8 mars 2008 - Kvinnodagen
Observera att jag i detta inlägg har Sverige som utgångspunkt. Jag är fullt medveten om att det inte ser ut som här i många andra länder.
Idag är det tydligen den så kallade internationella kvinnodagen.
Det får mig att känna mig förnedrad. Tydligen tillhör jag ett svagare kön som behöver en egen dag då en uppmärksammar de orättvisor som begås mot det. Tydligen är det starkare könet, mannen, fullt kapabel att bekämpa orättvisor utan en alldeles egen dag...?
Eller kanske inte. Samhället tycks nämligen ha oerhört svårt att fatta att män är minst lika förtryckta som kvinnor. Mannen är till och med så förtryckt att om han skulle försöka höja rösten och försiktigt påpeka att han faktiskt också känner sig orättvist behandlad skulle han riskera att anklagas för att vara en mansgris och förespråkare av patriarkatet. Mannens underläge är mycket mer svårupptäckt därför att det oftast inte handlar om konkreta saker som löner och sexuella trakasserier utan om könsroller, och där har kvinnorna kommit mycket längre. Det är mer okej för oss att äga "manliga" attribut än det är för män att äga "kvinnliga".
Jag tror att det kommer att bli mycket svårt att ge kvinnor samma utrymme på arbetsmarknaden och att få ett slut på misshandeln av kvinnor i hemmet utan att först ta itu med de könsroller som faktiskt är roten till det hela. Om samhället fortsätter att uppfostra män till manliga stereotyper som inte får gråta och som riktar sina aggressioner utåt är det inte konstigt om de fortsätter att misshandla kvinnor, de har ju aldrig fått lära sig andra sätt att visa sina känslor än att vara utåtagerande och aggressiva. Och om män blir uppfostrade till att ta för sig och tro på sig själva medan kvinnor blir uppfostrade till att ta hänsyn och vara självkritiska är det inte konstigt om männen får högre lön, de har ju större möjlighet att framhäva sig själva vid löneförhandlingar.
I Helsingborgs dagblad fick ett ganska stort antal människor frågan "Vad gör du för jämställdheten?". Hade det inte varit just internationella kvinnodagen skulle det väl ha varit en ganska relevant fråga men nu fylls jag bara av irritation över att HD sätter likhetstecken mellan jämställdhetskamp och kvinnokamp.
Vissa av de utfrågade hade relativt vettiga svar i stil med att de försökte fördela arbetsuppgifterna i hemmet på ett jämnt sätt eller att de försökte vara bra förebilder. Andra tycktes inte lika genomtänkta. En man sa att han försökte uppmuntra kvinnor när dessa kom med idéer. Självaste Ola Salo sa att han var noga med att inte avbryta tjejer när han diskuterade med dem. Svar som dessa fick mig att vilja ge dem ett knytnävsslag i ansiktet (så oerhört manligt av mig). Ursäkta men sedan när tillhör jag ett svagare kön som behöver uppmuntras och tas hänsyn till? Avbryter Ola Salo mig i en diskussion avbryter jag tillbaka, jag tänker väl inte sitta där och tyst lyssna när han framför sin åsikt om han inte lyssnar när jag framför min, vem tror han att han är?
(Däremot borde människor ha hyfs nog att inte avbryta varandra överhuvudtaget i diskussioner, men det gäller människor, inte just män eller just kvinnor.)
Jag tror att den sortens förtryck är den allra farligaste, den gömmer sig bakom en yta som vid en snabbare anblick kan tyckas verka för jämställdheten istället för mot den.
Slutligen så tror jag att ett väldigt stort hinder i jämställdhetskampen är att det för båda könen är ganska bekvämt att behålla sina könsroller. Själv tycker jag att det är jätteskönt att det traditionellt inte förväntas av mig att ta initiativet och bjuda ut en kille (om jag nu skulle hamna i en sådan situation någon gång) eller att betala alltihop om det nu skulle hända. Och jag ägnar mig mycket hellre åt matlagning och städning än jag lagar möbler som gått sönder eller går ut i kylan (eller värmen för den delen) och byter däck på bilen. Och självklart ska det få vara så, det är väl helt okej om jag, som kvinna, gärna gör "kvinnliga" sysselsättningar. Problemet är bara att jag inte ska vilja det för att jag är kvinna utan för att jag är jag. Och innan vi fått ett samhälle där det inte finns könsrelaterade stereotyper är det mitt ansvar gentemot kommande generationer som jag kan tänkas vara förebild för att inte ta på mig en "kvinnlig" könsroll. Det är ett ganska tungt ansvar.
Är det någon som vet vem en ska vända sig till för att instifta dagar? Jag behöver någon som kan införa en nationell mansdag.
Idag är det tydligen den så kallade internationella kvinnodagen.
Det får mig att känna mig förnedrad. Tydligen tillhör jag ett svagare kön som behöver en egen dag då en uppmärksammar de orättvisor som begås mot det. Tydligen är det starkare könet, mannen, fullt kapabel att bekämpa orättvisor utan en alldeles egen dag...?
Eller kanske inte. Samhället tycks nämligen ha oerhört svårt att fatta att män är minst lika förtryckta som kvinnor. Mannen är till och med så förtryckt att om han skulle försöka höja rösten och försiktigt påpeka att han faktiskt också känner sig orättvist behandlad skulle han riskera att anklagas för att vara en mansgris och förespråkare av patriarkatet. Mannens underläge är mycket mer svårupptäckt därför att det oftast inte handlar om konkreta saker som löner och sexuella trakasserier utan om könsroller, och där har kvinnorna kommit mycket längre. Det är mer okej för oss att äga "manliga" attribut än det är för män att äga "kvinnliga".
Jag tror att det kommer att bli mycket svårt att ge kvinnor samma utrymme på arbetsmarknaden och att få ett slut på misshandeln av kvinnor i hemmet utan att först ta itu med de könsroller som faktiskt är roten till det hela. Om samhället fortsätter att uppfostra män till manliga stereotyper som inte får gråta och som riktar sina aggressioner utåt är det inte konstigt om de fortsätter att misshandla kvinnor, de har ju aldrig fått lära sig andra sätt att visa sina känslor än att vara utåtagerande och aggressiva. Och om män blir uppfostrade till att ta för sig och tro på sig själva medan kvinnor blir uppfostrade till att ta hänsyn och vara självkritiska är det inte konstigt om männen får högre lön, de har ju större möjlighet att framhäva sig själva vid löneförhandlingar.
I Helsingborgs dagblad fick ett ganska stort antal människor frågan "Vad gör du för jämställdheten?". Hade det inte varit just internationella kvinnodagen skulle det väl ha varit en ganska relevant fråga men nu fylls jag bara av irritation över att HD sätter likhetstecken mellan jämställdhetskamp och kvinnokamp.
Vissa av de utfrågade hade relativt vettiga svar i stil med att de försökte fördela arbetsuppgifterna i hemmet på ett jämnt sätt eller att de försökte vara bra förebilder. Andra tycktes inte lika genomtänkta. En man sa att han försökte uppmuntra kvinnor när dessa kom med idéer. Självaste Ola Salo sa att han var noga med att inte avbryta tjejer när han diskuterade med dem. Svar som dessa fick mig att vilja ge dem ett knytnävsslag i ansiktet (så oerhört manligt av mig). Ursäkta men sedan när tillhör jag ett svagare kön som behöver uppmuntras och tas hänsyn till? Avbryter Ola Salo mig i en diskussion avbryter jag tillbaka, jag tänker väl inte sitta där och tyst lyssna när han framför sin åsikt om han inte lyssnar när jag framför min, vem tror han att han är?
(Däremot borde människor ha hyfs nog att inte avbryta varandra överhuvudtaget i diskussioner, men det gäller människor, inte just män eller just kvinnor.)
Jag tror att den sortens förtryck är den allra farligaste, den gömmer sig bakom en yta som vid en snabbare anblick kan tyckas verka för jämställdheten istället för mot den.
Slutligen så tror jag att ett väldigt stort hinder i jämställdhetskampen är att det för båda könen är ganska bekvämt att behålla sina könsroller. Själv tycker jag att det är jätteskönt att det traditionellt inte förväntas av mig att ta initiativet och bjuda ut en kille (om jag nu skulle hamna i en sådan situation någon gång) eller att betala alltihop om det nu skulle hända. Och jag ägnar mig mycket hellre åt matlagning och städning än jag lagar möbler som gått sönder eller går ut i kylan (eller värmen för den delen) och byter däck på bilen. Och självklart ska det få vara så, det är väl helt okej om jag, som kvinna, gärna gör "kvinnliga" sysselsättningar. Problemet är bara att jag inte ska vilja det för att jag är kvinna utan för att jag är jag. Och innan vi fått ett samhälle där det inte finns könsrelaterade stereotyper är det mitt ansvar gentemot kommande generationer som jag kan tänkas vara förebild för att inte ta på mig en "kvinnlig" könsroll. Det är ett ganska tungt ansvar.
Är det någon som vet vem en ska vända sig till för att instifta dagar? Jag behöver någon som kan införa en nationell mansdag.
