afraidofsunlight

Sokrates försvarstal är den första texten i boken Platon skrifter bok 1. Huruvida texten är autentisk med det anförande Sokrates höll då han prövades i en rättegång eller om Platon snarare försökt återge andemeningen i talet och Sokrates karaktär är osäkert. Det som huvudsakligen förvirrar är att det i försvarstalet sägs att Platon är närvarande men att det, i en senare text vid namn Faidon, påstås att han inte var det.

Sokrates levde i antikens Aten mellan sin födelse 470 f.Kr. och död 399 f.Kr. Han vigde sitt liv åt filosofin och ägnade huvudsakligen dagarna åt att samtala med människor som kom i hans väg. Detta på grund av att den röst han påstod sig ha hört i sitt huvud under hela sitt liv uppmanade honom till det. Man kan anta att det var hans samvete men själv hävdade han att rösten var gudomlig, det kan dock tänkas att han menade att samvetet som företeelse var skänkt av gudarna.

En atensk medborgare vid namn Chairefon begav sig en gång till Pythian - oraklet i Delfi som ansågs föra guden Apollons talan - för att fråga om det fanns någon i hela världen som var visare än Sokrates. Pythian svarade att ingen var visare. När detta berättades för Sokrates blev han oerhört förvånad, han visste ju ingenting och säkerligen måste det finnas någon som besatt större kunskaper än så. För att undersöka vad som menades med gudens svar började han fråga ut medborgare i Aten som ansågs visa. Av detta fann han att alla ansåg sig inneha större kunskaper än de verkligen hade, något han ansträngde sig för att bevisa för dem. Den slutsats han drog av det hela sammanfattas i det klassiska citatet "klokast är den som vet vad den inte vet". Efter det ansåg sig faktiskt Sokrates vara visast i världen till dess motsatsen bevisats.

Med sina kvicka kommentarer och sitt ständiga ifrågasättande fick Sokrates många högt uppsatta män att känna sig dumförklarade, därför är det inte konstigt att han var hatad av många i staden och inte heller speciellt märkligt att de till slut fann det nödvändigt att undanröja honom. Han anklagades, inför 500 jurymedlemmar, i atensk domstol för att "fördärva ungdomen och inte vörda de gudar som staten vördar utan andra, nya gudomligheter istället". Rättegången fick endast en dag på sig och trots sin vishet blev Sokrates dömd till döden.

Till skillnad från Platons övriga texter är Sokrates försvarstal inte skriven i dialogform (även om det förekommer en dialog med åklagaren, Meletos, i en del av texten). Där upphör dock åtminstone de mest uppenbara olikheterna. Precis som med resten av Platons texter är det svårt att veta vad som är Sokrates och vad som är Platons egna åsikter, eller när det gäller försvarstalet, vad Sokrates verkligen sade och hur Platon uppfattade det. Som vanligt är Sokrates huvudpersonen och som vanligt framställs han som godmodig, oskyldig, ärlig, självinsiktsfull och ifrågasättande.

Exakt när Platon skrev texten är okänt men det antas allmänt att det var ganska snart efter Sokrates död, då Platon var ungefär tjugosju år. Han renskrev dock många av sina texter senare i livet och det är fullt möjligt att detta gäller även Sokrates försvarstal.

Sokrates inleder anförandet med att påpeka att han, till skillnad från åklagaren, inte är utbildad i retorik och att han därför endast kommer att säga det som faller honom in och att han blott kommer att tala sanning utan utsmyckningar. Det märks dock ganska snabbt att han, trots sin brist på utbildning, är erfaren av, och har en oerhörd begåvning i, talandets konst. Just att inleda ett anförande med att påstå att man är en oerfaren anförare är ett välförfaret knep inom retoriken, både på grund av att det väcker lyssnarnas sympati och av att det avväpnar de som är på sin vakt.

Efter att ha bedyrat dem sin fullständiga okunnighet går han vidare till att försvara sig, inte mot det han står anklagad för, utan mot förtal som förföljt honom under många år men som aldrig lett honom till någon domstol. Han formulerar själv anklagelserna på följande sätt: "Sokrates begår brott genom att otillbörligt mycket forska i fenomen under jorden och i himlen, göra sämre argument till bättre och lära andra att göra likadant". Detta är egentligen ingenting som domstolen ämnar döma honom för men han vill ändå rentvå sig från dessa anklagelser som, enligt honom själv, är de värsta då de får människor att granska honom och det han säger genom en dimma av fördomar och då de ger människor bilden av att man, om man ifrågasätter, inte tror på gudarna. När han på detta sätt börjar med att bekymra sig för anklagelser som inte kommer att få honom straffad ger han intryck av att bry sig föga om ifall han blir dömd till döden eller inte och mer om att rentvå sitt namn från falska anklagelser. Han har således ingen anledning att fara med osanning då även detta skulle skambelägga honom.

Han förklarar det hat som uppstått mot honom genom att berätta om oraklets svar på Chairefons fråga och den utredning av stadens lärda som han därefter genomförde. På detta sätt berömmer han sin egen visdom genom någon annan för att ge intryck av att han är klok men inte högfärdig.

I det första talets andra del övergår Sokrates till en dialog med åklagaren, Meletos. Här använder han sig av den teknik som han vanligen brukar på gatorna, dvs. han tar reda på motpartens tes och gör den uppenbar för alla, därefter ställer han självklara frågor som endast kan ha ett riktigt svar (åtminstone om motparten vill framstå som förnuftig) och leder på så sätt denne till att säga emot sig själv. Till skillnad från de andra av Platons dialoger som man antar härstammar från Sokrates åsikter är det här ganska tydligt vad Sokrates själv anser vilket tyvärr förtar lite av argumentationens slagkraft.

I kapitel två har Sokrates blivit förklarad skyldig till anklagelserna som riktats mot honom och han är uppmanad att yrka på det straff som han tycker vore rättmätigt. Han begär då att istället belönas med gratis måltider hos prytanerna då han anser att han inte gjort något fel och att det vore orätt av honom att då uppmana att bli bestraffad.

Han förklarar väldigt bestämt att han hellre blir dömd till döden än ger upp sina filosofiska forskningar och markerar på så sätt mycket tydligt den skillnad som finns mellan honom och övriga människor. Han tror tillräckligt mycket på sitt patos för att dö för det, något ganska få skulle göra utan kraftiga påtryckningar från omgivning eller överordnande (och då är det ju inte längre ett patos), exempelvis inom armén.

Slutligen har man beslutat att döma honom till döden och han håller ett avslutande tal där han än en gång förklarar sig oskyldig och siar om att de som dömt honom kommer att bli bestraffade för denna orättvisa (och här använder han sig av vanlig, simpel skrämseltaktik, något som kanske är lite sent påkommet då han redan blivit dömd, det kan dock tas för ännu ett bevis på att han faktiskt inte bryr sig utan enbart använder sig av ärlighet). Han förklarar därefter för församlingen att han tror döden vara något gott då han antingen kommer att få sova en djup sömn för alltid eller komma till Hades, dödsriket, och träffa historiska personligheter så som Homeros, Orfeus och Hesiodos vilkas vishet han då får möjlighet att utforska. Det krävs mer än död för att stoppa Sokrates.

Man kan fråga sig hur väl dessa retoriska knep fungerade på dåtidens atenare, speciellt med tanke på den genomslagskraft som vetenskapen om retorik hade. För mig framstår mycket som alltför uppenbart för att det ska ha någon effekt och frågan är om det hade det på jurymedlemmarna. Förvisso lever jag i en tid då det är fullständigt nödvändigt att kunna granska allt som sägs kritiskt på grund av det enorma informationsflöde som finns i dagens samhälle. Man kan dessutom anta att retoriken utvecklats en del sedan dess barndoms dagar och att det som idag används i de billigaste reklamerna då var grundligt uttänkta strategier. Å andra sidan var även antikens Aten en plats som genomströmmades av sofister som gjorde allt för att övertyga människor om att de bar på sanningen.

För att göra det hela ännu svårare kan man vända på det ännu en gång och fråga sig om det kanske var Sokrates mening att hans retorik skulle framstå som alltför banal för att tas på allvar och att han på så sätt ämnade få juryn att sänka garden och bli mottaglig för de mer sofistikerade medel han använde sig av.

Trots allt så blev han som sagt dömd till döden. Själv hävdade han att domen skulle ha blivit en annan om han bara fått mer tid på sig att tala, om det stämmer kommer vi antagligen aldrig att få veta. Man kan dock konstatera att hans försvarstal faktiskt var framgångsrikt (om än inte tillräckligt). Hade blott trettio jurymedlemmar röstat mot dödsdomen skulle resultatet ha blivit ett annat och i en samling av femhundra är trettio inte någon större siffra.

Att Sokrates blev dömd till döden är antagligen inte speciellt konstigt om man betänker att han, bara genom att leva som han gjorde, gick emot antikens ideal om måttfullhet. Sokrates var inte måttfull, tvärtom var han ganska extrem i det mesta och han kunde inte tänka sig att rucka det minsta på sina principer om det så gällde hans liv (vilket det ju till slut gjorde). Detta måste ha stuckit ganska vasst i mångas ögon.

Det har, under historiens gång, förekommit en del jämförelser mellan Sokrates och Jesus, antagligen på grund av att de båda blev dömda till döden för att de vägrade förneka sina åsikter. Jag skulle dock vilja poängtera att jag inte tror att Sokrates, till skillnad från Jesus, skulle ha blivit mindre ihågkommen om han istället dött i en sjukdom några år senare. Möjligtvis skulle detta inte ha satt lika djupa spår i Platon som då kanske inte skulle ha skrivit sina dialoger och grundat sin akademi vilket antagligen skulle ha satt (eller snarare tagit bort) många djupa spår i historien. Det är dock tveksamt att så skulle vara fallet.

Det känns tragiskt att se att det även i dagens värld förekommer fall då människor blir straffade för sina åsikter. Det senaste exemplet är kvinnan i Ryssland som "tvångsvårdas" på mentalsjukhus efter att ha kritiserat rysk psykvård. Jag skulle dock vilja påstå att försök till nedtystande sker även i dagens Sverige, om än med mer subtila medel. Exempelvis finns det städerskor i vars kontrakt det står att de inte får diskutera sitt arbete i media, vilket man kan anta beror på att arbetsgivaren inte vill att det ska komma ut vilka omständigheter de anställda jobbar under.

Vad gäller texten som helhet anser jag att Platon var en nästan lika stor mästare i skriftspråket som Sokrates tycks ha varit i talspråket.

Jostein Gaarder Sofies värld (Raben & Sjögren bokförlag, Stockholm 1991)

Platon Platon skrifter bok 1 (Atlantis, Stockholm 2000)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Delfi

http://sv.wikipedia.org/wiki/Platon

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sokrates

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sokrates_f%C3%B6rsvarstal