24 april 2007 - rökning i busskurer
Det är inte okej att röka inuti busskurer.
Jag bryr mig inte det minsta lilla om ifall du fryser (ta mer kläder på dig eller strunta i att röka då), ifall det regnar, blåser, snöar eller haglar eller ifall du helt enkelt tycker att du har lika stor rätt som alla andra att stå där inne (det har du förvisso, men bara så länge du inte röker).
Det är du som har valt att ha ovanan (eller vanan eller nöjet eller vad du än vill kalla det) och det är således ditt ansvar att se till att den går ut över omgivningen så lite som möjligt och sedan ta konsekvenserna av vad detta innebär.
Du kan rycka på axlarna och tycka att "lite röklukt är väl inte så farligt" och nej, det är det kanske inte för alla. Men för exempelvis astmatiker kan det framkalla andningssvårigheter i flera dagar efteråt. Själv är jag inte så illa däran (vad jag vet har jag inte astma utan är bara allergisk mot något) och kan andas igen efter en timme eller så men det finns dessvärre mindre lyckligt lottade människor.
Så, nu har jag klagat färdigt för idag.
18 april 2007 - feminism
Det är inte det att jag inte håller med den om väldigt mycket. Kvinnor ska absolut ha samma lön som männen och visst vore det bra om vi kunde bli av med könsrollerna så gott det går och ja, det vore jätteskönt om man kunde gå utomhus på kvällarna utan att känna sig rädd för att bli våldtagen. Men allt detta kvinnotjat blir så evinnerligt tröttsamt i längden.
Vad hände med männen då? När det gäller könsroller (som ju faktiskt är grunden till det mesta) är de väl lika förtrycka som kvinnorna. Eller är det kanske till och med värre för dem?
Tjejer som utbildar sig till byggnadsarbetare är det väl ändå ingen som ser ner på? Däremot skulle nog många killar känna sig lite rädda för att söka till frisör- eller vård- och omsorgsutbildningen.
Kvinnor som har på sig byxor eller som går utan smink är det väl knappast någon som reagerar på nu för tiden? Om en man däremot skulle få lust att ha på sig kjol en dag eller att pryda sina ögonfransar med lite mascara skulle nog de flesta stirra undrande. I värsta fall skulle han till och med löpa risk att bli misshandlad eller diskriminerad på andra sätt.
Det jag inte sympatiserar med är alltså inte vad feminismen står för utan hur den begränsar sitt synsätt. Den har antagligen tagit oss nästan så långt som det går att komma med hjälp av den. Låt oss därför lägga den åt sidan och se den som ett samhällsförbättrande projekt som faktiskt kom väldigt långt och som lade grunden till vad som en dag kanske blir ett samhälle där alla behandlas lika. Låt den vara en förebild för andra länder som inte varit lika framgångsrika som vi på just det området. Det må vara en rörelse som står för jämställdhet i samhället men jämställdhet inom rörelsen kan inte uppnås så länge den kallas varken feminism, maskulinism eller något annat som favoriserar något av könen.
Det jag efterlyser är en jämställdhetsrörelse som är till för alla, för jag tror inte att samhället kommer att bli jämställt innan en sådan finns.
9 april 2007 - bokrecension
Nu har jag läst ut Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Min spontana reaktion på boken är "snälla, låt mig få läsa något annat av honom". Det kan ju låta som en odelat positiv respons men så är inte fallet. Denna debutroman är skriven på så kallad "invandrarsvenska". Ihopblandad ordföljd, felböjningar och ord som "guss" och "gitta" (nej, inte fitta, även om även det är ett ord som han använder ganska frekvent) förekommer mest hela tiden och "fett" är utan tvekan det vanligaste adjektivet. Det intressanta är att språket trots detta är väldigt levande och beskrivande, liknelserna flödar fritt och bara för att grammatiken inte är helt korrekt betyder inte det att språket är dåligt eller onyanserat. Trots detta är invandrarsvenskan irriterande, i de första kapitlen är detta språkbruk nästan det enda man fokuserar på men efter ett tag lyckas man vänja sig och successivt koncentrera sig mer på innehållet.Huvudpersonen är den lite typiske invandrarkillen, Halim. Genom en skrivbok (eller snarare dagbok men det skulle han aldrig kalla den av risk för att låta "bögig") får man följa hans sista hösttermin på högstadiet, en kaosfylld tid med ständigt identitetssökande i fokus.
Som skolans bråkigaste problemelev bekräftar Halim varenda fördom du har (oavsett om du ger uttryck för dem eller bekämpar dem) men precis när du börjar vaggas in i ett tryggt förakt för denna "uppblåsta tonårskille som tror att han är något" fylls du av förståelse för varför han handlar som han gör. Ett mer lysande sätt att bekämpa fördomar har jag aldrig stött på. Khemiri blundar inte för att saker ser ut som de gör men han hjälper oss att förstå varför de fått det utseendet.
Även oss själva (dvs. om du inte känner igen dig mer i Halim än i dina fördomar om honom) får vi titta närmare på genom Halims ögon och det är det kanske roligaste med boken. Halim är fullständigt oförstående till varför alla dessa tonåringar vars föräldrar har massor av pengar stoltserar med att de köpt sina kläder på UFF och proklamerar för ett proletärstyrt samhälle. "Snacka om att spela falskt" är hans reaktion och så kan man ju också se det.
Det går inte att protestera mot att många av de fördomar som människor hyser mot varandra bekräftas om och om igen (vilket inte betyder att alla homosexuella män är feminina eller att alla som kommer från Mellanöstern diskriminerar kvinnor, bara att det finns de som gör det). Många invandrarungdomar snattar, många muslimska män diskriminerar kvinnor (åtminstone efter västerländsk syn) och många svenskar är ganska stela när de träffar nya människor (och tack vare segregationen kan det vara det enda en del invandrare ser av svenskarna). Att inte ha fördomar mot främmande saker är nästintill omänskligt. Det viktiga är dock att man alltid försöker förstå vad som ligger bakom. Varför går den där killen in och snor snus i den där affären, varför slår den där mannen sin hustru och varför ler den där kvinnan så stelt när man sätter sig bredvid henne på bussen?
Att försöka förstå är det bästa sättet att tygla sina fördomar och som vanligt måste man börja med sig själv innan man kan försöka förändra andra.
Detta är precis vad Khemiri tycks vilja lära oss och hans skarpsinnighet överraskar mig om och om igen. Jag längtar efter att få ta itu med hans andra roman (som jag dock hoppas är på vanlig, korrekt svenska) och uppmanar alla att genast låna Ett öga rött på närmaste bibliotek.
9 april 2007 - dagens visdom
är att det är så lätt att lägga ifrån sig dem.
Nackdelen med böcker med korta kapitel
är att det är så svårt att lägga ifrån sig dem.
8 april 2007 - inköpslista
Vill ha just nu:
Bloomerbyxor.
Röda solglasögon.
Solhatt.
Kritstrecksrandig kostym.
Maybeline Lash Stylist (mascara).
Hängselbyxor.
Svart kjol med hög midja.
Turban.
Behöver (och vill ha) just nu:
Svarta ballerinaskor.
L'Oreal Studio line hot straight straightening crème (värmeskyddande crème).
Svart vår- och sommarjacka.
Mörkblå vår- och sommarjacka.
Svart skärp.
8 april 2007 - misslyckad kulturdag och religionsreflektioner
Idag kändes som en bra dag för att leka seriös kulturskribent. Således satte jag
baskern på huvudet, drog på mig trenchcoaten och släpade med mamma till Dunkers Kulturhus. Dessvärre var de nuvarande utställningarna ganska oinspirerande så det blev inte så mycket av det hela.
Istället ska jag lite kort återvända till gårdagens ämne - religion. Orsaken är att jag och min kära moder ikväll såg en dokumentär om en tjej som vid nitton års ålder bestämde sig för att bli nunna. Både jag och mamma fick en känsla av att verkligen inte kunna förstå vad som får en människa att välja ett sådant liv. Efter en halvtimme eller så insåg jag dock att anledningen till detta är att vi aldrig har älskat denna gud och därför inte är medvetna om hur stor människors kärlek till henom (jag tycker inte om tanken på att gud skulle ha ett kön) kan vara. För mig känns det dock inte alls otänkbart att välja att leva det liv som nunnor lever om det skulle gynna en människa jag älskar. Det jag ställer mig oförstående till är alltså inte valet utan kärleken. Det känns ganska trångsynt men jag är helt enkelt inkapabel att sätta mig in i situationen att älska en gud. Nästa gång jag vågar ta upp ämnet religion med en kristen ska jag dock fråga lite om det hela och se om det klarnar då.
Lite roligt att det nog kan verka som om jag tänker oerhört mycket på religion hela tiden vilket jag faktiskt inte gör (inte mer än jag tänker på andra, liknande saker i alla fall).
Nu ska jag sätta mig och läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Det är ju en oerhört originell bok men mer än så vågar jag inte uttala mig innan jag läst mer i den.
7 april 2007 - religionsgrubbel
Denna påskafton tänkte jag att jag skulle vara lite duktig och se på Passion of the Christ när den nu gick på Kanal 5. Bra för allmänbildningen både med tanke på filmer (jag ser ju så få att jag aldrig kan delta i diskussioner om sådana) och kristendomen. Förvisso har man ju lyssnat till berättelsen om Jesus död till leda men det mesta av det hörde man på dagis och lågstadiet och man uppfattade väl saker på ett annat sätt då.
Jag ska inte skriva så mycket om filmen, jag är inte så bra på att bedöma sådana. Så länge det inte är amerikanska kärlekskomedier eller deckare är jag hyfsat nöjd med det mesta. Det kan ju räcka att konstatera att den var fin, något överdriven och att delen där de piskade Jesus och hängde upp honom på korset var lite väl lång - till slut blir man avtrubbad av allt lidande. Jag påmindes i alla fall om att det faktiskt är en väldigt vacker historia, om man nu bortser från det religiösa.
Jag är verkligen inte mycket för kristendomen, jag har oerhört svårt att föreställa mig att jag skulle kunna älska något slags abstrakt väsen (eller ännu värre en skäggig, sträng gubbe) som sitter uppe i himlen och styr och ställer med våra liv. Jag tycker dock att det är oerhört intressant och jag skulle egentligen vilja bli bättre på att ta vara på tillfällen att diskutera tro med kristna människor. Dessa tillfällen dyker upp ganska ofta egentligen, jag går i samma klass som några stycken och sjunger i en gospelkör som är full av troende. Tyvärr inges jag alltid av en känsla av att inkräkta på ett för personligt område när jag börjar fråga dem om deras religion. Jag är rädd att de ska tro att jag ser ner på dem för att de tror på gud, att de ska hamna i någon slags försvarsställning trots att jag egentligen bara vill att de ska berätta helt fritt så att jag kanske ska kunna förstå dem lite bättre.
När det gäller just kristendomen är jag ganska förtjust i Anne Rices teori som går ut på att gud skapade jorden som ett slags experiment och att han sedan bara lämnade människorna och resten av planeten åt sitt öde. För att få veta mer kan ni ju läsa Djävulens frestelser (eller Memnoch the devil om ni föredrar att läsa böcker på engelska). Jag rekommenderar dock att ni först tar er igenom de fyra böcker som kommer före i serien, de är bra allihop så tycker man om att läsa är det ingen uppoffring.
Ska jag välja någon av de stora religionerna (de mindre har jag alldeles för dålig koll på) föredrar jag definitivt buddhismen som inte har någon gud. Dessutom gillar jag tanken på reinkarnation. Speciellt Katherine Kerrs version som man kan återfinna i hennes böcker om det magiska landet Deverry (klart rekommenderbara vare sig man är intresserad av själavandring eller ej, läs dem) är intressant. Man kan säga att det handlar om att man har ett antal personer som man följs åt med genom återfödelserna. Dessa människor antar olika kön och gestalter i varje liv (de kan vara ens förälder, partner, befälhavare, regent eller vad som helst) men de påverkar alltid en starkt och har en väldigt viktig roll i ens liv. En otroligt vacker tanke som jag halvtror (eller åtminstone hoppas) på.
Även om jag nog aldrig skulle kunna bli troende själv tycker jag att religion är en väldigt bra grej i många fall. Den tycks ju hjälpa oerhört många människor att ta sig igenom livet utan att må allt för dåligt och att hantera svåra situationer. De använder gud så som jag använde kent för bara ett år sedan.
Därmed inte sagt att den bara bringar gott med sig. Det finns människor som flyr in i någon slags religiös subvärld för att slippa ta itu med sina problem och det startas krig i guds namn lite här och var. Religion är helt enkelt precis som det mesta som kommer i kontakt med människor, det kan användas till både bra och dåliga saker. Vapen mördar människor men används även för att vi ska kunna äta kött (det finns i och för sig folk som kallar det för mord också men det är en annan diskussion). Diverse mediciner används för att folk ska kunna må bättre, bli friskare eller stå ut med smärtor medan själva sjukdomen bekämpas men de kan även användas av tablettmissbrukare.
I alla dessa exempel är det viktigaste att man inte skyller problemet på det som blir missbrukat (dvs. vapnen, tabletterna och religionen) utan på missbrukaren och på de omständigheter som får hen att handla som hen gör.
Egentligen tycker jag att man kan strunta i alla diskussioner om skuld, att argumentera för det har jag dock inga planer på ikväll, jag kan dock lova att jag lär återkomma med den diskussionen en annan dag då det är en fråga som engagerar mig ganska mycket. Så länge kan ni ju fundera på ett uttalande som vår före detta justitieminister, Tomas Bodström, slängde ur sig i en intervju i DN som handlade om psykiskt sjuka som döms till vård.
"Skulle det förklara varför Sverige, nästan ensamt i världen, straffar förvirrade och dementa? 'Det ligger djupare hos svenskar', säger han. 'När ett fruktansvärt brott har begåtts, så finns det väldigt starkt i Sverige i folksjälen att det här måste nån ta ansvar för. Det måste nån straffas för. Jag tror absolut att vi har en annan moralsyn', säger ministern, och föreslår att jag jämför med till exempel Italien."
Min fråga blir då genast denna: är vi svenskar verkligen ett hämndlystet folk?
Jag uppmanar alla att läsa den otroligt tankeväckande artikelserien på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=555528&previousRenderType=2
För att återvända till religion så undrar jag om man egentligen bör skriva "gud" eller "Gud". Det hela beror ju egentligen på om man menar ordet som ett väsen eller som ett namn. Om man skriver till exempel "Jahve" är det ju ett namn på gud men frågan är om även "gud/Gud" egentligen bör ses som ett namn. Jag antar att det hela beror på ur vilket perspektiv man väljer att betrakta religioner och även i vilket sammanhang man gör det. Alla kan väl dock hålla med om att det blir lite konstig att skriva "muslimernas Gud heter Allah" eller "antikens greker trodde på massor av Gudar".
Som sagt, religioner är ett mysterium. Jag bör ta tag i att läsa Bibeln snart, mycket bildande och dessutom alldeles säkert tankeväckande. Jesus hade ju faktiskt oerhört mycket bra att säga, utifrån vad jag vet om honom beundrar jag honom som människa (men inte som guds son). Det finns dock många människor som säger kloka saker, även Mohammed kom säkert med en hel del visdomar och Sokrates ska vi ju inte ens börja tala om.
När jag är klar med Bibeln ska jag väl ta mig an muslimernas, hinduernas och buddhisternas viktiga böcker (judarnas får man ju gratis när man studerar kristendomen, två religioner i samma bok är nästan som ta två, betala för en-erbjudanden).
Och som avslutning på dagens inlägg ska jag besvara den fråga som jag fick i en kommentar här på sidan. Den lydde "gud vad snyggt du har designat din blogg ! hur lyckas du med det?" och signaturen kallade sig för "jag". Som svar kan jag mest bara säga att jag gick in på "design", valde en stilmall, tryckte på "redigera stilmall" och experimenterade lite. Jag har faktiskt nästan bara ändrat på färgerna. För att förenkla just den delen rekommenderar jag att man går in på www.lunarstorm.se och hittar koderna till olika färger på samma ställe som man kan redigera sin presentation.
Och det hann visst bli söndag innan jag blev klar med det här inlägget. Nåja.
6 april 2007 - klädöverflöd
Nåja, får man nu ett studiebidrag varje månad är det väl lika bra att använda det till något roligt, inte sant?
5 april 2007 - åsiktsdilemman
Den senaste tiden har jag funderat ganska mycket över det här med att rösta. Det är ju inte alltför många år kvar nu och således är det väl dags att faktiskt komma på var man egentligen står. Innan jag tar det steget måste jag dock bestämma mig för vad det egentligen är som bör avgöra vilket parti man sympatiserar med. Själv känner jag att det hela är ganska problematiskt då jag lever som en moderat men tänker som en socialist, åtminstone vid en ytligare anblick. Frågan är alltså om jag borde ändra på mitt levnadssätt eller mina åsikter. Det lutar åt det senare men säker är jag inte. Det enda jag vet är att jag känner mig lite halvfalsk när dessa två saker går isär så totalt.
En annan aspekt att fundera över när man ska välja sida är vad som egentligen bör styra valet. Bör man gå efter vad som är bäst för en själv, bäst för samhället eller bäst för samhällets svagaste delar?
Jag vet att någon (vem kan jag verkligen inte lyckas få mitt minne att locka fram) sagt något i stil med "ett samhälles framgång kan bedömas efter hur dess fattigaste medborgare mår". Det låter ju ganska vettigt men å andra sidan är jag mer intresserad av mig själv än av samhällets framgång. Jag är mycket intresserad av att hjälpa andra men bara om det inte betyder att jag förlorar en massa (vare sig det nu är pengar, tid eller något annat) på det. Att konstatera att jag är oerhört egoistisk (vare sig det nu anses vara en bra eller dålig egenskap) är inte speciellt svårt, frågan är bara om jag bör låta den egoistiska delen av mig styra eller ej.
Dessa dilemman, det är inte lätt när ens fader är en gammal 68-revolutionär medan man själv och ens moder vuxit upp och lever i en skyddad verkstad.
4 april 2007 - definitioner
Definitioner är en bra grej. Och vad mer är, definitioner är oerhört nödvändiga för att vi ska förstå varandra någorlunda (vilket är tillräckligt svårt oavsett om man lägger samma betydelse i ord eller ej). Det idealiska vore egentligen att inleda alla diskussioner med att klargöra vad man menar med några väl utvalda ord, för att på så sätt slippa missförstånd och behovet av att förklara sig i efterhand. Nu är det ju dock så att definitionen av ett ord kan bli till en alldeles egen diskussion och därför skulle det ta alldeles för lång tid att ideligen redogöra för sådana saker.
Den senaste definitionsfråga jag kommit i kontakt med är betydelserna av orden "osocial" respektive "asocial".
Själv anser jag att det förstnämnda definierar en person (åtminstone i de flesta fall, men det kan förvisso handla om djur ibland också) som inte tycker om sociala sammanhang medan det senare avser någon som har svårt att föra sig i sådana. Motsatserna måste då bli "social" och "socialt kompetent".
Vad jag själv är har jag inte riktigt lyckats klura ut. Jag antar att jag är precis som de flesta andra, dvs. det varierar beroende på humör, situation och sällskap. Ibland känner man sig trots allt lite vanlig.
4 april 2007 - intro
Jag ämnar huvudsakligen skriva om filosofi, språk och kläder, dvs. de ämnen som mestadels upptar mina tankar (näst efter mig själv och människorna i min omgivning).
Nu återstår det bara att lyckas designa sidan också, kodning är inte direkt mitt område.
