18 april 2007 - feminism
Det är inte det att jag inte håller med den om väldigt mycket. Kvinnor ska absolut ha samma lön som männen och visst vore det bra om vi kunde bli av med könsrollerna så gott det går och ja, det vore jätteskönt om man kunde gå utomhus på kvällarna utan att känna sig rädd för att bli våldtagen. Men allt detta kvinnotjat blir så evinnerligt tröttsamt i längden.
Vad hände med männen då? När det gäller könsroller (som ju faktiskt är grunden till det mesta) är de väl lika förtrycka som kvinnorna. Eller är det kanske till och med värre för dem?
Tjejer som utbildar sig till byggnadsarbetare är det väl ändå ingen som ser ner på? Däremot skulle nog många killar känna sig lite rädda för att söka till frisör- eller vård- och omsorgsutbildningen.
Kvinnor som har på sig byxor eller som går utan smink är det väl knappast någon som reagerar på nu för tiden? Om en man däremot skulle få lust att ha på sig kjol en dag eller att pryda sina ögonfransar med lite mascara skulle nog de flesta stirra undrande. I värsta fall skulle han till och med löpa risk att bli misshandlad eller diskriminerad på andra sätt.
Det jag inte sympatiserar med är alltså inte vad feminismen står för utan hur den begränsar sitt synsätt. Den har antagligen tagit oss nästan så långt som det går att komma med hjälp av den. Låt oss därför lägga den åt sidan och se den som ett samhällsförbättrande projekt som faktiskt kom väldigt långt och som lade grunden till vad som en dag kanske blir ett samhälle där alla behandlas lika. Låt den vara en förebild för andra länder som inte varit lika framgångsrika som vi på just det området. Det må vara en rörelse som står för jämställdhet i samhället men jämställdhet inom rörelsen kan inte uppnås så länge den kallas varken feminism, maskulinism eller något annat som favoriserar något av könen.
Det jag efterlyser är en jämställdhetsrörelse som är till för alla, för jag tror inte att samhället kommer att bli jämställt innan en sådan finns.
Hej Maria!
Såg på It´s Learning att du har en blogg och blev nyfiken. Du är väldigt skarpsint i dina inlägg.
En -ism som redan finns för det du är ute efter skulle kanske kunna vara humanismen, eller?
Ha det bra/
Andreas
hej du!
hittade också hit via it's learning. Ang. ditt inlägg så vill jag kommentera vissa saker.
För det första; visst, män är också förtryckta, men på ett annat sätt än oss kvinnor. Vi är alla förtryckta av klassamhället och könsrollerna som kontrollerar i princip allt i vår vardag. Viktigt att uppmärksamma är att inget det feminister, och väldigt många andra -ismer också för den delen, kämpar för kan uppnås utan raserandet av just dessa två stora förtryck. Ännu viktigare är också att feminismen inte utesluter jämnställdhet! Jämnställdheten är ett mål, en utopi, för många feminister och den feministiska kampen är ett medel för att komma dit. Många tror att feminister är manshatare och tycker att männen borde vara förtryckta istället. Så är ju inte fallet, så länge vi inte pratar radikal feminism eller liknande...
För mig så känns det väldigt ofta som att jag vill genomföra mitt feministiska arbete med andra i samma situation, det vill säga tjejer, men det finns ju såklart män som är feminister också. Men vissa gånger är det bäst och slagkraftigast ifall saker genomförs av tjejer och tjejer ensamma, det är vi som ska ta tillbaka makten över oss själva, våra kroppar och rättigheter igen. Männen gör bäst i att stötta oss och låta oss växa starkare.
det kanske blev flummigt nu. hoppas du hajjar vad jag menar. det finns inget svart eller vitt känns det som, det ena tar inte ut det andra.
ha det gött, see you in school
//Frida (i klassen över dig)
