afraidofsunlight

Nu har jag läst ut Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Min spontana reaktion på boken är "snälla, låt mig få läsa något annat av honom". Det kan ju låta som en odelat positiv respons men så är inte fallet. Denna debutroman är skriven på så kallad "invandrarsvenska". Ihopblandad ordföljd, felböjningar och ord som "guss" och "gitta" (nej, inte fitta, även om även det är ett ord som han använder ganska frekvent) förekommer mest hela tiden och "fett" är utan tvekan det vanligaste adjektivet. Det intressanta är att språket trots detta är väldigt levande och beskrivande, liknelserna flödar fritt och bara för att grammatiken inte är helt korrekt betyder inte det att språket är dåligt eller onyanserat. Trots detta är invandrarsvenskan irriterande, i de första kapitlen är detta språkbruk nästan det enda man fokuserar på men efter ett tag lyckas man vänja sig och successivt koncentrera sig mer på innehållet.
Huvudpersonen är den lite typiske invandrarkillen, Halim. Genom en skrivbok (eller snarare dagbok men det skulle han aldrig kalla den av risk för att låta "bögig") får man följa hans sista hösttermin på högstadiet, en kaosfylld tid med ständigt identitetssökande i fokus.
Som skolans bråkigaste problemelev bekräftar Halim varenda fördom du har (oavsett om du ger uttryck för dem eller bekämpar dem) men precis när du börjar vaggas in i ett tryggt förakt för denna "uppblåsta tonårskille som tror att han är något" fylls du av förståelse för varför han handlar som han gör. Ett mer lysande sätt att bekämpa fördomar har jag aldrig stött på. Khemiri blundar inte för att saker ser ut som de gör men han hjälper oss att förstå varför de fått det utseendet.
Även oss själva (dvs. om du inte känner igen dig mer i Halim än i dina fördomar om honom) får vi titta närmare på genom Halims ögon och det är det kanske roligaste med boken. Halim är fullständigt oförstående till varför alla dessa tonåringar vars föräldrar har massor av pengar stoltserar med att de köpt sina kläder på UFF och proklamerar för ett proletärstyrt samhälle. "Snacka om att spela falskt" är hans reaktion och så kan man ju också se det.

Det går inte att protestera mot att många av de fördomar som människor hyser mot varandra bekräftas om och om igen (vilket inte betyder att alla homosexuella män är feminina eller att alla som kommer från Mellanöstern diskriminerar kvinnor, bara att det finns de som gör det). Många invandrarungdomar snattar, många muslimska män diskriminerar kvinnor (åtminstone efter västerländsk syn) och många svenskar är ganska stela när de träffar nya människor (och tack vare segregationen kan det vara det enda en del invandrare ser av svenskarna). Att inte ha fördomar mot främmande saker är nästintill omänskligt. Det viktiga är dock att man alltid försöker förstå vad som ligger bakom. Varför går den där killen in och snor snus i den där affären, varför slår den där mannen sin hustru och varför ler den där kvinnan så stelt när man sätter sig bredvid henne på bussen?
Att försöka förstå är det bästa sättet att tygla sina fördomar och som vanligt måste man börja med sig själv innan man kan försöka förändra andra.
Detta är precis vad Khemiri tycks vilja lära oss och hans skarpsinnighet överraskar mig om och om igen. Jag längtar efter att få ta itu med hans andra roman (som jag dock hoppas är på vanlig, korrekt svenska) och uppmanar alla att genast låna Ett öga rött på närmaste bibliotek.