20 juli 2008 - Resedagbok, hemkomst
På något sätt är det inte skönt att vara hemma på samma sätt som det brukar vara efter resor. Det känns bakvänt och främmande och jag har glömt hur en gör när en har fler än fyra par skor att välja mellan. Helsingborg är mindre än någonsin och tystnaden i Domsten ekar i öronen. Jag blir förvånad varje gång jag hör främlingar prata svenska och jag har börjat på ett engelskt ord innan jag kommit på mig själv flera gånger.
Men att träffa mamma är ju trots allt ganska oslagbart och äntligen får jag sjunga lite ordentligt (vilket behövs, min röst låter för tillfället ungefär som den gjorde i sjuan).
Resan hem gick helt okej. Fast jag har bara fått typ en eller två timmars sömn i natt och natten innan det sov jag väl fyra timmar ungefär. Så der är svårt att stå emot när sängen försöker dra mig till sig.
Så, nu avslutar jag det här projektet.
18 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 26
Idag var det dags för att ta avsked av Manhattan. Det kändes lite jobbigt, nästan varenda gång jag är där blir jag helt förstummad av hur rätt det känns, som om jag hör hemma där fullständigt och som om det är mitt rätta element. Jag har aldrig varit i en stad som fått mig att känna så förut, även om det funnits städer som jag tyckt om väldigt mycket. Så trots att jag redan innan jag åkte hit bestämt mig för att jag absolut inte skulle köpa någon I love NY-tröja var det precis vad jag gjorde. Och så köpte jag en tavla med fem bilder på Manhattan, en från Brooklyn Bridge, en i Central Park, en på Times Square, en på en Broadway-gatuskylt och en på Manhattan från Hudson River mitt i natten. Mitt rum är i och för sig överfyllt av kent överallt men någonstans ska den väl få plats.
Vi ägnade eftermiddagen åt en del affärer och vad vi trodde var The Museum of Natural History men egentligen var The American Society-museum, eller något liknande. Vi insåg detta ganska snart och när vi kom ut såg vi Natural History-museet precis bredvid, på andra sidan gatan. Oerhört irriterande för de andra var inte så pepp på att gå dit och betala igen men jag hade verkligen velat se hästutställningen där.
Vi åt på en helt okej italiensk restaurang och vandrade sedan runt lite på Times Square när mörkret föll på. Det är lite magiskt med alla ljusen och människorna och de höga byggnaderna.
Nu är det dags att försöka få lite sömn innan jag måste gå upp igen. Men min plan är att inte sova för mycket i natt så att jag har lättare att sova på planet imorgon.
17 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 25
Men har ni vägarna förbi Broadway är det i alla fall en klart rekommenderbar show att besöka.
Idag har jag haft lektioner hela dagen men det gjorde inte så mycket för de var intressanta, vilket de vanligen är här nu för tiden.
John, min engelsklärare, förklarade för mig att jag är den enda elev vars avfärd han faktiskt sörjt. Det var lite gulligt. Och så sa han att jag är den smartaste elev han haft och den som varit bäst på engelska (sedan han kom till EF) eftersom att jag är den enda som han märker faktiskt tänker på engelska. Och det gör jag ju definitivt, att tänka på svenska känns för det mesta superkonstigt för tillfället. Fast jag anser mig inte vara SÅ bra på engelska.
Nu har jag börjat packa men för tillfället går det lite segt. Det är svårt att få en ordentlig överblick eftersom att det fortfarande är två dagar kvar innan jag åker. Men imorgon är vi på Manhattan hela eftermiddagen och på lördag måste jag checka ut mellan åtta och tio (och jag har ingen kontroll över exakt när det blir) så nu är det enda ordentliga tillfället jag har. Jag får väl försöka lite till.
15 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 23
Jag lärde mig huvudsakligen tre saker av resan:
1. Åk inte på bussresor längre än fem-sex timmar.
2. Åk inte på resor där själva resandet tar lika mycket tid som den vakna tiden på resmålet.
3. Åk inte på gruppresor utan att först ha sett ett mycket detaljerat schema över hur tiden kommer att utnyttjas.
Bussresan tog elva timmar dit och elva timmar hem. Vilket blev 22 timmar totalt, vilket är exakt lika mycket som den vakna tid vi spenderade i Toronto och vid Niagarafallen. Och jag var väl inte alls inställd på att det faktiskt skulle vara en gruppresa på det sättet. Jag trodde mest bara att bussen skulle släppa av oss vid hotellet men det var ju tider att passa hela tiden och vi hade ungefär fyra timmar i Toronto, resten av tiden var vi i staden vi Niagarafallen. Vilket i sig var lite dåligt för på informationslappen vi fick stod det att vi skulle bo i centrala Toronto.
Men nu låter det ju som att allt var jättedåligt men så var det inte. Niagarafallen var supercoola. Förutom att bara kolla på dem åkte vi båt nedanför dem och gick på någon slags trappställning precis bredvid ett av dem, på ett ställe kunde en stå mer eller mindre under det. Det var ganska fantastiskt och sedan kunde jag inte låta bli att le på flera minuter.
Toronto och Kanada var väl kanske inte som jag föreställt mig dem. Jag trodde att Kanada var värsta naturlandskapet i stil med Sverige men det kan jag väl inte säga att jag fick intrycket av. Och Toronto kändes som en väldigt tråkig stad, fast det är ju svårt att avgöra på fyra timmar. Oavsett så tycks jag föredra USA.
Igår åkte vi till köpcentrumet en sista gång. Jag köpte en ryggsäck (vilket jag faktiskt behövde inför hemresan), The Secret Lives of Men and Women (PostSecret-bok) och en regnjacka (eller ja, det är vad de kallade den i affären, den är kanske inte direkt en typisk sådan). Jag gör mitt bästa för att inte shoppa mer, de sista två timmarna vi var där igår satt jag bara på Starbucks och väntade på Anna och Carita så att jag inte skulle få för mig att köpa mer. Men problemet är att allt är så förbannat billigt. När en shoppar i Sverige (så länge en inte hänger på H&M) måste en överväga varje köp eftersom att det består av en, för en fattig student, större summa pengar. Här köper en jeans för 120 kr och då är det mycket svårare att stå emot.
Idag kollade vi på Frihetsgudinnan på lite håll, vi hann inte med någon båt som gick dit så vi kunde bara se henne från land och det är ett ganska långt avstånd. Men jag var ändå inte så jätteintresserad.
Sedan gick vi mest runt lite i The Financial District och SoHo. Det var ganska mysigt. Men jag börjar bli fruktansvärt trött på att inte kunna äta måltider för mer än 15 dollar en endaste gång eftersom att Carita är för orolig för sina pengar. Jag behöver verkligen lite god mat, sedan vi var i Key West har jag ätit en enda riktigt god måltid (en asiatisk restaurang i Toronto, och det var nog inte ens så jättebra, jag var bara utsvulten på "riktig" mat), de andra har varit sådär eller dåliga. Det är klart att en inte behöver äta jättedyrt varje dag men någon gång ibland vill jag kunna göra det, jag blir ju helt aptitlös annars.
10 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 18
Maten här är för näringsfattig och min kropp börjar protestera. Restless legs-symptom, vilket jag inte haft de senaste månaderna, uppstår ganska frekvent och när jag reser mig upp blir jag ibland yr. Båda dessa symptom ska, enligt diverse internetsidor, bero på järnbrist vilket jag säkert kan tänkas ha. Senast jag hade problem med det köpte jag vitamintabletter och då försvann symptomen så det är precis vad jag gjort idag. Vi får väl se om det hjälper.
Mitt låga blodsocker, eller snarare vad jag tror är lågt blodsocker, visar sig mycket tydligare än det vanligen gör och efter lite googlande inser jag att det verkligen inte är konstigt med tanke på att lågt blodsocker bland annat kan uppstå på grund av för sockerrik mat. Frukosten som hemma består av knäckebröd, hemmagjord müsli och sockerfri fil är här en bagel gjord på vitt bröd, flingor med russin där en kan se sockret och alldeles för sötsmakande yoghurt. Inte för att jag är på semester och vill unna mig saker utan därför att det är det nyttigaste jag kan hitta vid frukostbuffén. Det är inte konstigt att jag sällan känner mig ordentligt mätt och att jag efter en timme börjar känna händerna skaka av blodsockerfall. Och vad ska jag göra åt det? Frukt, kakor och godis kommer endast göra saken värre men det är också det enda jag kan ha på rummet eftersom att jag inte har något kylskåp.
Jag får helt enkelt hoppas att vitamintabletterna hjälper lite och stå ut ett tag till.
I övrigt trivs jag dock ganska bra. Jag har i och för sig ganska mycket hemlängtan varje dag och jag skulle definitivt inte vilja förlänga min vistelse här men en vecka och två dagar till står jag definitivt ut och jag kommer säkert att uppleva massor av roliga saker under tiden.
Igår var vi på Woodbury Common's, en outlet här i närheten, och shoppade ganska rejält och idag åkte vi in till Manhattan och shoppade lite till (vilket kanske inte riktigt var meningen men ibland får en helt enkelt ge upp inför låga priser och bra tillfällen).
Imorgon åker jag, Anna och Carita till Toronto med skolan och där kommer vi att vara tills på söndag eftermiddag. Vi ska se Niagarafallen och få någon slags tur i staden och lite så, om jag förstått saken rätt. Det blir säkerligen trevligt, jag har aldrig varit i Canada och även om jag faktiskt älskar Manhattan så börjar det bli uttjatat att åka dit tre-fyra gånger i veckan.
Lektionerna har dessutom blivit mycket mer givande sedan vi blev flyttade till nivå sju. Varje lektion ägnas åt fascinerande diskussioner på en intellektuell nivå och läraren är fenomenal på att blanda humor med allvar. Han skulle till och med platsa på Mega och det är det definitivt inte många som gör. Jag är dock stressad över att jag fick ha honom så kort tid för jag tror att han har mycket kunskap att ge mig och två veckor går fort.
Nu ska jag packa det sista inför morgondagen och sedan gå och lägga mig innan jag avlider av hunger.
7 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 15
Jag har alltid gillat Sverige och trivts mycket bra där. Jag gillar att vi inte är så många människor, att vi, trots allt, har ett väl fungerande samhälle (även om det, precis som alla andra, kan förbättras på många sätt) och den svenska mentaliteten i allmänhet. Men sedan jag kom hit har jag kommit att bli mer och mer stolt över oss. Ofta när vi diskuterar på lektionerna upptäcker jag vilken väl fungerande demokrati vi faktiskt har och hur långt vi har kommit i utvecklingen.
Exempelvis finns det i USA så kallad public service-tv, precis som i Sverige. Men till skillnad från vår betalas deras med hjälp av donationer från rika människor, vilkas namn visas i början eller slutet av olika program. Jag frågade en lärare om de då kunde känna sig säkra på att det hela inte var censurerat och manipulerat. Hennes svar var att de flesta donationer kom från liberala människor och att en helt enkelt fick hoppas på det bästa. Det känns ju inte som en helt trygg informationskälla direkt.
En annan sak vi kan vara mycket stolta över är att vi, enligt en amerikansk vetenskapstidning, är bäst i hela världen på miljö. Här kommer ett utdrag ur listan:
1. Sverige
2. Schweiz
3. Norge
4. Litauen
5. Lettland
6. Finland
7. Frankrike
8. Nya Zeeland
9. Costa Rica
10. Danmark
11. Island
12. Storbritannien
"..."
23. Kanada
"..."
27. Japan
"..."
54. Australien
55. Iran
"..."
66. USA
För mig innehöll listan många överraskningar. Vem hade till exempel kunnat tro att Costa Rica låg på topp tio? Och att Island, som har så få människor och så mycket natur, kommer först på plats 11 (antagligen beror det på att de inte har någon järnväg). Även att Lettland och Litauen kom så högt förvånade mig.
Svenskar har helt enkelt mycket att vara stolta över.
4 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, Dag 13
Idag är det Independence Day här så vi förväntade oss värsta spektaklet. Det var dock lugnare än vanligt överallt, det enda vi såg var några små raketer när vi kom tillbaka till Tarrytown från Manhattan. Vi spenderade dagen i Central Park och hade picknick med såpbubblor, en minifotboll och korsord. Efteråt hade vi tänkt gå till Battery Park eller något och se på fyrverkerierna men det regnade så vi åkte tillbaka till skolan istället.
Jag och Carita har nu blivit uppflyttade till nivå sju (advanced) vilket känns väldigt kul för det är näst högsta. Och så kommer vi få en superbra lärare som påminner om Pehr Ågårdh (om någon som läser här vet vem han är) med extremt långa utläggningar om precis vad som helst. Och eftersom att jag alltid ifrågasätter vad folk säger är jag redan en favoritelev.
Annars är jag lite trött på den här skolan, om jag skulle ha varit här i ett år skulle jag ha blivit lite smått tokig. Ingen vet någonsin någonting och de säger alltid åt en att komma tillbaka och fråga senare när den eller den är där. Och när en då kommer säger denna person att hen inte alls har ansvar för det där och att vi måste prata med någon annan. De har dessutom noll koll på elevhemmet, saker (en bokhylla här, en garderob där, galgar, adapters, m.m.) saknas från rummen och i de flesta duschar är krokarna borta vilket gör att ytterst få går att använda om en inte vill lägga kläderna på golvet så att de blir helt blöta. De har en bowlinghall i gymmet men den går inte att använda för den gick sönder för flera år sedan, när en ska använda tvättmaskinerna måste en köpa ett kort och maskinen för detta är konstant trasig vilket gör att en får släpa ner kläderna till stan och tvätta där istället osv.
Det är tur att det bara handlar om fyra veckor.
1 juli 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 9
Imorse pratade jag med mamma i telefon och upptäckte att det kändes otroligt bakvänt och tillgjort att prata svenska, som om jag uttalade saker fel och lät som om jag repeterade fraser. Det gjorde det säkert inte men känslan fanns där ändå. Konstigt nog känns det inte alls på det sättet när jag bara skriver på svenska.
Det jag saknar mest, vad gäller språket, är så klart att inte behöva leta efter ord hela tiden. Hur frågar en till exempel efter tvättmedel i affären när en aldrig har hört talas om vad det heter? Och hur förklarar en att en vill ha en blyertspenna med stift och inte bara en vanlig?
Ett annat irritationsmoment är att ordet "lagom" inte finns. Jag har nog aldrig insett hur mycket en använder det förrän jag inte kunde. Det hela slutade med att jag förklarade vad det betydde för Anna, Laura och Ella och sedan helt enkelt började använda det. Nu har faktiskt de börjat säga det också så jag är nöjd. Men jag vet trots allt inte om de verkligen förstår vad det betyder. "It's not too much and not too little, just exactly as you want it or need it" var väl på ett ungefär vad jag sa till dem. Deras reaktion var "oh, but that's like 'perfect'". Hur förklarar en att lagom inte alls är som "perfekt" men inte heller som "medel"? Bara för att tåget går i lagom tid betyder det inte att det går i perfekt tid och bara för att jag äter lagom mycket mat betyder inte det att jag äter en perfekt mängd. Men hur en förklarar det för någon som aldrig hört ordet "lagom" förut är mig ett mysterium.
30 juni 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 8
Jag saknar att diskutera saker med Ylva och känna att hon förstår vad jag pratar om, jag saknar att snacka skit med henne och de andra tjejerna, jag saknar att titta på när Mattias skrattar åt att jag tror att jag är intelligentare än alla andra, jag saknar att titta på när Björn lyser upp varenda rum han kommer in i, jag saknar att se Ejnar göra saker han är bra på (dvs. allt), jag saknar att äta Håkanmat och försöka diskutera med honom på en vettig nivå.
Och mest av allt saknar jag mamma och att ha tid att berätta allting för henne istället för att behöva komprimera ner det i korta msn-konversationer. Jag ska aldrig bo utomlands, jag måste kunna ringa mamma varje dag och berätta alla detaljer om allting för henne.
28 juni 2008 - resedagbok, Tarrytown NY, dag 6
Jag, Anna, Laura och Ella åkte till Manhattan och vandrade runt i Central Park. Jag gillar den parken skarpt, den sjuder liksom av liv och glädje och det finns något att göra för alla. Dessvärre började det ösregna framåt kvällen och mitt i parken var det inte direkt enkelt att finna tak över huvudet. Vi blev genomblöta och hade jag något virus i kroppen kommer det definitivt att visa sig de närmaste dagarna.
Om vi kommer gå lika mycket hela tiden som vi gjort de senaste dagarna tror jag inte att den feta maten kommer bli ett problem.
Även igår åkte vi till Manhattan, vi gick Fifth Avenue upp till Central Park och sedan tillbaka till Times Square. Jag shoppade inte ett dugg vilket eventuellt är lite smått fantastiskt. Det kan dock bero på att vi bara gick på den dyra delen av Fifth Avenue.
Folk vill tydligen veta vad det är för människor jag umgås med här så ni ska få en kort beskrivning av de jag pratat med mest. Det är väl bara intressant för mina närmaste men det är för dem jag skriver den här resedagboken så det är väl passande.
Carita är arton år och kommer från Esbo i Finland. Hon är den enda av oss som bor i en värdfamilj istället för på studenthemmet vilket gör att hon ibland inte hänger med när vi hittar på något. Hon är dock den jag pratat mest med, om än inte längst tid totalt, och jag gillar henne mer och mer. Hon tycks vara intelligent och hon förstår vad jag pratar om när jag berättar varför jag hatar barer eller när jag reagerar när folk är för dödsstraff. Hon är antagligen den jag har mest gemensamt med. Till hennes sämre sidor hör att hon är lite väl sparsam ibland. Det är i och för sig bra för det mesta men ofta när folk inte kan göra saker för att de inte vill spendera pengar blir jag småirriterad. Detta är ju egentligen fullständigt orimligt för om jag också skulle betala allting själv skulle jag inte vilja göra något heller. Jag skulle inte gå och se Phantom of the Opera på Broadway (vilket jag tänker göra medan jag är här) eller rida turridning eller äta på restaurang för mer än typ 12 dollar. Så egentligen är det kanske föräldrar som inte betalar som gör mig irriterad eftersom att de gör att jag får göra saker själv.
Okej, nu stör sig alla på mig för att jag ger uttryck för min bortskämdhet på ett dåligt sätt och mamma sitter och funderar på om hon borde ge mig mindre pengar att röra mig med här och pappa rynkar ögonbrynen och tycker att jag ska börja ta hand om mig själv. Vi går vidare.
Anna kommer från Reykjavik och ser ut som en riktig valkyria, lång, blond, smal, muskulös, blåögd och snygg. Hennes engelska har en söt accent och hennes skratt är uppriktigt och smittsamt. När hon frågar en saker låter hon som om hon verkligen vill veta och när hon inte förstår en del engelska ord kan jag ofta säga dem på svenska så vet hon direkt, något som jag uppskattar eftersom att isländska är det enda nordiska språk jag egentligen skulle vilja lära mig. Hon är antagligen en ganska typisk tjugoåring med en sådans intressen och syn på livet men trots detta finner jag det trevligt att prata med henne eftersom att detta inte nödvändigtvis innebär att hon är helt inskränkt i sin tjugoåriga värld av fester, pojkvän, träning och shopping.
Laura kommer från Barcelona och låter som Penelope Cruz när hon pratar engelska. Hon är sångerska, precis som jag, och av det lilla jag har hört av hennes sång har jag dragit slutsatsen att hon har både talang och teknik. När hon pratar förstärker hon orden med rörelser på det typiskt sydeuropeiska viset och när hon hör musik tar hon automatiskt några danssteg. Nu när jag försöker beskriva henne inser jag att jag faktiskt inte har fått grepp om henne än för jag kan faktiskt inte komma på mer än så.
Ella kommer från Holland och är minstingen i gänget (hon fyller 17 i augusti). Hon har ett dåligt självförtroende som visar sig i det mesta hon gör. Hennes automatiska respons till saker är "I'm sorry", något som vi förklarat för henne att hon måste sluta säga hela tiden, därför följs hennes ursäkter nu av "No, I'm not sorry" och de blir färre och färre för varje dag. Hon är ett stort fan av Oprah Winfrey utan att veta varför (åtminstone om en frågar henne) och hon relaterar det mesta vi ser i NYC till filmer och TV-serier. Mest av allt är hon dock glad och hennes skratt är lika frekventa som hennes ord.
Ella, Laura och Anna på en bänk i Central Park.
Jag och Carita på studenthemmets toalett.
26 juni 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 4
Igår hände en supercool grej. Jag tog en skogspromenad på förmiddagen, innan min första lektion och nästan precis när jag kommit in i skogen fick jag syn på ett rådjur (eller en hjort eller vad det nu kan ha varit, jag är INTE någon expert på djur direkt). Precis i närheten var två tjocka amerikanskor som försökte ta sig upp på varsin cykel, en utbrast "Oh, a deer! I don't wanna be hunted by a deer!". De gav sig av på sina cyklar så fort de kunde och lämnade mig ensam med rådjuret. Jag stod stilla och tittade på det ganska länge, det tittade tillbaka på mig och åt lite löv från buskarna i närheten. Sedan började jag gå vidare för jag tänkte att jag skulle ju faktiskt motionera, inte stå still och titta på skogens djurliv. Jag vände mig om för att titta lite till och såg att rådjuret följt efter mig. När jag stannade stannade hon också så bara för att testa tog jag några steg till och stannade sedan, hon gjorde likadant. Jag var helt förstummad och förstod ingenting. Rådjur brukar vara så otroligt skygga. Dessvärre slutade hon följa mig efter ett tag men det var ändå en ganska fantastisk upplevelse. Senare, under samma promenad, såg jag ett annat rådjur, det stod helt lugnt och åt ca två meter ifrån mig. Antagligen blir de matade av någon människa eller något, annars skulle de bli mycket mer skrämda.
Även i övrigt var det en jättefin skog. Vägen jag gick på var i och för sig någon slags cykelväg av asfalt men runt om den kändes det knappt som om någon vistats förut. Om en är lite fördomsfull kan en kanske tänka sig att amerikaner är rädda för naturen och ser till att inte komma för nära den. Förutom rådjur såg jag en and och massvis av ekorrar och jordekorrar. Ekorrar ser en för övrigt flera stycken varje dag häromkring, jag undrar om de är vanligare än i Sverige eller om det bara finns mindre natur här så att de blir tvungna att hålla till närmare människor.
Efter skolan åkte jag, Carita och några andra tjejer till ett köpcentrum i närheten. Det var helt enormt. Jag köpte en t-shirt, ett linne, två par trosor, Little Women av Louisa May Alcott och två av PostSecret-böckerna.
Idag började jag redan tjugo i nio så det blev ingen morgonpromenad (ganska synd för det var faktiskt otroligt mysigt, om jag får tid i helgen ska jag definitivt gå en längre). Första lektionen var iLab, det var ganska rejält tråkigt men det är kanske möjligt att en får ut något av det. Eftersom att allt finns på internet känns det som om de lika gärna hade kunnat ge oss det i läxa, så hade en kunnat göra det när det passade en. Det tänker jag i alla fall göra, även om jag väl får gå på lektionerna också.
Sedan hade vi två engelsklektioner på raken. Den första bestod av lite övningar och den andra av en dokumentä
r om Brooklyn Bridge. Dokumentären var väl helt okej, det är ju alltid kul att lära sig nya saker, men på vissa ställen kändes det lite överdrivet. Exempelvis menade en man att han kände att livet var värt att leva när han såg bron och en annan att han tyckte att den var ett exempel på människans storhet. SÅ fantastisk är den inte (jag har varit där, bevis här till höger), även om det är fascinerande att de byggde den mer eller mindre för hand.Efter lunch slutade vi och jag satt och pratade lite med mamma och Mattias på msn. Sedan knackade Laura, Anna och Ella på och undrade om jag ville följa med ner till Tarrytown. Vi gick runt lite och satte oss på ett café och åt glass.
Om tjugo minuter ska vi gå och äta, sedan händer det nog inte så mycket mer idag.
24 juni 2008 - Resedagbok, Tarrytown NY, dag 2
Lyckligtvis är åtminstone frukosten ganska bra. Så länge en låter bli att tänka på hur mycket socker det lär finnas i deras yoghurt, flingor, juice, mjölk och bröd. Okej, kanske inte i mjölken men det är inte lättmjölk så ändå.
Idag har jag i alla fall fått mig någon att prata med. Jag började med mina riktiga lektioner och kom på så sätt tillsammans med folk som var mer på min nivå i engelska än de som kom samtidigt som jag (fast några av dem var också där). Min klass består av ca tio koreanska flickor, två svenska killar (som jag dock inte yttrat ett enda ord till än så länge), en polack, en spanjorska, en kinesiska, en kille vars nationalitet jag inte minns samt en finländska vid namn Carita som är den jag hittills umgåtts mest med (lite tråkigt med en nordbo men hon var faktiskt den som såg trevligast ut. Dessutom sa hon att kent är bra så hon har ju uppenbarligen något som kan kallas smak).
Vi gick ner till Tarrytown och åt lunch tillsammans (hon bor i en värdfamilj så hon äter inte gratis på skolan och jag tänkte att jag väl kan offra 35 spänn för att få en kompis här) och vi har diskuterat lite vad vi vill göra när vi är här, det verkar sammanfalla hyfsat.
Dagens lektioner bestod bara av vanlig engelska. Den här veckan (eller i det här kapitlet eller hur det nu var, jag vet inte) fokuserar vi på arkitektur vilket känns relativt tråkigt. Dessutom följer vi en vanlig enkel textbok, något som jag inte gjort på en enda engelsklektion sedan i femman, om en bortser från några få lektioner på gymnasiet som varit väldigt få.
Själv finner jag det ganska opedagogiskt och ineffektivt att använda sig av en textbok men läraren var åtminstone trevlig och när vi kommer till de roligare kapitlen kanske en kan få igång mer intressanta diskussioner trots att det baseras på boken.
Mitt schema är ganska tomt, jag har två-tre åttio minuterslektioner per dag, totalt tolv på en vecka. På måndagar och onsdagar börjar jag inte förrän tjugo i tolv. Jag har dock lyckats övertala mig till en extra kurs vid namn Reading and the real world, så det blir tretton åttio minuterslektioner istället. Dessutom kan en få en extra iLab-lektion per vecka (men iLab är bara något slags datorverktyg en använder och läraren sitter tydligen bara i ett hörn och tittar på så jag vet inte hur givande det är).
Efter att ha ätit kvällsmat (i sällskap med någon tyska som nog tyckte synd om mig där jag satt helt själv) begav jag mig ut på upptäcksfärd i Tarrytowns omgivning. Jag såg massvis av träd men kunde inte hitta någon slags öppning in till skogen så det var vad jag satte mig i hågen att leta efter. Efter att nervöst ha traskat runt olika tomter som låg precis vid skogen, med den amerikanska lagen om att en får skjuta folk som olovligt går på ens tomt ekande i huvudet, lyckades jag ta mig ner för en liten sluttning som låg ovanför en skogsstig. Denna ledde ganska rakt tillbaka till skolan men jag har nu hittat en bättre väg som jag tror att jag ska utforska imorgon innan jag börjar mina lektioner.
Jag är väldigt förvånande över den vackra naturen som finns här. Svenskar berömmer sig gärna för Sveriges vackra, orörda natur men den här skogen kändes väldigt mycket mer orörd än de flesta svenska skogar jag besökt. USA tycks dessutom ha enormt många fler ekorrar än Sverige. Jag ser flera stycken varje dag. På väg tillbaka från min promenad såg jag något annat slags djur som jag helt enkelt är oförmögen att placera. Det var ungefär i en katts storlek, brunt och satt på en gräsmatta. Spontant tänkte jag på en utter men det var över 100 meter och en trafikerad väg från närmaste sjö så jag vet inte hur troligt det känns.
Nu har jag hunnit bli hungrig, jag tycker att jag äter hur mycket som helst men jag blir ändå inte mätt, och får väl ta mig en apelsin som jag smugglade ut ur matsalen imorse.
23 juni 2008 - resedagbok, Tarrytown NY, dag 1
Jag anlände igår och blev, efter att ha blivit visad till mitt rum, lämnad åt mitt öde tillsammans med ett schema för den första skoldagen (idag) och en karta över staden och skolområdet.
Större delen av mitt rum.Utsvulten, efter att inte ha ätit på sju-åtta timmar, och förvirrad försökte jag hitta till matsalen som skulle servera kvällsmat i en halvtimme till. Överraskande nog gick det relativt snabbt att orientera sig (med tanke på att jag inte direkt är någon expert på att läsa kartor och med tanke på att jag inte hade någon aning om vilket håll kartan skulle läsas på för att norr skulle komma där norr var i verkligheten, vilket jag inte heller hade koll på).
Efter att ha fått i mig lite mat gick jag tillbaka till mitt rum och packade upp och försökte bekanta mig lite med min rumskamrat, en 30-årig spanjorska vid namn Bea. Hon har varit här sedan i april och när hon kom hit kunde hon ingen engelska alls, så det är inte direkt någon flytande kommunikation vi har, även om hon faktiskt lyckas göra sig förstådd för det mesta och jag anstränger mig för att bara använda ord som hon bör kunna förstå. Efter att ha pratat med mamma på msn ett litet tag stupade jag i säng med blytunga ögonlock och fann mig oförmögen att somna. Det var för varmt, sängen var för mjuk, lakanen skavde, det kröp i benen och jag snurrade runt, runt i mina utmattade försök att få ro. När jag väl somnat vaknade jag igen ett antal gånger under natten och en halvtimme innan mobilen skulle väcka mig var jag mer eller mindre klarvaken.
Självklart kunde inte min första morgon gå lugnt och sansat till, halv åtta ringde brandlarmet och campuset evakuerades. Jag trodde att det bara var någon slags brandövning och blev lite irriterad över att de lade en sådan på en måndag morgon när det var en massa nya studenter där men medan vi stod och väntade på att få komma in kom plötsligt tre brandbilar farande in på skolområdet. Trots detta var det nog ingen brand för det dröjde inte länge förrän vi fick gå in igen, jag antar att skolans brandlarm är automatiskt kopplat till brandkåren eller något.
Jag intog min frukost ensam i matsalen och begav mig sedan ut på jakt efter den sal där nykomlingarna skulle samlas. Där fick vi lite kort information och skulle sedan visa upp pass och sjukförsäkring och liknande. Därefter fick vi sitta vid varsin dator och göra ett placeringstest i 45 minuter. Jag fann det hyfsat enkelt och var klar på en halvtimme. Tydligen hamnade jag i nivå sex (det finns totalt åtta) vilken, om jag förstått saken rätt, kallas för Pre advanced. Det får en väl vara nöjd med (hade jag kommit högre än så skulle jag nog ha blivit nervös och känt att folk skulle vara för duktiga för mig).
Även lunchen åt jag ensam och sedan vandrade jag lite planlöst runt på skolområdet i väntan på nästa informationsmöte. När detta var avklarat var vi lediga för resten av dagen så i brist på sällskap satte jag mig och läste lite. Efter ett litet tag hade jag avslutat Torterarens skugga av Gene Wolfe (klart rekommenderbar) och insåg att jag bara hade en bok kvar att förbruka på fyra veckor. Tidigare hade jag trott att det, på skolans bibliotek, skulle gå att låna så jag hade inte brytt mig om att ta med speciellt många men jag hade under dagen upptäckt att det bara finns facklitteratur där. Således är det bråttom att hitta en billig bokaffär om jag ska klara mig igenom fyra veckor här.
Modfälld intog jag ännu en måltid ensam, jag hade faktiskt trott att jag skulle lyckas socialisera mig lite ytligt idag åtminstone men tydligen inte. Jag förbannar min blyghet som egentligen inte existerar men som ändå tycks hoppa fram så fort jag är på ett ställe med enbart främlingar.
Jag hade dock tur och min rumskamrat frågade om jag ville följa med ner till "stan" (samhället är kanske ett bättre ord) för hon skulle köpa ett telefonkort till sin mobil. Tacksamt accepterade jag erbjudandet och passade dessutom på att köpa en rakhyvel och en nagelklippare.
Men trots allt är jag ju här för att utvecklas och att samtala med någon som är väldigt mycket sämre än jag kommer inte att hjälpa mig med det. Dessutom behöver jag diskutera djupare saker än vad som kan sägas och förstås av henne under de här fyra veckorna.
Nu till lite iakttagelser jag gjort under min knappt två dagar långa vistelse.
1. Det finns amerikanska flaggor överallt, på riktigt. Det är inte bara i amerikanska filmer där de vill få det att se ut som det perfekta landet, flaggorna finns faktiskt överallt, till och med i skolans matsal. Det kan vara en av de saker som är allra mest annorlunda när en jämför USA och Sverige, vår patriotism.
2. Det är inte underligt att USA har problem med övervikt. Maten de serverar på skolan skulle få en svensk student att dreggla. Vid både lunch och kvällsmat serveras en stor salladsbuffé, en förrätt bestående av två olika slags soppor, stora mackor med pålägg och sallad, pizza, tre-fyra andra slags huvudrätter, tre olika efterrätter, två-tre frukter, ett stort urval av läsk, juice och mjölk, samt kaffe och te. Alla som bor på skolan får gå runt och plocka obegränsat av allt detta. Alltihop (utom möjligtvis grönsakerna) känns tämligen rikt på fett, socker och andra onyttigheter som får mig att lite nervöst fundera över hur jag ska lyckas med att inte gå upp i vikt under de här veckorna. Jag antar att det är långa promenader i Tarrytowns backiga omnejd som gäller på min lediga tid. Och så får jag hoppas på att mitt påstående, att jag kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt det minsta, stämmer, det är väl upp till bevis nu antar jag.
Imorgon börjar vi med det riktiga schemat och jag hoppas intensivt på att jag ska lyckas hitta någon att äta lunch med då.
