30 december 2007 - Harry Potter
Jag började på Harry Potter och dödsrelikerna igår kväll och läste ut den innan idag. Säga vad en vill om Rowling men skriva böcker som en inte kan lägga ifrån sig kan hon.
När jag läste första Harry Potter-boken var jag sju år och den hade typ precis kommit ut på svenska. Jag och mamma frågade en bibliotekarie om de hade något mer än Narnia av C.S. Lewis eftersom att jag dyrkade de böckerna. Det hade de inte men bibliotekarien tipsade mig om denna nyinkomna bok vid namn Harry Potter och de vises sten istället. Jag gick hem och läste och tyckte att den var ganska seg och var inte alls intresserad av när fortsättningen skulle komma. När den väl släppts fick jag den dock i julklapp av min syster och eftersom att jag var ett mycket artigt barn vågade jag inte säga att jag inte ville ha den utan tackade och läste istället. Jag fann till min förvåning att den andra boken var bättre än den första och därefter har jag alltid köpt nästa bok i serien så fort den kommit ut på svenska, och senare år även på engelska (den sista kände jag dock att jag ville läsa på svenska för att vara helt säker på att inte missa något).
Men trots att jag, precis som typ alla andra, har svårt att lägga dessa romaner ifrån mig har jag aldrig kunnat uppfatta deras storhet på samma sätt som personer i min omgivning tycks göra. Det är bra, läsvärda böcker och jag skulle inte tveka att rekommendera dem till någon men jämfort med författare som Katherine Kerr, Terry Goodkind, Robin Hobb, C.S. Lewis och, så klart, Tolkien är Rowling i klart underläge och jag kommer nog aldrig att förstå vad det är som får människor att föredra henne framför dessa mästare. Kanske är hon bara mer lättillgänglig. Kanske beror det på att Harry Potter-böckerna i stor utsträckning vänder sig till barn och eftersom att jag som barn aldrig var det minsta intresserad av att träda in i Harry Potters värld kan jag heller aldrig få fullständig tillgång till den. För mig var Harry en ganska omogen, dålig hjälte som till råga på allt hade glasögon. Istället för att befinna sig i en av de gammaldags, medeltidsliknande världar som jag dyrkade höll han till i London och i ett modernt slott. Det gick att läsa om honom men när jag lade ifrån mig boken var min fantasi oberörd av de under som skedde i hans värld och jag återvände till Aslan och Aragorn och min egenuppfunna, rosa, flygande enhörning vid namn Starcy.
Och det är väl därför (obs, spoilervarning) jag inte grät när Fred, Lupin och Tonks låg döda på golvet. Det är därför jag inte sörjde när jag stängde igen boken utan bara reste mig i sängen och satte tillbaka den i bokhyllan.
Men jag är övertygad om att jag kommer återvända till Hogwarts i framtiden och att jag, om jag någonsin får barn, kommer att läsa Harry Potter för dem.
När jag läste första Harry Potter-boken var jag sju år och den hade typ precis kommit ut på svenska. Jag och mamma frågade en bibliotekarie om de hade något mer än Narnia av C.S. Lewis eftersom att jag dyrkade de böckerna. Det hade de inte men bibliotekarien tipsade mig om denna nyinkomna bok vid namn Harry Potter och de vises sten istället. Jag gick hem och läste och tyckte att den var ganska seg och var inte alls intresserad av när fortsättningen skulle komma. När den väl släppts fick jag den dock i julklapp av min syster och eftersom att jag var ett mycket artigt barn vågade jag inte säga att jag inte ville ha den utan tackade och läste istället. Jag fann till min förvåning att den andra boken var bättre än den första och därefter har jag alltid köpt nästa bok i serien så fort den kommit ut på svenska, och senare år även på engelska (den sista kände jag dock att jag ville läsa på svenska för att vara helt säker på att inte missa något).
Men trots att jag, precis som typ alla andra, har svårt att lägga dessa romaner ifrån mig har jag aldrig kunnat uppfatta deras storhet på samma sätt som personer i min omgivning tycks göra. Det är bra, läsvärda böcker och jag skulle inte tveka att rekommendera dem till någon men jämfort med författare som Katherine Kerr, Terry Goodkind, Robin Hobb, C.S. Lewis och, så klart, Tolkien är Rowling i klart underläge och jag kommer nog aldrig att förstå vad det är som får människor att föredra henne framför dessa mästare. Kanske är hon bara mer lättillgänglig. Kanske beror det på att Harry Potter-böckerna i stor utsträckning vänder sig till barn och eftersom att jag som barn aldrig var det minsta intresserad av att träda in i Harry Potters värld kan jag heller aldrig få fullständig tillgång till den. För mig var Harry en ganska omogen, dålig hjälte som till råga på allt hade glasögon. Istället för att befinna sig i en av de gammaldags, medeltidsliknande världar som jag dyrkade höll han till i London och i ett modernt slott. Det gick att läsa om honom men när jag lade ifrån mig boken var min fantasi oberörd av de under som skedde i hans värld och jag återvände till Aslan och Aragorn och min egenuppfunna, rosa, flygande enhörning vid namn Starcy.
Och det är väl därför (obs, spoilervarning) jag inte grät när Fred, Lupin och Tonks låg döda på golvet. Det är därför jag inte sörjde när jag stängde igen boken utan bara reste mig i sängen och satte tillbaka den i bokhyllan.
Men jag är övertygad om att jag kommer återvända till Hogwarts i framtiden och att jag, om jag någonsin får barn, kommer att läsa Harry Potter för dem.
