska den väl få plats.
Vi ägnade eftermiddagen åt en del affärer och vad vi trodde var The Museum of Natural History men egentligen var The American Society-museum, eller något liknande. Vi insåg detta ganska snart och när vi kom ut såg vi Natural History-museet precis bredvid, på andra sidan gatan. Oerhört irriterande för de andra var inte så pepp på att gå dit och betala igen men jag hade verkligen velat se hästutställningen där.
Vi åt på en helt okej italiensk restaurang och vandrade sedan runt lite på Times Square när mörkret föll på. Det är lite magiskt med alla ljusen och människorna och de höga byggnaderna.
Nu är det dags att försöka få lite sömn innan jag måste gå upp igen. Men min plan är att inte sova för mycket i natt så att jag har lättare att sova på planet imorgon.
17 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 25
Men har ni vägarna förbi Broadway är det i alla fall en klart rekommenderbar show att besöka.
Idag har jag haft lektioner hela dagen men det gjorde inte så mycket för de var intressanta, vilket de vanligen är här nu för tiden.
John, min engelsklärare, förklarade för mig att jag är den enda elev vars avfärd han faktiskt sörjt. Det var lite gulligt. Och så sa han att jag är den smartaste elev han haft och den som varit bäst på engelska (sedan han kom till EF) eftersom att jag är den enda som han märker faktiskt tänker på engelska. Och det gör jag ju definitivt, att tänka på svenska känns för det mesta superkonstigt för tillfället. Fast jag anser mig inte vara SÅ bra på engelska.
Nu har jag börjat packa men för tillfället går det lite segt. Det är svårt att få en ordentlig överblick eftersom att det fortfarande är två dagar kvar innan jag åker. Men imorgon är vi på Manhattan hela eftermiddagen och på lördag måste jag checka ut mellan åtta och tio (och jag har ingen kontroll över exakt när det blir) så nu är det enda ordentliga tillfället jag har. Jag får väl försöka lite till.
15 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 23
Jag lärde mig huvudsakligen tre saker av resan:
1. Åk inte på bussresor längre än fem-sex timmar.
2. Åk inte på resor där själva resandet tar lika mycket tid som den vakna tiden på resmålet.
3. Åk inte på gruppresor utan att först ha sett ett mycket detaljerat schema över hur tiden kommer att utnyttjas.
Bussresan tog elva timmar dit och elva timmar hem. Vilket blev 22 timmar totalt, vilket är exakt lika mycket som den vakna tid vi spenderade i Toronto och vid Niagarafallen. Och jag var väl inte alls inställd på att det faktiskt skulle vara en gruppresa på det sättet. Jag trodde mest bara att bussen skulle släppa av oss vid hotellet men det var ju tider att passa hela tiden och vi hade ungefär fyra timmar i Toronto, resten av tiden var vi i staden vi Niagarafallen. Vilket i sig var lite dåligt för på informationslappen vi fick stod det att vi skulle bo i centrala Toronto.
Men nu låter det ju som att allt var jättedåligt men så var det inte. Niagarafallen var supercoola. Förutom att bara kolla på dem åkte vi båt nedanför dem och gick på någon slags trappställning precis bredvid ett av dem, på ett ställe kunde en stå mer eller mindre under det. Det var ganska fantastiskt och sedan kunde jag inte låta bli att le på flera minuter.
Toronto och Kanada var väl kanske inte som jag föreställt mig dem. Jag trodde att Kanada var värsta naturlandskapet i stil med Sverige men det kan jag väl inte säga att jag fick intrycket av. Och Toronto kändes som en väldigt tråkig stad, fast det är ju svårt att avgöra på fyra timmar. Oavsett så tycks jag föredra USA.
Igår åkte vi till köpcentrumet en sista gång. Jag köpte en ryggsäck (vilket jag faktiskt behövde inför hemresan), The Secret Lives of Men and Women (PostSecret-bok) och en regnjacka (eller ja, det är vad de kallade den i affären, den är kanske inte direkt en typisk sådan). Jag gör mitt bästa för att inte shoppa mer, de sista två timmarna vi var där igår satt jag bara på Starbucks och väntade på Anna och Carita så att jag inte skulle få för mig att köpa mer. Men problemet är att allt är så förbannat billigt. När en shoppar i Sverige (så länge en inte hänger på H&M) måste en överväga varje köp eftersom att det består av en, för en fattig student, större summa pengar. Här köper en jeans för 120 kr och då är det mycket svårare att stå emot.
Idag kollade vi på Frihetsgudinnan på lite håll, vi hann inte med någon båt som gick dit så vi kunde bara se henne från land och det är ett ganska långt avstånd. Men jag var ändå inte så jätteintresserad.
Sedan gick vi mest runt lite i The Financial District och SoHo. Det var ganska mysigt. Men jag börjar bli fruktansvärt trött på att inte kunna äta måltider för mer än 15 dollar en endaste gång eftersom att Carita är för orolig för sina pengar. Jag behöver verkligen lite god mat, sedan vi var i Key West har jag ätit en enda riktigt god måltid (en asiatisk restaurang i Toronto, och det var nog inte ens så jättebra, jag var bara utsvulten på "riktig" mat), de andra har varit sådär eller dåliga. Det är klart att en inte behöver äta jättedyrt varje dag men någon gång ibland vill jag kunna göra det, jag blir ju helt aptitlös annars.
10 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 18
Maten här är för näringsfattig och min kropp börjar protestera. Restless legs-symptom, vilket jag inte haft de senaste månaderna, uppstår ganska frekvent och när jag reser mig upp blir jag ibland yr. Båda dessa symptom ska, enligt diverse internetsidor, bero på järnbrist vilket jag säkert kan tänkas ha. Senast jag hade problem med det köpte jag vitamintabletter och då försvann symptomen så det är precis vad jag gjort idag. Vi får väl se om det hjälper.
Mitt låga blodsocker, eller snarare vad jag tror är lågt blodsocker, visar sig mycket tydligare än det vanligen gör och efter lite googlande inser jag att det verkligen inte är konstigt med tanke på att lågt blodsocker bland annat kan uppstå på grund av för sockerrik mat. Frukosten som hemma består av knäckebröd, hemmagjord müsli och sockerfri fil är här en bagel gjord på vitt bröd, flingor med russin där en kan se sockret och alldeles för sötsmakande yoghurt. Inte för att jag är på semester och vill unna mig saker utan därför att det är det nyttigaste jag kan hitta vid frukostbuffén. Det är inte konstigt att jag sällan känner mig ordentligt mätt och att jag efter en timme börjar känna händerna skaka av blodsockerfall. Och vad ska jag göra åt det? Frukt, kakor och godis kommer endast göra saken värre men det är också det enda jag kan ha på rummet eftersom att jag inte har något kylskåp.
Jag får helt enkelt hoppas att vitamintabletterna hjälper lite och stå ut ett tag till.
I övrigt trivs jag dock ganska bra. Jag har i och för sig ganska mycket hemlängtan varje dag och jag skulle definitivt inte vilja förlänga min vistelse här men en vecka och två dagar till står jag definitivt ut och jag kommer säkert att uppleva massor av roliga saker under tiden.
Igår var vi på Woodbury Common's, en outlet här i närheten, och shoppade ganska rejält och idag åkte vi in till Manhattan och shoppade lite till (vilket kanske inte riktigt var meningen men ibland får en helt enkelt ge upp inför låga priser och bra tillfällen).
Imorgon åker jag, Anna och Carita till Toronto med skolan och där kommer vi att vara tills på söndag eftermiddag. Vi ska se Niagarafallen och få någon slags tur i staden och lite så, om jag förstått saken rätt. Det blir säkerligen trevligt, jag har aldrig varit i Canada och även om jag faktiskt älskar Manhattan så börjar det bli uttjatat att åka dit tre-fyra gånger i veckan.
Lektionerna har dessutom blivit mycket mer givande sedan vi blev flyttade till nivå sju. Varje lektion ägnas åt fascinerande diskussioner på en intellektuell nivå och läraren är fenomenal på att blanda humor med allvar. Han skulle till och med platsa på Mega och det är det definitivt inte många som gör. Jag är dock stressad över att jag fick ha honom så kort tid för jag tror att han har mycket kunskap att ge mig och två veckor går fort.
Nu ska jag packa det sista inför morgondagen och sedan gå och lägga mig innan jag avlider av hunger.
7 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 15
Jag har alltid gillat Sverige och trivts mycket bra där. Jag gillar att vi inte är så många människor, att vi, trots allt, har ett väl fungerande samhälle (även om det, precis som alla andra, kan förbättras på många sätt) och den svenska mentaliteten i allmänhet. Men sedan jag kom hit har jag kommit att bli mer och mer stolt över oss. Ofta när vi diskuterar på lektionerna upptäcker jag vilken väl fungerande demokrati vi faktiskt har och hur långt vi har kommit i utvecklingen.
Exempelvis finns det i USA så kallad public service-tv, precis som i Sverige. Men till skillnad från vår betalas deras med hjälp av donationer från rika människor, vilkas namn visas i början eller slutet av olika program. Jag frågade en lärare om de då kunde känna sig säkra på att det hela inte var censurerat och manipulerat. Hennes svar var att de flesta donationer kom från liberala människor och att en helt enkelt fick hoppas på det bästa. Det känns ju inte som en helt trygg informationskälla direkt.
En annan sak vi kan vara mycket stolta över är att vi, enligt en amerikansk vetenskapstidning, är bäst i hela världen på miljö. Här kommer ett utdrag ur listan:
1. Sverige
2. Schweiz
3. Norge
4. Litauen
5. Lettland
6. Finland
7. Frankrike
8. Nya Zeeland
9. Costa Rica
10. Danmark
11. Island
12. Storbritannien
"..."
23. Kanada
"..."
27. Japan
"..."
54. Australien
55. Iran
"..."
66. USA
För mig innehöll listan många överraskningar. Vem hade till exempel kunnat tro att Costa Rica låg på topp tio? Och att Island, som har så få människor och så mycket natur, kommer först på plats 11 (antagligen beror det på att de inte har någon järnväg). Även att Lettland och Litauen kom så högt förvånade mig.
Svenskar har helt enkelt mycket att vara stolta över.
4 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, Dag 13
Idag är det Independence Day här så vi förväntade oss värsta spektaklet. Det var dock lugnare än vanligt överallt, det enda vi såg var några små raketer när vi kom tillbaka till Tarrytown från Manhattan. Vi spenderade dagen i Central Park och hade picknick med såpbubblor, en minifotboll och korsord. Efteråt hade vi tänkt gå till Battery Park eller något och se på fyrverkerierna men det regnade så vi åkte tillbaka till skolan istället.
Jag och Carita har nu blivit uppflyttade till nivå sju (advanced) vilket känns väldigt kul för det är näst högsta. Och så kommer vi få en superbra lärare som påminner om Pehr Ågårdh (om någon som läser här vet vem han är) med extremt långa utläggningar om precis vad som helst. Och eftersom att jag alltid ifrågasätter vad folk säger är jag redan en favoritelev.
Annars är jag lite trött på den här skolan, om jag skulle ha varit här i ett år skulle jag ha blivit lite smått tokig. Ingen vet någonsin någonting och de säger alltid åt en att komma tillbaka och fråga senare när den eller den är där. Och när en då kommer säger denna person att hen inte alls har ansvar för det där och att vi måste prata med någon annan. De har dessutom noll koll på elevhemmet, saker (en bokhylla här, en garderob där, galgar, adapters, m.m.) saknas från rummen och i de flesta duschar är krokarna borta vilket gör att ytterst få går att använda om en inte vill lägga kläderna på golvet så att de blir helt blöta. De har en bowlinghall i gymmet men den går inte att använda för den gick sönder för flera år sedan, när en ska använda tvättmaskinerna måste en köpa ett kort och maskinen för detta är konstant trasig vilket gör att en får släpa ner kläderna till stan och tvätta där istället osv.
Det är tur att det bara handlar om fyra veckor.
1 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 9
Imorse pratade jag med mamma i telefon och upptäckte att det kändes otroligt bakvänt och tillgjort att prata svenska, som om jag uttalade saker fel och lät som om jag repeterade fraser. Det gjorde det säkert inte men känslan fanns där ändå. Konstigt nog känns det inte alls på det sättet när jag bara skriver på svenska.
Det jag saknar mest, vad gäller språket, är så klart att inte behöva leta efter ord hela tiden. Hur frågar en till exempel efter tvättmedel i affären när en aldrig har hört talas om vad det heter? Och hur förklarar en att en vill ha en blyertspenna med stift och inte bara en vanlig?
Ett annat irritationsmoment är att ordet "lagom" inte finns. Jag har nog aldrig insett hur mycket en använder det förrän jag inte kunde. Det hela slutade med att jag förklarade vad det betydde för Anna, Laura och Ella och sedan helt enkelt började använda det. Nu har faktiskt de börjat säga det också så jag är nöjd. Men jag vet trots allt inte om de verkligen förstår vad det betyder. "It's not too much and not too little, just exactly as you want it or need it" var väl på ett ungefär vad jag sa till dem. Deras reaktion var "oh, but that's like 'perfect'". Hur förklarar en att lagom inte alls är som "perfekt" men inte heller som "medel"? Bara för att tåget går i lagom tid betyder det inte att det går i perfekt tid och bara för att jag äter lagom mycket mat betyder inte det att jag äter en perfekt mängd. Men hur en förklarar det för någon som aldrig hört ordet "lagom" förut är mig ett mysterium.
30 juni 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 8
Jag saknar att diskutera saker med Ylva och känna att hon förstår vad jag pratar om, jag saknar att snacka skit med henne och de andra tjejerna, jag saknar att titta på när Mattias skrattar åt att jag tror att jag är intelligentare än alla andra, jag saknar att titta på när Björn lyser upp varenda rum han kommer in i, jag saknar att se Ejnar göra saker han är bra på (dvs. allt), jag saknar att äta Håkanmat och försöka diskutera med honom på en vettig nivå.
Och mest av allt saknar jag mamma och att ha tid att berätta allting för henne istället för att behöva komprimera ner det i korta msn-konversationer. Jag ska aldrig bo utomlands, jag måste kunna ringa mamma varje dag och berätta alla detaljer om allting för henne.
