afraidofsunlight

Var tog poparna vägen egentligen?
Det gick över en sommar, året var 2006. Plötsligt infann sig ordet "emo" i allas medvetanden (jag kanske var lite efter men jag hade inte hört uttrycket innan jag började gymnasiet) och poparna var spårlöst försvunna. Snedlugg, svarta stuprörsjeans och överanvändande av kajal kvarstod men den prinsessliknande söthet som av de flesta eftersträvats ersattes av något annat, något punkigare (i ordets senare mening). Bandtröjorna som tidigare haft kents, Håkans, Winnerbäcks, Marits och BDs loggor gjorde nu oftare reklam för My Chemical Romance, Panic! at the disco och The Used.
Och svaret på ovanstående fråga är väl att vi växte upp och en ny generation alternativa tog över. Själv tillhörde jag väl en mellanårgång. Jag var popare men nästintill alla andra popare jag kände var 1-3 år äldre, jag visste några stycken som var ett par år yngre också men vi tycks ha varit några sista rester av vågen. De flesta så kallade alternativa jag känner i min ålder är emokids av något slag (med en del undantag, så klart).
Poparna gick under någonstans tillsammans med Broder Daniel, David & the Citizens och Jonas Gardells sista bok i trilogin om Juha och Jenny.
Och det kanske inte är så mycket att klaga över. Vi får ha våra band ifred (det var väl det vi ville?), ytterst få lägger tid på att anklaga kent för att sälja sig nu för tiden, My Chemical Romance och Simple Plan får stå ut med sådant istället. Men ibland saknar jag ränderna och prickarna, stjärnorna under ögonen, tyllkjolarna och tiarorna.
Nåja, jag lär väl skymta några stycken på kentsigneringen i Göteborg nästa vecka.

Och ja, det kan tyckas lite märkligt att skriva ett nostalgiskt blogginlägg om sin generation sisådär en två år efter att den stagnerade i mogenhet och universitetsstudier (speciellt med tanke på att jag själv inte ens kommit så långt) men jag har legat före min ålder de senaste sju-åtta åren så det är väl bara att hålla på traditionerna.